Morgonpromenad

Annonser

Isigt

Den här årstiden är sparsmakad med färger. Men former finns det.
Här några iskalla bilder från dagens promenad.

Foto

Tyst fyrverkeri 

_20180101_112543.JPG
Svårfångad skönhet

Jag tog en promenad på nyårsdagens förmiddag. Skräpet efter nyårsnattens bombardemang var som vanligt ingen rolig syn. Krutröken hade åtminstone regnat bort och regnmolnen såg ut att börja ge vika. Min uppmärksamhet fångades av naturens eget tysta fyrverkeri – träd och buskar hade fångat in regnet, som nu hängde och glittrade på grenar och kvistar.

Det gäller att njuta i stunden.

Jag kom att tänka på en gång när jag en tidig morgon passerade en tennisbana omgiven av nätstaket. I staketet satt tusentals små iskristaller. När solen på väg upp värmde staketet, gav sig iskristallerna iväg med små plingande ljud. Jag hade på den tiden ofta anledning att gå vägen förbi tennisbanan, och å vad jag önskade att få höra iskristallmusik igen, men aldrig mer sammanföll regn, kyla och sol med tiden för min promenad.

_20180101_112628.JPG
Mobilkameran gör så gott den kan…

Idag njöt jag av det mindre sällsynta regndroppsglittret och undrade om alla de andra nyårsdagspromenerarna såg det. När solen stiger och vinden smeker fram försvinner det utan ett spår och alldeles ljudlöst. Eller kanske, om man lyssnar riktigt noga, hörs ett svagt lyckligt fnitter när dropparna faller om varandra ner i vattenpölarna på marken.

Mycket vackrare än det som dundrade mot himlen inatt. Och alldeles gratis.

 

Öppen himmel

En gång bodde jag mellan berg. Jag tycker i och för sig att bergiga landskap är vackra, men något fattades. Någon mellan bergen sa, att det är bra med berg, för man ser så långt då. Det stämmer ju på så sätt att man ser mycket av landet där det ligger på bergssluttningarna, men det låter väldigt paradoxalt för den som likt mig känner sig instängd.

Från landet mellan bergen flyttade jag till plätten på slätten. En del tycker slätten är ful. Inte jag. Där ljusnade livet. På slätten tonar landskapet bort i fjärran. Men man ser, liksom här vid sjön där jag växte upp, himlen. Himlen – ljuset, molnen, djupet i landskapet. Och jag älskar det.

Foto 

Tur

_20171028_210940.JPG
Jag var ute och gick ikväll och månen var så fin. Bara mobilkameran till hands,  det går ju aldrig. Det går ju inte ens att fota månen med systemkameran, inte med min gamla skorv i alla fall.

Jag letar alltid efter det vackra. Njuter av det jag hittar. Vill minnas det de dagar då jag inte ser något. Sliter upp mobilen ändå, zoomar lite, trycker av fast jag vet att det inte går.Fast ibland har man lite tur eller nåt. I alla fall tycker jag den här bilden blev så fin att jag vill dela den med er.

———

Foto