Vattenytor

Det är nånting med vattenytor, och spegelbilder i dem, som jag inte kan låta bli att fascineras av och ständigt försöka fånga. Världen uppochner och bakochfram och lite vågig, framkallar ibland tankar och fantasier och kanske t o m insikter. Annars är det ju vackert att se på.

Foto

Annonser

Äntligen

Äntligen vågar man tro att det är slut på vintern. Vi fick ett ryck och for ut till blåsipporna ikväll. Först såg vi inga. Är det för kallt, för tidigt trots allt? Krafsade försiktigt bland fjolårslöven – jodå, där fanns några små bebisar! Längre fram hade några vågat sticka nosen ovanför täcket. Solen försvann och svanarna simmade i det orangea. Jo, det är vår. Tack.

Foto

Dags att vakna?

Ojsan. Kanske dags att väcka den här bloggen ur sin vinterdvala. I eftermiddag tog jag en långpromenad i solskenet. Mössan och ullebullevantarna åkte på av bara farten, men jag insåg snart att de faktiskt inte behövdes! Mobilkameran fick duga för att föreviga lite av vackervädret. Bofinken sjöng, tranor ropade långt borta och ett gäng starar visslade omkring. Snösmältningen hade förvandlat åkern till en liten fågelsjö där gässen kacklade runt och måsar skränade. En glada svävade majestätiskt fram och spanade över landskapet. När jag sen hörde tofsvipornas karaktäristiska ljud kände jag att det faktiskt är vår.

 

 

Tyst fyrverkeri 

_20180101_112543.JPG
Svårfångad skönhet

Jag tog en promenad på nyårsdagens förmiddag. Skräpet efter nyårsnattens bombardemang var som vanligt ingen rolig syn. Krutröken hade åtminstone regnat bort och regnmolnen såg ut att börja ge vika. Min uppmärksamhet fångades av naturens eget tysta fyrverkeri – träd och buskar hade fångat in regnet, som nu hängde och glittrade på grenar och kvistar.

Det gäller att njuta i stunden.

Jag kom att tänka på en gång när jag en tidig morgon passerade en tennisbana omgiven av nätstaket. I staketet satt tusentals små iskristaller. När solen på väg upp värmde staketet, gav sig iskristallerna iväg med små plingande ljud. Jag hade på den tiden ofta anledning att gå vägen förbi tennisbanan, och å vad jag önskade att få höra iskristallmusik igen, men aldrig mer sammanföll regn, kyla och sol med tiden för min promenad.

_20180101_112628.JPG
Mobilkameran gör så gott den kan…

Idag njöt jag av det mindre sällsynta regndroppsglittret och undrade om alla de andra nyårsdagspromenerarna såg det. När solen stiger och vinden smeker fram försvinner det utan ett spår och alldeles ljudlöst. Eller kanske, om man lyssnar riktigt noga, hörs ett svagt lyckligt fnitter när dropparna faller om varandra ner i vattenpölarna på marken.

Mycket vackrare än det som dundrade mot himlen inatt. Och alldeles gratis.