Hemma?

”Vi är på väg hem” skrev jag i förra inlägget. Nån skulle kunna invända att det är jag ju inte alls. Jag är ju från en helt annan del av Sverige. Jag är på väg att flytta bort, eller t o m flytta längre bort, skulle man kunna tycka.

”Kommer du hem nåt snart?” hördes det länge från föräldrarna. Men det var längesen ”hemma” var i barndomshemmet. Undrar när jag egentligen slutade säga ”åka hem” om att åka till mor och far? När vi blev sambo, började jobba efter studierna eller när vi fick barn, kanske?

Vårt utflugna barn säger ”åka hem” när hon menar hem till sin egen lya. Men också, tror jag, när hon kommer hem till sitt barndomshem, hos oss. Efter att vi flyttat kan vi inte fråga när hon ”kommer hem”. För hon har ju aldrig bott där vi bor då. I början kunde det kännas lite hårt när hon kallade sin lägenhet, studieort, ”hem”. Men egentligen är det ju bara bra – barnen ska ju hitta hem i sina liv, som inte är samma som mitt liv.

Om ”hemma” skulle vara ”där min familj är”, som jag har tänkt tidigare, så måste det ju omdefinieras när barnen flyttar hemifrån? ”Familjen” kan spridas ut över världen… För övrigt kan ju den som lever i ensamhushåll också vara ”hemma” utan vare sig barn eller partner. Eller ens husdjur!

Hur kan det kännas som att flytta hem, när vi flyttar så långt bort (100 mil) ? Det funderar jag på ibland.

Hemma är där jag ställer min pelargon?

Hitta hem

Idag har jag sagt upp mig. Det är en spännande känsla i hela mig. Jag har ju, till skillnad från mannen, ett nytt jobb att gå till, utan nåt glapp emellan.
Nu är det på riktigt, det som började som en ”treårsplan” mer eller mindre i fantasin. Jag minns att jag gick över gårdsplanen i V. och låtsades att jag bodde där, att det var vårt hus, och försökte sätta mig in i hur det skulle vara. Jag fick en lugn känsla i hela kroppen. Och sen slog det mig att jag inte behövde låtsas för det är ju vårt hus. Treårsplan – för att dotter skulle få ta studenten först. Och vi hinna landa i beslutet och fixa med en hel del som behövde fixas, lite här och där.
Och nu har det snart gått tre år. Och vi är på väg hem.

Värsta röjet

Badrumsrenoveringen är klar. Typ. Det blir ju alltid lite kvar, som nån hantverkare ska komma göra ”imorgon”, och ”imorgon” kan vara ganska relativt… Och så måste vi bestämma vad vi ska ha för krokar och var de ska sitta. Himla dumt att genast börja göra hål i väggen!

Jaja. Hursomhelst, saker ska flyttas tillbaka, eller hitta en ny plats, och dessförinnan sorteras. Igen. En del sorterades ju innan renoveringen. Med en garderob mindre krävs mycket tankearbete. Hela dagen idag har vi gått fram och tillbaka mellan källaren och övervåningen och mellan förrådet och garderoberna och burit saker och flyttat saker och sorterat saker. Och kastat saker.

Och det artar sig till ordning och reda, minsann! En ordning och reda som börjar (åtminstone i något hörn) liiiitegrann påminna om den ordning vi brukade ha, för längesen, innan vi fick barn och började köpa hus och flytta och sånt. Nånstans mitt i det tappade jag greppet, och sen hittade jag det inte igen. Om energin räcker kanske jag kan återfinna det. Orsa kompani lovar dock ingenting bestämt – det är många dagsverken att få ordning i alla våra spridda småkaos. Våra framtidsdrömmar hjälper i och för sig till med energitillförsel. På tal om många dagsverken…

Renovera badrum, check!

(Det har f ö sina fördelar att ha varit smått bohemiska föräldrar. Barnen verkar revoltera genom att vilja minimalism och avskalade ytor. Bingo!)

Domino

En rastlös dotter ville ha något att greja med, så vi satte henne att tömma en garderob. Vi ska renovera badrummet, så det var lika bra att sätta igång. (Mer röj blir det, Roms badrum byggdes nog inte heller på en dag…) Detta medför en massa dominoeffekt med start i denna garderob som kommer att opereras bort vid renoveringen. Mycket jox finns det… För att få in nödvändiga saker på ett annat ställe än den försvinnande garderoben så måste fler onödiga saker rensas ut ur andra garderober och skåp. Puh.
Bonus 1: jag hittade ett gäng gamla skolkataloger som jag glömt att jag hade (de från högstadiet ger fortfarande ont i magen, några senare mer positiva känslor, så summan var ”roligt!!”).
Bonus 2: flera kassar till second hand. Det är så skönt, att det jag vill bli av med (vilket kan ge mig lite dåligt samvete, varför har jag så mycket saker som jag inte vill ha? Varför är jag inte glad över sånt jag fått?) kan bli till glädje på flera sätt på Kalmar stadsmission. Bra grej! Och så slipper jag själv hålla på och sälja och krångla.
Bonus 3: Kanske är vi tack vare badrumsrenovering (och rastlös dotter) på g nu. Vi har ju en dröm. Och en av förutsättningarna för att den drömmen ska kunna bli verklighet är röjning av jox. Mycket röjning av väldigt mycket jox. Fortsättning följer kanske, om det nu blir något med drömmarna. Hoppas.

Tomt!

Tidig morgon

Tidigt på morgonen är världen liksom en annan. Sval, stilla och just inget folk i farten. Vackert är här ju dygnet runt, men tidigt på morgonen ligger mycket av det gamla invanda i skugga, medan solljuset faller på det man knappt sett när det mest är kvällspromenader som gäller. Det känns lite motigt att sätta väckarklockan på fem en semestermorgon, men det är absolut värt det när man väl kommer ut. (Särskilt om man har en frukost och en förmiddagslur att se fram emot…)
Några bilder från imorse kommer här:

—————–

Foto

Rätt gott

Mormor har bjudit Tösa och mor på café. Jättemysigt tycker Tösa, som får välja fritt vad hon vill ha – kanelbulle blir det, och varm choklad med vispgrädde. Mor väljer morotskaka och varm choklad. Morotskaka låter lite läskigt tycker Tösa, men är rätt gott känner hon när hon får smaka. Hon och mor skojar och låtsas stjäla kakbitar och gräddklickar från varandra. Mormor dricker kaffe och äter en chokladbiskvi. Hon studerar kvittot och verkar lite orolig, är liksom inte med i mors och Tösas glada prat. Ojdå, var det så dyrt, tänker Tösa. Nu kanske mormor inte har råd att handla mer idag? Men efter en liten stund är det som att mormor slappnar av och börjar vara med, och hon äter sin kaka i små små bitar och ser ut att njuta väldigt mycket av den.

När de har fikat färdigt och ställt undan sin bricka och ska gå därifrån säger mormor: – Vänta lite, jag ska bara gå och göra rätt för mig. Och så går hon fram till disken, där det är kö. – Ursäkta, säger mormor, jag skulle bara vilja betala för en kopp choklad till. – Å förlåt, säger damen som står först i kön och väntar på sitt kaffe, trängde jag mig före dig? – Nädå, säger mormor, men vi fick två koppar choklad, och det står bara en på kvittot. Tjejen bakom disken stirrar på mormor och sen skiner hon upp. – Nämen vad snällt att du säger till! utbrister hon. – Ja, ler mormor, man vill ju göra rätt för sig, annars kanske vi inte får komma tillbaka! Damen som väntar på kaffe ler också, och en man och en kvinna som hört vad som sagts ser förvånade ut. – Ja det skulle jag då aldrig… mumlar den ena, men får en armbåge i sidan av den andra. – Jamen gå omkring och va så där märkvärdigt god… mumlar den första vidare. Det låter verkligen som om det var nåt dåligt att vara god? Konstigt. Mormor fyrar av ett leende till och säger – Tja, några kronor hit eller dit driver nog varken mig eller caféet i konkurs, men frid i sinnet är en så skön huvudkudde så den vill jag inte va utan! Sen går de, och Tösa tänker att det är konstigt att vuxna alltid tjatar om att man ska tala sanning och att man inte ska stjäla och allt sånt där självklart, om de inte tycker att de själva behöver följa reglerna. Fast det är kanske olika?

– Är du märkvärdigt god? frågar hon mormor när de kommer ut på gatan.
– Nä, det tror jag inte, skrattar mormor, men när jag hade bestämt mig för att gå och betala istället för att hålla tyst och smita, då kände jag hur märkvärdigt god den där biskvin var!
-Du är ju bara bäst, säger Mor och lägger armen om mormor. -Äsch, säger mormor, kom nu så går vi till garnaffären.

——–

Obs Tösa är en fiktiv person och det hon är med om kan vara påhittat eller ha hänt på riktigt, det kan man inte så noga veta. Fler berättelser om henne finns här.

Höstcollage

Det blir för mycket ibland, och man hinner knappt det man måste och inte alls det man vill. Kameran ligger i sin väska och drömmer om ljusare tider. Muskler i både kropp och huvud orkar ingenting på fritiden, stresströtta som de är. Sova sova sova ekar det inuti när den lediga dagens avspänning kommer. Plötsligt sammanfaller ledighet, ork och väder och en långpromenad vecklar ut sig framför fötterna. Ögonen sörplar allt de orkar av färger och former därute. Mobilkameran gör vad den kan. Svanarna i viken når den inte, men färger är den fena på. Blåklockorna ringer till vila och kanske kan vi så här års litegrann bota vår rädsla för åldrande och död. Livet är ju så vackert, både i början och mitten och slutet. Bara vi får tid att se efter.

Väv

Om man tittar noga kan man se, att här har en liten konsthantverkare varit framme. Hen tillverkar inte bara väven utan också tråden. Och tråden är lika stark som en fyra-fem gånger så tjock ståltråd. Och inte förstör den miljön för det. Jaja, lite dammigt kan vi tycka det ser ut med spindelväv i hörnen. Men nog är det vackert?

Väv 1

Väv 2

Väv 3

Vävstol?

Cykelutflykt

Vi åt lite frukost och packade ner lite mer frukost i en cykelväska, och sen bar det av. Efter en och en halv mil var vi framme vid ett finfint frukostställe och bredde ut vår filt i gräset och la oss ner och pustade. Rakt ovanför oss flög en havsörn som förföljdes av vad vi först tyckte var en mås eller en trut. Men när vi kom hem och kollade på bilderna såg vi att det var en fiskgjuse! Vilket skådespel! Tyvärr räcker inte min kamera till någon högre kvalitet på örnbilder – det var trots allt rätt stort avstånd… Runt om oss var andra som vilade och åt – en häger på andra sidan viken, massor med trollsländor, måsar som dök för att fånga sig något färskt, en fjäril som lugnt poserade för kameran… Trollsländorna satt inte stilla så länge. Det är mycket fascinerande att se dem flyga och fånga små små insekter i farten. En förmiddag går fort när man har trevligt och snart var det dags att trampa hemåt igen.  Sommaren är lång tack och lov, så det kan nog bli fler både cykelturer och frukostar eller andra måltider ute i det blå och gröna. Det finns få sätt som är bättre för att ”känna livet i sig” som Astrid Lindgrens farbror Nilsson sa.

Frukostutsikt

Havsörn

Fiskgjusen gillar inte havsörnen

En som vilar

En till som vilar

Gråhäger

Frukostplask av mås

Frukostdags för fjärilen

Ser du snabeln?

Sädesärlan

Den satt där så lugnt och tittade ut över forsen. Jag undrar vad en sädesärla tänker på när den sitter så där. Inte njuter den av utsikten, eller? Kanske vilade den bara lite från matningen av ungarna. Den lever i nuet. Inte funderar den på vad den ska göra hela dagarna när ungarna är utflugna. Förstår den att forsen är livsfarlig för både den själv och ungarna? Kanske ser den bara all maten som flyger omkring. Kanske är den proppmätt och bara vilar lite. Men inte vare sig oroar den sig eller gläder sig åt resan tillbaka till krokodilerna. Den bara sitter där och är.