Tidig morgon

Tidigt på morgonen är världen liksom en annan. Sval, stilla och just inget folk i farten. Vackert är här ju dygnet runt, men tidigt på morgonen ligger mycket av det gamla invanda i skugga, medan solljuset faller på det man knappt sett när det mest är kvällspromenader som gäller. Det känns lite motigt att sätta väckarklockan på fem en semestermorgon, men det är absolut värt det när man väl kommer ut. (Särskilt om man har en frukost och en förmiddagslur att se fram emot…)
Några bilder från imorse kommer här:

—————–

Foto

Rätt gott

Mormor har bjudit Tösa och mor på café. Jättemysigt tycker Tösa, som får välja fritt vad hon vill ha – kanelbulle blir det, och varm choklad med vispgrädde. Mor väljer morotskaka och varm choklad. Morotskaka låter lite läskigt tycker Tösa, men är rätt gott känner hon när hon får smaka. Hon och mor skojar och låtsas stjäla kakbitar och gräddklickar från varandra. Mormor dricker kaffe och äter en chokladbiskvi. Hon studerar kvittot och verkar lite orolig, är liksom inte med i mors och Tösas glada prat. Ojdå, var det så dyrt, tänker Tösa. Nu kanske mormor inte har råd att handla mer idag? Men efter en liten stund är det som att mormor slappnar av och börjar vara med, och hon äter sin kaka i små små bitar och ser ut att njuta väldigt mycket av den.

När de har fikat färdigt och ställt undan sin bricka och ska gå därifrån säger mormor: – Vänta lite, jag ska bara gå och göra rätt för mig. Och så går hon fram till disken, där det är kö. – Ursäkta, säger mormor, jag skulle bara vilja betala för en kopp choklad till. – Å förlåt, säger damen som står först i kön och väntar på sitt kaffe, trängde jag mig före dig? – Nädå, säger mormor, men vi fick två koppar choklad, och det står bara en på kvittot. Tjejen bakom disken stirrar på mormor och sen skiner hon upp. – Nämen vad snällt att du säger till! utbrister hon. – Ja, ler mormor, man vill ju göra rätt för sig, annars kanske vi inte får komma tillbaka! Damen som väntar på kaffe ler också, och en man och en kvinna som hört vad som sagts ser förvånade ut. – Ja det skulle jag då aldrig… mumlar den ena, men får en armbåge i sidan av den andra. – Jamen gå omkring och va så där märkvärdigt god… mumlar den första vidare. Det låter verkligen som om det var nåt dåligt att vara god? Konstigt. Mormor fyrar av ett leende till och säger – Tja, några kronor hit eller dit driver nog varken mig eller caféet i konkurs, men frid i sinnet är en så skön huvudkudde så den vill jag inte va utan! Sen går de, och Tösa tänker att det är konstigt att vuxna alltid tjatar om att man ska tala sanning och att man inte ska stjäla och allt sånt där självklart, om de inte tycker att de själva behöver följa reglerna. Fast det är kanske olika?

– Är du märkvärdigt god? frågar hon mormor när de kommer ut på gatan.
– Nä, det tror jag inte, skrattar mormor, men när jag hade bestämt mig för att gå och betala istället för att hålla tyst och smita, då kände jag hur märkvärdigt god den där biskvin var!
-Du är ju bara bäst, säger Mor och lägger armen om mormor. -Äsch, säger mormor, kom nu så går vi till garnaffären.

——–

Obs Tösa är en fiktiv person och det hon är med om kan vara påhittat eller ha hänt på riktigt, det kan man inte så noga veta. Fler berättelser om henne finns här.

Höstcollage

Det blir för mycket ibland, och man hinner knappt det man måste och inte alls det man vill. Kameran ligger i sin väska och drömmer om ljusare tider. Muskler i både kropp och huvud orkar ingenting på fritiden, stresströtta som de är. Sova sova sova ekar det inuti när den lediga dagens avspänning kommer. Plötsligt sammanfaller ledighet, ork och väder och en långpromenad vecklar ut sig framför fötterna. Ögonen sörplar allt de orkar av färger och former därute. Mobilkameran gör vad den kan. Svanarna i viken når den inte, men färger är den fena på. Blåklockorna ringer till vila och kanske kan vi så här års litegrann bota vår rädsla för åldrande och död. Livet är ju så vackert, både i början och mitten och slutet. Bara vi får tid att se efter.

Väv

Om man tittar noga kan man se, att här har en liten konsthantverkare varit framme. Hen tillverkar inte bara väven utan också tråden. Och tråden är lika stark som en fyra-fem gånger så tjock ståltråd. Och inte förstör den miljön för det. Jaja, lite dammigt kan vi tycka det ser ut med spindelväv i hörnen. Men nog är det vackert?

Cykelutflykt

Vi åt lite frukost och packade ner lite mer frukost i en cykelväska, och sen bar det av. Efter en och en halv mil var vi framme vid ett finfint frukostställe och bredde ut vår filt i gräset och la oss ner och pustade. Rakt ovanför oss flög en havsörn som förföljdes av vad vi först tyckte var en mås eller en trut. Men när vi kom hem och kollade på bilderna såg vi att det var en fiskgjuse! Vilket skådespel! Tyvärr räcker inte min kamera till någon högre kvalitet på örnbilder – det var trots allt rätt stort avstånd… Runt om oss var andra som vilade och åt – en häger på andra sidan viken, massor med trollsländor, måsar som dök för att fånga sig något färskt, en fjäril som lugnt poserade för kameran… Trollsländorna satt inte stilla så länge. Det är mycket fascinerande att se dem flyga och fånga små små insekter i farten. En förmiddag går fort när man har trevligt och snart var det dags att trampa hemåt igen.  Sommaren är lång tack och lov, så det kan nog bli fler både cykelturer och frukostar eller andra måltider ute i det blå och gröna. Det finns få sätt som är bättre för att ”känna livet i sig” som Astrid Lindgrens farbror Nilsson sa.

Sädesärlan

SONY DSC

Den satt där så lugnt och tittade ut över forsen. Jag undrar vad en sädesärla tänker på när den sitter så där. Inte njuter den av utsikten, eller? Kanske vilade den bara lite från matningen av ungarna. Den lever i nuet. Inte funderar den på vad den ska göra hela dagarna när ungarna är utflugna. Förstår den att forsen är livsfarlig för både den själv och ungarna? Kanske ser den bara all maten som flyger omkring. Kanske är den proppmätt och bara vilar lite. Men inte vare sig oroar den sig eller gläder sig åt resan tillbaka till krokodilerna. Den bara sitter där och är.

Dimma

En tidig julimorgon hände det sig att curlingmamman fick rycka ut och bistå ett försovet barn med skjuts. Klockan var inte ens sex när mamman kikade ut och såg att det knappt gick att se något. Så hon tog, paradoxalt nog, med sig kameran. Efter utfört curlinguppdrag och innan den isande dimman krupit alltför nära kroppen och in i kamerans ömtåliga elektronik, hann mamman få några bilder. Hon väntade på att solen skulle bryta sig igenom, men gav efter för kylan och smög hem och ner under täcket igen. Och när hon sedan för andra gången steg upp var det sommar och av dimman syntes inte ett spår. Om det inte vore för bilderna skulle hon ha trott att hon drömt alltihop.

Kärlek i kyrkan

En annan kär kyrka

Jag har jobbat i kyrkan i nästan hela mitt liv. Redan som tonåring jobbade jag i kyrkan på helger och lov. Jag har tyckt om mitt kyrkliv. Sedan en tid tillbaka har jag ett annat jobb, som mer är ett vardagsjobb. När jag jobbade i kyrkan tog det emot att gå dit när jag hade ledig helg. Nu längtar jag ofta dit på söndagarna, till min ”gamla” kyrka. Man kan ju tänka att jag skulle ha fått nog, men näädå!

För några år sen läste jag ett blogginlägg av Underbara Clara, Gud lånar mig sin blick. Jag kom att tänka på det blogginlägget när jag var i kyrkan en söndag. För det händer när jag sitter i kyrkan att just den där känslan kommer över mig. Jag ser på alla människorna. Små barn, ungdomar som ska konfirmeras, vuxna och gamla, de som bott och gått i kyrkan här i hela sitt liv och de som nyligen kommit hit från länder långt borta. De som är här nästan varje söndag, de som kommer en enda gång för att de är släkt med den som döps eller med någon som nyss har dött. Den som klätt sig fin och den som ser ut som den kom direkt från trädgårdslandet. De som spelar och sjunger och läser och leder böner. De som sjunger med i psalmerna och de som inte ens öppnar psalmboken. De som går fram till nattvarden och de som sitter kvar i bänken. De som går och tänder ljus – kanske ber de regelbundet för några som står dem nära, kanske vågar de för första gången formulera en bön. Alla fyller sin plats i kyrkan, alla har sin uppgift i livet, vilket de vet det eller inte. Solen lyser in genom fönstren och Gud lyser in i våra hjärtan. Jag ser på alla dessa människor, de jag känt i många år och de jag aldrig sett förut och känner… ja… kärlek måste det nog kallas. Jag tror faktiskt att Gud lånar mig sin blick en stund.

I kyrkorummet kan det ibland vara lite kallt, men inombords blir jag varm. Det kan se lite glest och tomt ut i den stora kyrkan, men hjärtat är fullt.

Avlångt land

Det är en förmån att få ha tillgång till olika delar av Sverige. Det är ju så avlångt, vårt land, och ofta är det ett problem – man vill ju snabbt och lätt kunna resa till sina släktingar… Men man får också se olika slags vintrar, vårar och somrar… Stränderna här hemma ser väldigt högsomriga ut när man kommer hem från Västerbotten och älven där allt ännu var mer försommaraktigt med mina mått mätt. Vid Kalmarsund har sommaren mognat något.

Rosa och gult
Rosa och gult

Lila
Lila

Färgklick!
Färgklick!

– – – – – – – – – – – – –
Foto