Vara sig själv ifred

Rocka sockornaTösa har olika strumpor på sig idag, för det är den 21 mars, dagen då det uppmärksammas att vi alla är olika men lika mycket värda. I matsalen i skolan hör hon ett par vuxna som pratar om det där med olika strumpor.
– Vad ska det tjäna till? undrar den ena. Imorgon är allt som vanligt, ungar blir mobbade för att de har fel byxor och fel mobiler och folk fortsätter med fosterdiagnostik för att se om det är nåt fel på ungen och rasisterna härjar vidare. Vad den andra vuxna svarar hör inte Tösa, för den sitter med ryggen mot henne, men kanske att den säger emot, för den upprörda strumpifrågasättaren grumsar lite och sen börjar de prata om något annat.

Skulle det inte tjäna något till att ha olika strumpor? Tösa fattar lika bra som alla andra att man inte förändrar vare sig världen eller skolklassen bara genom vilka strumpor man har. Men… om alla en gång om året, åtminstone då, pratar om att det är bra att vi är olika? Nog måste ett eller annat tankefrö sås då? Kanske några barn börjar fundera på att det kan vara coolt att ha de kläder man själv gillar, oavsett vad alla andra har, eller att man själv bestämmer vilken frisyr man vill ha eller om man vill sminka sig eller låta bli… eller att det inte är vilket kön man har som bestämmer vad man har för intressen eller favoritfärg… Kanske någon kommer på att den som är funktionshindrad på ett sätt kan ha superkrafter på ett annat sätt…

Det finns många filmer, tänker Tösa, som handlar om att det är bra att vara annorlunda. Många filmer där den som är töntig eller ful eller fel visar sig vara Hjälten. I verkligheten är det inte så lätt att vara hjälte… Men man kan ju inte veta från början vilka som ska bli hjältar. Det finns så många olika slags hjältar! Inte bara såna som får Nobelpriset eller räddar någon från att drunkna eller skänker en massa pengar så att fattiga människor i Afrika kan vaccinera sina barn – utan såna som hjälper skoltrötta barn att orka, eller uppfinner ett nytt sätt att jobba på fabriken så att folk slipper få ont i ryggen, eller jobbar på äldreboendet och tröstar gamla ledsna farbröder och tanter… Vilka som blir hjältar kan man ju inte veta! Det finns så många filmer som handlar om det, så det är ju rent konstigt att det ska vara så svårt att få vara sig själv – i fred – i verkligheten! Vi borde ha lärt oss att olika är bra! Förresten behöver man inte vara nån hjälte för att vara lika mycket värd som alla andra…

Tösa sitter där i matsalen och tänker och funderar och dinglar med benen under bordet. Maten är slut för längesen och alla barnen har gått ut på rast. Till slut kommer en lärare fram och frågar om inte Tösa också ska gå ut. Yrvaket tittar hon upp. Det är rocka-strumpor-ifrågasättaren.
– Ojdå så allvarlig, vad tänker du på? undrar läraren med ett litet retsamt leende i mungiporna.
– Jag tänker på att det är konstigt att det ska vara så svårt att få vara sig själv ifred i verkligheten! utbrister Tösa och reser sig upp. – Vi borde faktiskt ha lärt oss NÅNTING av den fula ankungen och alla filmer med töntar som blir hjältar! I den verkliga världen kan man ju inte ens ha olika strumpor utan att det kommer folk och ifrågasätter vad det ska va bra för. Hon har nu ställt ifrån sig sin tallrik på diskvagnen och springer ut på skolgården. Läraren står kvar och tittar förvånat efter henne med sina fötter i grå strumpor och svarta skor.


Mer om Tösa: Om henne
Alla berättelser

Dagboks-titt 

wp-1487625215811.jpgFunderar på händelser som förändrar livet. Vi kan inte veta vad det som händer idag kommer att leda till om en månad, ett år eller ett decennium.

Jag hittade en sådan händelse bland mina facebookminnen nyligen. En antydan om att något speciellt hade hänt under dagen. Jag var tvungen att leta fram min dagbok från den tiden, för några år sedan.

Av anteckningarna i dagboken förstod jag vad det var som hände. Det var ett samtal med en person som jag bara kände till namnet, som lotsade mig in i ett nytt sammanhang. Jag blev vid tillfället glad och upprymd men visste såklart inte då vad det skulle leda till på längre sikt.

Så är ju livet. En annan dag, för ett par veckor sedan, tänkte jag att det skulle vara praktiskt ibland att kunna kika i förväg i dagboken och se – hur slutar det här, hur blir det, var landar det till slut, vart leder den här vägen?

Vad skulle den vetskapen göra med oss och våra handlingar och val?

Det där samtalet, för några år sedan, som nyligen dök upp bland mina facebookminnen, det var bara starten på en lång kedja av tankar och händelser och lärdomar och insikter och möten med människor jag annars aldrig hade mött. Ett litet frö som nu har växt till ett helt träd. Inte förstod eller anade jag det då, när det hände, när fröet såddes, vad det skulle bli.

De flesta dagar bara rullar iväg utan att något särskilt verkar hända. Inget av betydelse. Tror vi. Men en del av de frön som sås idag kan växa till stora vackra träd utan att vi vet det. Och lika gärna kan de, om det är dåliga frön, bli till kvävande, tärande snår.

Kanske behöver vi mer eftertänksamhet. Kanske behöver vi mer mod. Vi behöver vara snälla mot varandra och oss själva. Vi behöver kunna tänka i framtiden, att vi handlade och valde på sätt som verkade rätt när de gjordes, oavsett hur det blev sedan. Vi behöver kunna tänka att vi gjorde så gott vi kunde. För vi kan bara gissa vad det som händer idag kommer att leda till.

Alla hjärtan. Alla dagar.  

Det är ett jädra tjat om alla hjärtans dag.

Först vill jag förtydliga: Den här texten handlar inte om mig eller någon i min familj. Det handlar om Någon som finns i din närhet. Och min.

Det finns Någon i din närhet som alltid haft svårt att få vänner. Det kan bero på många olika saker – vilka behöver vi inte gå in på egentligen. För en del människor är det bara så.

Det finns Någon i din närhet som har varit eller blir mobbad. Någon som är utanför. Någon som tror eller vet att ingen tycker om hen.

Det finns Någon i din närhet som inte har funnit någon partner i livet. Eller som blivit sviken. Eller mist sin livskamrat.

Runtomkring i verkligheten och på sociala medier finns Någon som inte får några hjärtan eller rosor eller kramar. Någon som på alla hjärtans dag bara får sin ensamhet och sin redan låga självkänsla bekräftad.

Nej, jag vill inte förstöra alla hjärtans dag för dig. Lev och älska! Men kom ihåg att se dig omkring och upptäck och le mot Någon som finns i din närhet. Och begränsa inte det till bara idag.

Alla hjärtan. Alla dagar.

Gråvädret

SONY DSCNär solen äntligen tittar in genom fönstret ser jag vart gråvädret har tagit vägen: det har krupit in och lagt sig på alla ytor och lister i huset!

Jag borde nog ta fram dammsugaren. Men det slår mig, att då kanske gråvädret försöker smita ut igen. Och det vill man ju inte ha på sitt samvete… Njut av solen ute idag medan gråvädret vilar sig inomhus!

Sova

Att vara trött är inte detsamma som att vara svag, skrev jag i mitt förra inlägg. Med det menade jag inte att det är något fel att vara svag. Tvärtom. När jag är svag så är jag stark. Det är bara genom att se min svaghet som jag kan lära mig leva med den – eller göra något åt den.

Att få bekräftelse på att det man gör och är duger, räcker till – det är viktigt, när man själv bara ser det man inte klarar och orkar. Och det kan vara mycket. Jag har utnämnt mig själv till världsmästare i att inte städa. Stryka är inte heller prioriterat. Putsa fönster – nope. Tvätta bilen – nä, den blir ju smutsig lika fort. Trädgården, ähum, vad är det för fel på djungel och vildmark?

Man kan inte strunta i barnen och deras behov. Man kan inte strunta i den äldre generationen, även om den bor timtals resa bort. Man kan inte strunta i jobbet. Men tyvärr är det lätt att strunta i sina egna behov. Det är då, efter ett tag, det börjar blir farligt. Den berömda väggen närmar sig med förfärande hastighet.

Jag har i åratal haft problem med sömnen, i likhet med väldigt många andra. När livet rullar på i normal takt går det ju rätt bra att sova dåligt, alltid blir det nån bättre natt emellanåt. Men när tillvaron börjar gunga om dagarna blir det lätt för mycket om den är ostadig om nätterna också.

Då och då dyker det upp larmrubriker om vad som händer om man inte sover ordentligt. Det känns ju genast bättre (inte!) att veta att man inte bara blir trött och sur av att inte sova, man drar på sig en massa sjukdomar och krämpor också. Tack för upplysningen, liksom. Och då och då syns rubriker i olika tidningar – De bästa sömntipsen! Så sover du bättre! Jag gick på det några gånger genom åren, tills jag lärde mig att det alltid var samma tips. Svalt i rummet. Inte för mycket kaffe. Mörkt. Varva ner. Ät inte för mycket innan du går och lägger dig. Du har nog också hört dem alla. Det är bara ett enda stort fel – dessa råd fungerar inte, inte för folk med mer eller mindre kroniska sömnproblem.

Men en dag dök något annat upp –  i mitt facebookflöde. Någon som upplevt samma som jag: att de här vanliga tipsen inte funkar. Någon som löst sina problem med sömnen och nu ägnar sig åt att hjälpa andra. En sömnkurs. Som funkar? Kan det vara möjligt? Jag bestämde mig för att ta chansen – eller risken. Jag vågade. Jag köpte en sömnkurs.

Den fungerade.

Nu sover jag om nätterna.

Dock är denna min återvunna färdighet ännu ganska bräcklig. Som musiker vet jag att det inte räcker att öva in ett nytt musikstycke bara såpass att jag kan spela det bra när jag är ensam. Med åhörare närvarande kräver nerverna bättre förberedelse, säkrare behärskning av allt vad fingrar och fötter ska göra på tangenter och pedaler. Jag väljer att tänka att det är så med sömnen också. Jag måste öva mer innan jag kan sova nätterna igenom även vid större eller mindre kriser i livet.

Och nu blir det reklam! Om du är en sån som jag, som inte sover ordentligt, så kolla in Sömnpusslet. Det är just ett pussel, där var och en som går kursen får hjälp att se 1) Vad är problemen med min sömn?  2) Vad funkar för mig för att lösa dessa problem? Somliga av förslagen till lösningar funkade inte alls för mig. En del var, enligt mig, jätteflummiga. Men vissa saker funkade perfekt. Nu övar jag för att kunna sova säkert även när det stormar.

Kanske hjälper god sömn mig att bli starkare. Kanske kommer den att hjälpa mig när jag känner mig svag. Hursomhelst är det väldigt skönt att sova om nätterna, och den berömda väggen flyttade sig längre bort.

Trött och svag?

Det var en sån där trött dag. Allt som varit de två sista åren; oro, stress, sjukdomar, i och vid och av och runtomkring. Barnen, hemmet, föräldrarna, orka, orka lite till, orka. Och så jobbet. Tankar som snurrar. En till jobbig sak att ta tag i. Så trött. Så presskänslig. Så tunnhudad. Den med viss möda återerövrade nattsömnen fladdrar osäkert, redo att ge sig av igen.

Så energilös, kraftlös, ja – svag. Gråt kommer så lätt i ögon och bröst. Att man ska vara så svag!

Och då säger någon, med ett snällt skratt: ”ööö, nä, jag har då aldrig uppfattat dig som svag!” och någon annan, någon man glömt att räkna med (förlåt!) instämmer med emfas: ”nej verkligen inte!!” och man sitter där som ett frågetecken – svag, jo men jag orkar ju inte, energin finns ju inte, och hinnan mellan prat och gråt är så tunn så tunn.

Och axlarna sjunker sakta ner i samma takt som tårarna rinner, och själen dunsar hem och lägger sig tillrätta runt kroppen, och hjärtat och hjärnan funderar tillsammans en stund:

Gråt är en säkerhetsventil.
Lite gjort kan vara tillräckligt.
Trött är inte detsamma som svag.

Hur en dag kan lyftas av dem man älskar.

Mikrofon

wp-1484071034955.jpgJag minns en kommunalpolitiker som åkte runt och hojtade i en megafon under någon valrörelse i min barndom.  Det lär underligt och skrämde mig lite. Megafon gör ljudet större, det hörs ju på namnet. Mikrofon låter som något som skulle göra ljudet mindre? Eller heter den så för att den är så liten jämfört med en megafon? Hur små är mikrofonerna i mobiltelefoner och annan småelektronik? Finns det ännu mindre -kanske nanofoner eller pikafoner?

Jag oroas av den alltmer utbredda faktaresistensen, rädslan och hatet som breder ut sig i sociala medier. Jag tänker att det skulle behövas en jättestor mikrofon för att ropa ut över jorden – ”Lyssna! Hat och rädsla för oss inte framåt! Kunskap och kärlek är vad vi behöver! Kärlek är den starkaste kraften, den enda som kan rädda oss!” Men en mikrofon räcker inte. Inte en megafon heller. Det skulle behövas något större, en gigafon? eller en terafon? Men för den som inte vill lyssna hjälper inte ens en exafon.

Det verkar inte så hoppfullt. Men kraften kommer inifrån och underifrån. Livet spirar ur mikroskopiska frön. Kärlek kan spridas i stillhet och tystnad. Hjärta viskar till hjärta. Då behövs ingen mikrofon.

#365skriv – 2017