Bästa sättet? 

Kära ni!

”Bästa sättet att få en vän är att vara en.”
(Gammal floskel).

I likhet med många gamla floskler är den sann. Men bara delvis.

Tänk dig att du är ett barn på en skolavslutning. Ett barn som inte har någon bästis och som är ledsen för det. Eller ett barn som inte ens har en ganska bra kompis. Eller ett mobbat barn.

_20170617_093806De finns. De är ganska många. Och – man behöver inte vara mobbad för att vara ensam. Man behöver inte ens se ensam ut för att känna sig ensam. Men man talar inte om det. För om man är ensam eller känner sig ensam, så är det nog något fel på en.

Man kanske inte är intresserad av det som de flesta är intresserade av och pratar om hela tiden. Fotboll eller smink eller senaste pojkbandet eller vad det nu kan vara. Man kanske själv har ett intresse som inte är så vanligt. Man kanske försöker prata om det, och upptäcker att folk tittar på en som om man hade gröna lurviga utstående öron och orange näbb. Man kanske blir ignorerad. Eller kanske skrattad åt för att man är lustig. Det är troligt att man tystnar då. Väldigt troligt, faktiskt.

Många sånger på skolavslutningen handlar om att vara vänner och bästisar. Kanske vill man lära barnen att inte bråka. Att visa vänskap och kärlek, behandla andra som man själv vill bli behandlad. Kanske vill man bara skildra barnens liv. Eller – det man tror är barnens liv. Lek, sport, gemenskap, roligheter. Kompisar.

De vanligaste människorna har gemenskap både genom att de har vänner och genom att de är som de flesta. De ensamma människorna tror att de är ensamma om att vara ensamma.

Om det tar lång tid att hitta en vän, och om man för ofta får förstå att man nog inte är en tillräckligt bra vän och därför inte får någon – då kan det bli svårare, för man blir van vid att tro att ingen tycker om en.

Vi människor är olika. En del av oss har många kompisar och tycker om att vara tillsammans mycket och ofta och med många. En del av oss måste vara ensamma och återhämta oss efter att ha umgåtts bara lite. En del vill helst bara vara med en eller två. Inget är fel, det är bara olika.

Det är klart vi ska sjunga glada sånger om sommar och kompisar på skolavslutningen. Det är klart att vi ska lära barnen att visa vänskap. Men vi kanske också ska lära dem att det inte är fel på den som har svårt att få kompisar. Att det tar längre tid för en del. Att en del säger nej till att leka ibland eller ofta, för att de helt enkelt inte orkar, inte trivs, inte vill just då. Och att det är okej.

Jag önskar att de barn som längtar efter att få en bästis skulle få känna att de inte är ensamma om det. Att de ska få ett hopp om att man kommer att hitta den där vännen, om inte nu så om ett tag. Vi är många vuxna som vet hur det var och hur lång tid det tog.

Tänk på det. Vi kanske kan lära oss något nytt, om vi inte utgår från att alla är som oss själva.

Annonser

Vara sig själv ifred

Rocka sockornaTösa har olika strumpor på sig idag, för det är den 21 mars, dagen då det uppmärksammas att vi alla är olika men lika mycket värda. I matsalen i skolan hör hon ett par vuxna som pratar om det där med olika strumpor.
– Vad ska det tjäna till? undrar den ena. Imorgon är allt som vanligt, ungar blir mobbade för att de har fel byxor och fel mobiler och folk fortsätter med fosterdiagnostik för att se om det är nåt fel på ungen och rasisterna härjar vidare. Vad den andra vuxna svarar hör inte Tösa, för den sitter med ryggen mot henne, men kanske att den säger emot, för den upprörda strumpifrågasättaren grumsar lite och sen börjar de prata om något annat.

Skulle det inte tjäna något till att ha olika strumpor? Tösa fattar lika bra som alla andra att man inte förändrar vare sig världen eller skolklassen bara genom vilka strumpor man har. Men… om alla en gång om året, åtminstone då, pratar om att det är bra att vi är olika? Nog måste ett eller annat tankefrö sås då? Kanske några barn börjar fundera på att det kan vara coolt att ha de kläder man själv gillar, oavsett vad alla andra har, eller att man själv bestämmer vilken frisyr man vill ha eller om man vill sminka sig eller låta bli… eller att det inte är vilket kön man har som bestämmer vad man har för intressen eller favoritfärg… Kanske någon kommer på att den som är funktionshindrad på ett sätt kan ha superkrafter på ett annat sätt…

Det finns många filmer, tänker Tösa, som handlar om att det är bra att vara annorlunda. Många filmer där den som är töntig eller ful eller fel visar sig vara Hjälten. I verkligheten är det inte så lätt att vara hjälte… Men man kan ju inte veta från början vilka som ska bli hjältar. Det finns så många olika slags hjältar! Inte bara såna som får Nobelpriset eller räddar någon från att drunkna eller skänker en massa pengar så att fattiga människor i Afrika kan vaccinera sina barn – utan såna som hjälper skoltrötta barn att orka, eller uppfinner ett nytt sätt att jobba på fabriken så att folk slipper få ont i ryggen, eller jobbar på äldreboendet och tröstar gamla ledsna farbröder och tanter… Vilka som blir hjältar kan man ju inte veta! Det finns så många filmer som handlar om det, så det är ju rent konstigt att det ska vara så svårt att få vara sig själv – i fred – i verkligheten! Vi borde ha lärt oss att olika är bra! Förresten behöver man inte vara nån hjälte för att vara lika mycket värd som alla andra…

Tösa sitter där i matsalen och tänker och funderar och dinglar med benen under bordet. Maten är slut för längesen och alla barnen har gått ut på rast. Till slut kommer en lärare fram och frågar om inte Tösa också ska gå ut. Yrvaket tittar hon upp. Det är rocka-strumpor-ifrågasättaren.
– Ojdå så allvarlig, vad tänker du på? undrar läraren med ett litet retsamt leende i mungiporna.
– Jag tänker på att det är konstigt att det ska vara så svårt att få vara sig själv ifred i verkligheten! utbrister Tösa och reser sig upp. – Vi borde faktiskt ha lärt oss NÅNTING av den fula ankungen och alla filmer med töntar som blir hjältar! I den verkliga världen kan man ju inte ens ha olika strumpor utan att det kommer folk och ifrågasätter vad det ska va bra för. Hon har nu ställt ifrån sig sin tallrik på diskvagnen och springer ut på skolgården. Läraren står kvar och tittar förvånat efter henne med sina fötter i grå strumpor och svarta skor.


Mer om Tösa: Om henne
Alla berättelser

Alla hjärtan. Alla dagar.  

Det är ett jädra tjat om alla hjärtans dag.

Först vill jag förtydliga: Den här texten handlar inte om mig eller någon i min familj. Det handlar om Någon som finns i din närhet. Och min.

Det finns Någon i din närhet som alltid haft svårt att få vänner. Det kan bero på många olika saker – vilka behöver vi inte gå in på egentligen. För en del människor är det bara så.

Det finns Någon i din närhet som har varit eller blir mobbad. Någon som är utanför. Någon som tror eller vet att ingen tycker om hen.

Det finns Någon i din närhet som inte har funnit någon partner i livet. Eller som blivit sviken. Eller mist sin livskamrat.

Runtomkring i verkligheten och på sociala medier finns Någon som inte får några hjärtan eller rosor eller kramar. Någon som på alla hjärtans dag bara får sin ensamhet och sin redan låga självkänsla bekräftad.

Nej, jag vill inte förstöra alla hjärtans dag för dig. Lev och älska! Men kom ihåg att se dig omkring och upptäck och le mot Någon som finns i din närhet. Och begränsa inte det till bara idag.

Alla hjärtan. Alla dagar.

En lucka med rörelse och engagemang – 19

nittonI dagens lucka finns en julavslutning med musik- och kulturskolan. Jag fäller en tår av rörelse över engagerade människor, stora och små. Det gör jag alltid, oavsett om det gäller syskonbarnens fotbollsmatch, ryttarna på islandshästarna i gaedingakeppni, barnen i mina egna körer eller, som idag, dottern i stråkorkestern och hennes lärare. Alla barnen, som övat och nu spelar upp i alla möjliga konstellationer. Alla lärarna, som undervisat, uppmuntrat och peppat ännu en termin. Som jobbat och slitit för barnen och musiken. Jag önskar bara att glädjen i dagens rörelsetårar inte behövde grumlas av sorgen över att musik inte får kosta något. Ute i stora världen, Kalmar t ex, sitter politiker och bestämmer att musiken kostar för mycket, och rycker helt sonika undan mattan för en världsberömd orkester. På kulturskolorna kämpar musiklärarna för att det trots allt ska finnas musik – och musiker – även i framtiden. Det är en väldigt ojämn kamp.

—-

Länk till facebookevenemanget Stötta Camerata Nordica finns här
Länk till uppropet Stöd Camerata Nordica finns här

En cool, rörig lucka – 15

femtonI min lucka idag var det fullt av änglar, får, jesusbarn, herdar, maria, josef, guld, rökelse, myrra och visa män. Eller snarare visa barn. Vi har övat julspel. Årets pärs om jag får säga så. Alla är uppspelta och trötta och har fullt upp med avslutningar och luciatåg och julfester och pepparkakor och julklappsfunderingar och snuva och glitter. På nåt konstigt sätt brukar det gå ihop sig ändå till slut, på trettondagen när vi spelar upp för föräldrarna. Det måste bero på att barn är så kloka och coola. Julspel, liksom, vad är det att stressa upp sig över?

En lucka för Lucia – 13

Öppnar en lucka och sticker ut hakan och undrar varför teveproducenter tror att det måste till kändisar för att det ska bli bra. Känd betyder inte nödvändigtvis vare sig kunnig, skicklig eller utrustad med vacker röst eller naturlig sångstil.

Barnens och ungdomarnas Luciatåg i vår hemmakyrka var som vanligt bäst. Helt utan inblandning av manierade popartister.

Rykten och rädslor 

Suddig clownnäsa? Eller... en tomat?
Suddig clownnäsa? Eller… en tomat?

Inte tror jag det är clowner barnen är rädda för i första hand. Glassclownen och den där hamburgerrestaurangclownen har väl de flesta barn goda relationer med! Barnen är rädda för ryktena, ryktena om organiserade, anfallande clowner som de har sett på sociala medier. För barnen har inte fått lära sig källkritik. Det finns kanske en poäng med att det är åldersgräns på sociala medier? Men – många vuxna är verkligen inga förebilder när det gäller källkritik – det delas massor med falska rykten, påhitt och låtsasfakta varenda dag av helt vanliga normalbegåvade välfungerande vuxna.

Om vi skulle ta och sluta med att dela utan att tänka, utan att kolla fakta? Om vi skulle lära barnen det också? Världen skulle vara en bättre plats att leva på om vi inte var rädda för spöken, spöken i form av rykten, konspirationsteorier och påhitt. Vår rädsla för dessa ”spöken” gör oss rädda för varandra, för vänner vi inte känner ännu, för framtiden. Världen kan vara tillräckligt skrämmande utan att vi hittar på och sprider ut en massa otäckheter och dumheter dessutom.

Ta reda på fakta först, och sprid det som är sant, uppbyggligt och kärleksfullt.

Amen.