Kära ni!
”Bästa sättet att få en vän är att vara en.”
(Gammal floskel).
I likhet med många gamla floskler är den sann. Men bara delvis.
Tänk dig att du är ett barn på en skolavslutning. Ett barn som inte har någon bästis och som är ledsen för det. Eller ett barn som inte ens har en ganska bra kompis. Eller ett mobbat barn.
De finns. De är ganska många. Och – man behöver inte vara mobbad för att vara ensam. Man behöver inte ens se ensam ut för att känna sig ensam. Men man talar inte om det. För om man är ensam eller känner sig ensam, så är det nog något fel på en.
Man kanske inte är intresserad av det som de flesta är intresserade av och pratar om hela tiden. Fotboll eller smink eller senaste pojkbandet eller vad det nu kan vara. Man kanske själv har ett intresse som inte är så vanligt. Man kanske försöker prata om det, och upptäcker att folk tittar på en som om man hade gröna lurviga utstående öron och orange näbb. Man kanske blir ignorerad. Eller kanske skrattad åt för att man är lustig. Det är troligt att man tystnar då. Väldigt troligt, faktiskt.
Många sånger på skolavslutningen handlar om att vara vänner och bästisar. Kanske vill man lära barnen att inte bråka. Att visa vänskap och kärlek, behandla andra som man själv vill bli behandlad. Kanske vill man bara skildra barnens liv. Eller – det man tror är barnens liv. Lek, sport, gemenskap, roligheter. Kompisar.
De vanligaste människorna har gemenskap både genom att de har vänner och genom att de är som de flesta. De ensamma människorna tror att de är ensamma om att vara ensamma.
Om det tar lång tid att hitta en vän, och om man för ofta får förstå att man nog inte är en tillräckligt bra vän och därför inte får någon – då kan det bli svårare, för man blir van vid att tro att ingen tycker om en.
Vi människor är olika. En del av oss har många kompisar och tycker om att vara tillsammans mycket och ofta och med många. En del av oss måste vara ensamma och återhämta oss efter att ha umgåtts bara lite. En del vill helst bara vara med en eller två. Inget är fel, det är bara olika.
Det är klart vi ska sjunga glada sånger om sommar och kompisar på skolavslutningen. Det är klart att vi ska lära barnen att visa vänskap. Men vi kanske också ska lära dem att det inte är fel på den som har svårt att få kompisar. Att det tar längre tid för en del. Att en del säger nej till att leka ibland eller ofta, för att de helt enkelt inte orkar, inte trivs, inte vill just då. Och att det är okej.
Jag önskar att de barn som längtar efter att få en bästis skulle få känna att de inte är ensamma om det. Att de ska få ett hopp om att man kommer att hitta den där vännen, om inte nu så om ett tag. Vi är många vuxna som vet hur det var och hur lång tid det tog.
Tänk på det. Vi kanske kan lära oss något nytt, om vi inte utgår från att alla är som oss själva.
Tösa har olika strumpor på sig idag, för det är den 21 mars, dagen då det uppmärksammas att vi alla är olika men lika mycket värda. I matsalen i skolan hör hon ett par vuxna som pratar om det där med olika strumpor.
I dagens lucka finns en julavslutning med musik- och kulturskolan. Jag fäller en tår av rörelse över engagerade människor, stora och små. Det gör jag alltid, oavsett om det gäller syskonbarnens fotbollsmatch, ryttarna på islandshästarna i gaedingakeppni, barnen i mina egna körer eller, som idag, dottern i stråkorkestern och hennes lärare. Alla barnen, som övat och nu spelar upp i alla möjliga konstellationer. Alla lärarna, som undervisat, uppmuntrat och peppat ännu en termin. Som jobbat och slitit för barnen och musiken. Jag önskar bara att glädjen i dagens rörelsetårar inte behövde grumlas av sorgen över att musik inte får kosta något. Ute i stora världen, Kalmar t ex, sitter politiker och bestämmer att musiken kostar för mycket, och rycker helt sonika undan mattan för en världsberömd orkester. På kulturskolorna kämpar musiklärarna för att det trots allt ska finnas musik – och musiker – även i framtiden. Det är en väldigt ojämn kamp.
I min lucka idag var det fullt av änglar, får, jesusbarn, herdar, maria, josef, guld, rökelse, myrra och visa män. Eller snarare visa barn. Vi har övat julspel. Årets pärs om jag får säga så. Alla är uppspelta och trötta och har fullt upp med avslutningar och luciatåg och julfester och pepparkakor och julklappsfunderingar och snuva och glitter. På nåt konstigt sätt brukar det gå ihop sig ändå till slut, på trettondagen när vi spelar upp för föräldrarna. Det måste bero på att barn är så kloka och coola. Julspel, liksom, vad är det att stressa upp sig över?
