En lucka i minnet – 12

Med minneslucka menar man väl oftast att man inte minns. (Undrar om man vet att man har en minneslucka förresten? Kommer man ihåg att man inte minns?) Men jag tänker att minnet är som en massa små skåp, med luckor som ibland öppnas vid oväntade tillfällen.

Idag hörde jag på radion medan jag körde bil, ett samtal mellan några människor. I bakgrunden hördes en melodi. Den var så bekant! Jag började fundera på vad det var för melodi, och när hjärnan malt en stund kom jag på texten; det var en visa jag lärde mig som barn. Jag minns att jag då hade hört någon annan sjunga den och blev glad när jag hittade den i en bok. Nu trängde sången fram genom minnet – rad för rad, ton för ton. Vilken märklig företeelse minnet är! En liten påminnelse, några toner bara, som stryker mot en lucka i minnet, och ut kommer en hel sång som man inte ens kom ihåg att man glömt.

 

Annonser

Att kunna eller inte kunna

Jag hör så ofta folk säga att de inte kan sjunga.

Varför tror de att de inte kan sjunga? Vem har sagt att de inte kan? Lyssnade läraren i skolan på dem och sa att de inte kunde? Men – var läraren kompetent att avgöra det? Kanske kunde han eller hon bara spela i en tonart, och det var inte rätt tonart, det var för högt eller för lågt för den som skulle sjunga? Eller var det deras föräldrar eller syskon som inte tyckte om att de lät hela tiden? Eller deras barn som tyckte att de var pinsamma? Eller kanske är det så att de själva tycker att rösten inte bär eller att de inte ”kommer upp” eller att luften inte räcker?

Vad är det att kunna sjunga? Det måste väl bero på vem man jämför med? ”Jag kan inte sjunga som han eller hon” – Malena Ernman, Sarah Dawn Finer, Peter Jöback… i så fall är vi många som inte kan sjunga… Sen beror det ju på vilken genre vi pratar om – opera, blues, rock, pop, visa, musikal… – olika stilar har olika ideal när det gäller röst, uttryck mm – vad som anses rätt och bra inom respektive genre… Sång handlar om andning, tonbildning, artikulation, gehör, kanske notläsning, och en massa andra saker.

Jag säger: Att kunna sjunga allsång, det som i kyrkan är församlingssång, psalmsång, är att våga låta. Om vi sjunger för någon annan, som ska lyssna, kan vi säga: Att kunna sjunga är att kunna hålla en melodi så att någon annan förstår vilken sång det är. Men detta behöver vi inte nödvändigtvis klara ensamma. Att kunna sjunga i en flerstämmig kör är att kunna hålla sin melodi = sin stämma, bland flera andra stämmor utan att låta sig förvirras – men inte ensam. I en kör stöder vi varandra. Och detta kan vi träna upp.

Om vi har en röst som Louis Armstrong kanske vi inte passar i en kör, i varje fall inte om vi vill att kören ska låta någorlunda homogen. Men inte kan vi för den skull slå fast att Louis Armstrong inte kunde sjunga? I så fall skulle han inte ha sålt så många skivor…

Om bebisar sa ”Jag kan inte!” då skulle vi alla fortfarande ligga i barnvagnen och skrika. Vi skulle inte ha lärt oss krypa, gå, prata, äta med kniv och gaffel, läsa, skriva, räkna… Vi har olika förutsättningar, det tar olika lång tid att lära sig gå, eller läsa eller…

Varför är just ”sjunga” något som vi bara förutsätts kunna, något som vi inte behöver lära?

Om vi hårdrar: Bara den som saknade ben lärde sig inte gå. Den som saknar stämband eller hörsel – eller vilja – sjunger inte. Nej, jag tror inte att alla kan bli stjärnor på att sjunga, lika lite som alla kan bli världsmästare på att springa 100 meter. Men det är långt mellan ”världsstjärna” och ”kan inte alls”. Man kan lära sig. Man kan bli bättre. Om man vill.

Jag vet inte vad du verkligen kan. Man får – som jag brukar säga till mina barn när de blir besvikna över att teckningen inte blev så bra som de hade tänkt, eller vad det kan vara för misslyckande – man får försöka igen och igen och igen och en gång till och en gång till och en gång till… Tänk om vi sa Nej, jag kan inte cykla – och lät bli att ens sätta oss på cykeln? Tänk på hur en liten ettåring reser sig och dunsar ner på rumpan gång på gång utan att ge sig. Det vi verkligen vill, det lär vi oss, med mer eller mindre hjälp av andra. Till slut går vi, springer, hoppar, cyklar. Och sjunger.

Text

Kan vi kanske lära något av detta?

En julsagawp-1451501185523.jpeg

Det var en gång två tomtar som hade varsin julklappsverkstad. I verkstäderna var en massa tomtenissar anställda. De var olika och jobbade med olika saker. En del var lite lata och bekväma av sig, andra väldigt plikttrogna och arbetsamma, några var extra duktiga på att slipa och måla, andra ena riktiga hejare på att såga och spika, och andra åter fina på att sy och brodera. Ett par av dem avskydde glögg, en åt helst bara grönsaker och flera stycken var lite för förtjusta i julgröt med grädde och smör. Kort sagt: de var som nissar är mest. Det de alla hade gemensamt var att de tyckte det var vansinnigt skojigt att tillverka julklappar att dela ut till alla snälla barn, och det var naturligtvis det som fått dem att söka jobb i verkstäderna.

Även tomtarna som styrde i verkstäderna var olika och fick olika idéer. En jul tänkte – och sa – den ena tomten: ”Det är av misstagen vi lär oss! Låt oss se vad som är dåligt gjort!” Han uppmuntrade alla tomtenissarna att komma med förslag på vad det var för fel på kälken han höll upp, kälken som lilla Lisa skulle få. Snart hade de hittat en rad saker som inte var bra: Färgen var lite ojämnt struken, en spik var lite snett islagen, ett par av ribborna i sitsen var inte tillräckligt fint slipade på undersidan. Och på tröjan som lilla Olle skulle få var några maskor ojämna, och en rand på ärmen lite för bred. Dockan till lilla Stina hade en liten tråd som stack ut under ena armen, näsan tyckte någon var för liten – och någon annan tyckte den var för stor – och dessutom var klänningen för lång. Nissen som gjort kälken såg nog vad de andra menade, men riktigt rättvist kändes det inte. Han var ju så förkyld den där dagen när han skulle göra kälken. Han som stickat tröjan suckade och undrade hur i all världen han skulle kunna rätta till det där utan att börja om helt från början. Och Nissen som gjort dockan hade ju gjort en lång klänning för att lilla Stina ville ha det så.

Den andra tomten tänkte: ”Mina nissar är så duktiga, visst blir det fel ibland, men de är så bra på en massa saker, och det tänker jag tala om för dem.” Han höll upp en kälke som lille Gustav skulle få, och sa: ”Titta vilken fin kälke! Ser ni så fint formade medarna är, den här kälken kommer att gå jättebra att åka på för lille Gustav!” Att Nissen hade missat en liten ojämnhet på fotstödet sa han inget om, för han visste att Nissen hade sovit dåligt den natten för att hans katt sprungit bort. ”Och titta på tröjan till lilla Anna! Vad säger ni om den?” ”Å, vilka vackra färger! Och vilken härlig randning på ärmen!” hördes från tomteskaran. ”Och här har vi en docka som lille Pelle har önskat sig,” sa tomten. Belåtna miner och nickningar syntes bland tomtarna, jo, det var just en sån docka som lille Pelle hade önskat, med brunt hår och gröna byxor. ”Lille Pelle kommer att bli jätteglad!” sa tomten, ”Bra jobbat min duktiga nissar!” Nissen som gjort den fina kälken sträckte på sig och tänkte. ”Ja, det där blev ju riktigt bra, vad roligt det ska bli att göra en till lilla Lena också!” Han som stickat tröjan tänkte: ”Vad roligt att de tyckte om randningen, jag undrade just om den var lyckad.” Och han som sytt dockan kände sig riktigt nöjd och belåten med att Pelle troligen skulle bli glad.

I den första tomtens verkstad gick det inte så bra den julen. Inte så att inte klapparna blev fina. Men ingen kände sig riktigt nöjd och glad, alla var rädda att de andra skulle hitta något fel på det som just han hade gjort, och alla gick och tittade missunnsamt på varandras alster och letade fel. Tomtarna var deppiga och tyckte just inte att de kunde någonting. ”Nej, jag är inte så bra på att måla, nej, jag kan inte sy så där fina stygn” hördes ständigt från arbetsrummen. Det blev som ett sätt att ursäkta sig för att kanske mildra den kritik man väntade sig. Barnen som fick sina julklappar var nöjda, men de tyckte att tomtarna såg lite ledsna ut och inte så där glada och godmodiga som tomtar ska vara, kunde det vara något fel på klapparna tro?

I den andra tomtens verkstad gick det bra. Julklapparna blev finare än någonsin. Alla uppmuntrade varandra och om det någon gång hördes: ”Äsch, jag kan inte få till det här!” så kom genast ett svar: ”Jo, det kan du nog, försök en gång till!” eller ”Vill du att jag ska hjälpa dig?” Annars hördes det mest: ”Å, så fint du har gjort!” och ”Det där blev bra!” Och barnen var så nöjda som barn kan bli, och tomtenissarna var glada och lärde sig en massa nya saker, bara för att det var så roligt.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Lära sig att lyssna?

SONY DSCÅnej, nu har hon gjort det igen! Tösa vaknar upp och undrar vad fröken just frågade.

Det händer då och då. Fröken har genomgång. Hon pratar och förklarar. Tösa har redan fattat, och tankarna far iväg ut genom fönstret, upp till flaggstångsknoppen och vidare ut i det blå där några vita molntussar seglar fram. Hon flyger tillsammans med några måsar, kretsar runt och spanar. Hon ser bilar som pilar fram på vägen och alla cyklar som står parkerade vid skolan, hon ser en tant med en hund och en farbror med rollator… Hon kikar in genom klassrumsfönstret och ser att Olle har vikt ett dragspel av sitt papper och sitter och ritar något på bänken och sparkar med fötterna. Han längtar nog tills han får gå hem och bygga på sin nya legomodell. Tösa tänker att hon måste sluta flyga ut genom fönstret, och istället lyssna på vad fröken säger. Bli bättre på att skriva långsammare så hon inte hinner så långt före de andra.

Linnea blir jättesur när Tösa har fler rätt än Linnea på proven. Så är det nästan varje gång. Särskilt på matteprov. Tösa fräste ifrån en gång till Linnea, när fröken hade lämnat tillbaka matteprov: ”Jag kan väl inte skriva fel med flit heller!” Då blev Linnea ännu surare. Så Tösa bestämde sig för att aldrig tala om några resultat på några prov någonsin. Ett himla tjat var det varje gång sedan dess. Men Tösa teg som muren. Linnea sa att det nog var för att Tösa inte vågade säga att hon inte hade alla rätt. Fick hon väl tro då. Det är väl ingen tävling heller! Tösa tänker att Olle nog också skulle kunna ha alla rätt på matteproven, men han bryr sig inte. Han viker dragspel istället. Och pappersflygplan som han försöker pricka kompisarna med.

Nu är det plötsligt alldeles tyst och fröken är på väg fram till Tösa.
– Vad sa du? undrar Tösa generat.
– Har du förstått uppgiften? Du lyssnar ju inte! säger fröken, och tittar ner på Tösas bänk. Där ligger arbetsbladet. Det är redan klart.

Text och foto

Begåvning. Belastning?

Tösa har en kompis som heter Olle. Olle har så svårt att sitta stilla i skolan. Tusen myror kryper i Olles ben och tusen frågor surrar som bin i hans huvud. Tösa vet ingen jämnårig som kan och vet så mycket som Olle, och ingen som kan ställa så intressanta frågor till fröken. Fast fröken verkar inte tycka att det är bra frågor, hon blir irriterad.
– Olle, se till att räkna dina sidor i matteboken nu! säger fröken, och då blir Olle arg och kastar boken. Tösa vet att Olle skulle kunna räkna alla talen på bara några minuter, för det är inte svårt och Olle kan alla gångertabellerna och division och ekvationer och allt möjligt. Men Olle vill inte räkna i boken för det är tråkigt och meningslöst med så lätta tal när man är så bra på matte som han.

Ja, och då tycker ju fröken att Olle bara bråkar. Fast han egentligen bara har såna bra frågor om sånt han INTE redan kan och vet. Och så tar fröken upp matteboken från golvet och lägger den på Olles bord och går därifrån. Och så sitter Olle där och hatar skolan. Och matte. Som är så kul, egentligen.

Tösa tycker att fröken är orättvis. Man måste ju faktiskt gå i skolan, varenda dag i många år. Då borde man ju få lära sig saker där, och inte bara göra tråk-matte som man redan kan. Och Tösa vill också gärna veta svaret på frågan Olle ställde, de har redan diskuterat den på rasten: Om man borrar ett hål rakt igenom jordklotet och släpper ner en boll, kommer den att flyga upp ur hålet på andra sidan då, eller stannar den i mitten? Eller far den kanske fram och tillbaka? Det vore intressant att veta!

wpid-wp-1441005532004.jpeg

Text och foto

Skolstart. Jag önskar…

SONY DSCSkolan börjar igen. Alla barn måste vara där. Varje dag i många år. Många barn längtar. Många barn längtar inte alls. Många är t o m rädda.

En del barn är populära bland kompisar. Andra blir mobbade. En del har stor social förmåga och många kompisar. Andra har svårt för det. En del barn vill vara för sig själva. Andra vill inget hellre än få vara med, få fler kompisar.

Det kan vara populärt att vara duktig i idrott och träna mycket. Det kan också vara populärt att vara duktig i musik, åtminstone om det är rätt sorts musik. Att vara begåvad i matematik eller andra teoretiska ämnen är inte lika självklart populärt bland kompisar. Många har blivit kallade plugghäst och frökens gullegris, oavsett om de har pluggat hårt eller faktiskt bara kan ändå.

SONY DSCMånga barn får sitta och vänta in sina klasskompisar som inte jobbar eller fattar lika snabbt. Många barn kan redan en hel massa och tycker att de inte får lära sig så mycket nytt i skolan. De kan ha en stor kunskapstörst och längtar hem för att få läsa vad de vill. Många barn har svårt för olika saker. Att lära sig läsa eller förstå matte eller sitta stilla eller komma ihåg att inte prata rakt ut utan att räcka upp handen. Många har svårt att hinna med. Många har svårt att tillgodogöra sig text och komma ihåg vad det står. Många har svårt för prov. Många barn tappar koncentrationen för att det är för enkelt, och börjar därför bråka eller provocera. Många barn får tillrättavisningar och skäll ofta. Många barn lär sig i skolan att de inte kan, att de är dåliga, bråkiga, lata…

Men. Vi har olika begåvningar och förmågor. Någon lär sig bäst genom att läsa, någon annan genom att lyssna. En tredje lär sig bäst om den får röra på sig samtidigt. Någon är stark och kan jobba hårt med kroppen. Någon är bra på att ta hand om andra. Någon är duktig på att använda verktyg och konstruera saker. Någon är konstnärlig eller kreativ på annat sätt. Någon är duktig på att förklara så att andra kan förstå nya sammanhang. Någon har sin styrka i logiken och kan lätt se mönster och samband och därmed göra nya upptäckter.

Jag önskar att alla sorters förmågor och begåvningar skulle vara lika mycket värda. Det är vi vuxna, med vårt beteende och vårt sätt att möta varje barn, som visar ALLA barn vad som är okej. Om vi som vuxna med vårt beteende visar att ett barn inte är okej, att vi inte tycker om det, för att det inte kan sitta stilla/lyssna/förstå… så visar vi de andra barnen att det här barnet inte är lika mycket värt. Tänk om vi vuxna därmed bidrar till mobbning!

Jag önskar att skolan och hela vuxenvärlden skulle hjälpa varje barn att upptäcka vad de är bra på och vad de tycker är roligt. Jag önskar att alla skulle få utvecklas i sin egen takt i det de har lätt för och det de har svårt för.

Alla barn måste gå i skolan. De måste vara där. Varje dag i många år. Jag önskar att varje barn fick lära sig att använda just sin förmåga till att göra något gott. Jag önskar att varje barn fick lära sig att de är värda att älska. Jag önskar att varje barn fick lära sig att de kan. Varje dag i många år.

Text och foto

Kan själv…

Hugskott: jag vill lära mig isländska! Hur gör man då? För jag vill inte gå i någon klass! Jag vill lära mig själv!

Det är en knasig egenhet jag har. Det är precis som med gympa i grupp och att springa (som jag skrev om här). Jag vill inte lära mig i grupp. En gång var jag med i en handarbetscirkel där vi bl a skulle lära oss nålbindning. Jag stod inte ut med kursledarens förklaringar utan lånade en bok istället och lärde mig själv… I skolan var det likadant. Blev otålig och nervkrypig och magknipig av att vänta på att genomgångarna skulle ta slut så att jag fick börja jobba nångång…

Det är väl därför jag blev musiker, då fick jag ju individuella lektioner…

Så nu vill jag lära mig isländska. På egen hand.