Värmeglimtar 

Måndag, kallt, grått och regnigt. 

Trötta barn är tjafsiga barn, trött mamma är överreagerande mamma, husdjur behöver rastas trots vädret, diverse påsklovsglömda papper till skolan ska fixas i sista momangen, barn ska skjutsas, bilen behöver tankas, jag jobbar i 120 knyck för att hinna det jag ska på jobbet, har sovit jättedåligt, måste boka in ett akut tandläkarbesök åt ett av barnen pga trilskande tandställning, ett tandläkarbesök som visar sig överflödigt efter 4 mil enkel resa… Fixar det mesta av dagens jobbeting men det gör ont typ överallt. Och så en massa krångel. Och jag måste köpa en vit slips. 

Och tänk, då, mitt i allt det blöta, kalla är det som om himlen tycker det kan vara nog, och släpper ner nåt annat än stress och iskallt regn. Lite kärlek och goda leenden glimtar fram, det blir lite varmare åtminstone inombords. 

På parkeringen i stan dyker en kvinna upp och undrar om jag vill ha hennes parkeringsbiljett, med en perfekt lagom timme kvar på. Så slapp jag stå i regnet och vänta på den långsamma parkeringsautomatens tuggande. I herrekiperingsaffären får jag utmärkt och vänligt bemötande. Och på ica får jag en tacksam kommentar för att jag lagt varorna med streckkoderna är rätt håll, (fattar ni, kassapersonalen är verkligen tacksamma för att slippa lyfta och vända på alla våra tunga mjölpåsar och yoghurtpaket och grejor, tänk på det – hur många kilo lyfter de på en dag för att kunderna inte ids vända grejorna rätt?!!). Och jag blir glad för att hon är glad. Och nu väntar jag på nya noter. 

Så lätt det är att göra varandra glada. Även oss som måste köpa vita slipsar. 

Backsippor

En del av alla backsippor på Saltor
En del av alla backsippor på Saltor

I somras upptäckte vi ett ställe där det hade blommat backsippor; där var fullt av tofsar efter de vissnade blommorna. Igår återvände vi dit för att se om de blommade. Det gjorde de! Men jag tror inte de tyckte om vädret riktigt, det var kallt, och då och då singlade bamsiga snöflingor ner genom luften. Solen hade dragit molntäcket över sig och orkade bara lysa lite matt någon kort stund, och blommorna såg lite bleka och molokna ut där det stod och hängde med sina stora huvuden. Om solen känner sig lite starkare någon av de närmaste dagarna hoppas jag ha tid att åka dit en sväng till och hälsa på innan blommorna förvandlas till tofsar igen. Här är i alla fall några bilder från igår!


Foto

Vårens små blå

SONY DSC
Gruppbild

Jag har känt att något fattas. Som en vitaminbrist eller så. En tomhet. När jag satt och bläddrade bland gamla bilder kom jag på det – jag har inte fått till det med blåsipporna i vår. I min barndoms skog vet jag vart jag ska gå. Då, när jag var liten, hörde det till att gå ut och försiktigt krafsa under hasselbuskarna då och då för att se om de var på gång än, de blå små skönheterna. Ja, där växer även rosa och vita blåsippor, fredligt sida vid sida i samma skog. (Det borde de tänka på, de som snott den fina blomman till partisymbol…) Sen jag flyttade hemifrån har jag nog någon gång varje vår lyckats pricka in ett besök i barndomsskogen. Inte i år. Och här där jag nu bor har jag inte hittat något ställe på promenadavstånd där jag säkert vet att jag kan möta dem. Så igår när jag var ledig bestämde jag mig – det fick bli snabbstädning på förmiddagen och tidig lunch, och så iväg i bilen med kameran till en plats där jag vet att de finns. Dimman hann lätta och solen komma fram. Och ja, de var där. Några fågelvänner mötte jag också där jag strosade runt, och en och annan blomma av annan sort, men blåsipporna fick mesta uppmärksamheten. Bland dem kröp jag runt med kameran i högsta hugg… Kände stor tacksamhet när jag slutligen reste mig upp och borstade av knäna. Här kommer några bilder av de vackra skapelserna.


Text och foto

Vårljus

Igår fick jag äntligen lust att ta med kameran ut. Solen, den stora, lös med sin frånvaro, men de små solarna gjorde sitt bästa för att kompensera.

Våren får mig att vakna och komma på att det finns något som heter Livet, som är rätt trevligt. Det är lika underbart varje år. Vitsipporna lika vackra, fågelsången lika jublande, fåglarna lika svårfångade på bild (nä varför sitta still om man kan flyga?),  stararna lika luriga med sina imitationer, bäckarna lika lockande att blöta ner sig i som då jag var barn… Och en sån där björktapet skulle man ha, med lite grönskande gardiner till…

Vara sig själv ifred

Rocka sockornaTösa har olika strumpor på sig idag, för det är den 21 mars, dagen då det uppmärksammas att vi alla är olika men lika mycket värda. I matsalen i skolan hör hon ett par vuxna som pratar om det där med olika strumpor.
– Vad ska det tjäna till? undrar den ena. Imorgon är allt som vanligt, ungar blir mobbade för att de har fel byxor och fel mobiler och folk fortsätter med fosterdiagnostik för att se om det är nåt fel på ungen och rasisterna härjar vidare. Vad den andra vuxna svarar hör inte Tösa, för den sitter med ryggen mot henne, men kanske att den säger emot, för den upprörda strumpifrågasättaren grumsar lite och sen börjar de prata om något annat.

Skulle det inte tjäna något till att ha olika strumpor? Tösa fattar lika bra som alla andra att man inte förändrar vare sig världen eller skolklassen bara genom vilka strumpor man har. Men… om alla en gång om året, åtminstone då, pratar om att det är bra att vi är olika? Nog måste ett eller annat tankefrö sås då? Kanske några barn börjar fundera på att det kan vara coolt att ha de kläder man själv gillar, oavsett vad alla andra har, eller att man själv bestämmer vilken frisyr man vill ha eller om man vill sminka sig eller låta bli… eller att det inte är vilket kön man har som bestämmer vad man har för intressen eller favoritfärg… Kanske någon kommer på att den som är funktionshindrad på ett sätt kan ha superkrafter på ett annat sätt…

Det finns många filmer, tänker Tösa, som handlar om att det är bra att vara annorlunda. Många filmer där den som är töntig eller ful eller fel visar sig vara Hjälten. I verkligheten är det inte så lätt att vara hjälte… Men man kan ju inte veta från början vilka som ska bli hjältar. Det finns så många olika slags hjältar! Inte bara såna som får Nobelpriset eller räddar någon från att drunkna eller skänker en massa pengar så att fattiga människor i Afrika kan vaccinera sina barn – utan såna som hjälper skoltrötta barn att orka, eller uppfinner ett nytt sätt att jobba på fabriken så att folk slipper få ont i ryggen, eller jobbar på äldreboendet och tröstar gamla ledsna farbröder och tanter… Vilka som blir hjältar kan man ju inte veta! Det finns så många filmer som handlar om det, så det är ju rent konstigt att det ska vara så svårt att få vara sig själv – i fred – i verkligheten! Vi borde ha lärt oss att olika är bra! Förresten behöver man inte vara nån hjälte för att vara lika mycket värd som alla andra…

Tösa sitter där i matsalen och tänker och funderar och dinglar med benen under bordet. Maten är slut för längesen och alla barnen har gått ut på rast. Till slut kommer en lärare fram och frågar om inte Tösa också ska gå ut. Yrvaket tittar hon upp. Det är rocka-strumpor-ifrågasättaren.
– Ojdå så allvarlig, vad tänker du på? undrar läraren med ett litet retsamt leende i mungiporna.
– Jag tänker på att det är konstigt att det ska vara så svårt att få vara sig själv ifred i verkligheten! utbrister Tösa och reser sig upp. – Vi borde faktiskt ha lärt oss NÅNTING av den fula ankungen och alla filmer med töntar som blir hjältar! I den verkliga världen kan man ju inte ens ha olika strumpor utan att det kommer folk och ifrågasätter vad det ska va bra för. Hon har nu ställt ifrån sig sin tallrik på diskvagnen och springer ut på skolgården. Läraren står kvar och tittar förvånat efter henne med sina fötter i grå strumpor och svarta skor.


Mer om Tösa: Om henne
Alla berättelser

Dagboks-titt 

wp-1487625215811.jpgFunderar på händelser som förändrar livet. Vi kan inte veta vad det som händer idag kommer att leda till om en månad, ett år eller ett decennium.

Jag hittade en sådan händelse bland mina facebookminnen nyligen. En antydan om att något speciellt hade hänt under dagen. Jag var tvungen att leta fram min dagbok från den tiden, för några år sedan.

Av anteckningarna i dagboken förstod jag vad det var som hände. Det var ett samtal med en person som jag bara kände till namnet, som lotsade mig in i ett nytt sammanhang. Jag blev vid tillfället glad och upprymd men visste såklart inte då vad det skulle leda till på längre sikt.

Så är ju livet. En annan dag, för ett par veckor sedan, tänkte jag att det skulle vara praktiskt ibland att kunna kika i förväg i dagboken och se – hur slutar det här, hur blir det, var landar det till slut, vart leder den här vägen?

Vad skulle den vetskapen göra med oss och våra handlingar och val?

Det där samtalet, för några år sedan, som nyligen dök upp bland mina facebookminnen, det var bara starten på en lång kedja av tankar och händelser och lärdomar och insikter och möten med människor jag annars aldrig hade mött. Ett litet frö som nu har växt till ett helt träd. Inte förstod eller anade jag det då, när det hände, när fröet såddes, vad det skulle bli.

De flesta dagar bara rullar iväg utan att något särskilt verkar hända. Inget av betydelse. Tror vi. Men en del av de frön som sås idag kan växa till stora vackra träd utan att vi vet det. Och lika gärna kan de, om det är dåliga frön, bli till kvävande, tärande snår.

Kanske behöver vi mer eftertänksamhet. Kanske behöver vi mer mod. Vi behöver vara snälla mot varandra och oss själva. Vi behöver kunna tänka i framtiden, att vi handlade och valde på sätt som verkade rätt när de gjordes, oavsett hur det blev sedan. Vi behöver kunna tänka att vi gjorde så gott vi kunde. För vi kan bara gissa vad det som händer idag kommer att leda till.

Alla hjärtan. Alla dagar.  

Det är ett jädra tjat om alla hjärtans dag.

Först vill jag förtydliga: Den här texten handlar inte om mig eller någon i min familj. Det handlar om Någon som finns i din närhet. Och min.

Det finns Någon i din närhet som alltid haft svårt att få vänner. Det kan bero på många olika saker – vilka behöver vi inte gå in på egentligen. För en del människor är det bara så.

Det finns Någon i din närhet som har varit eller blir mobbad. Någon som är utanför. Någon som tror eller vet att ingen tycker om hen.

Det finns Någon i din närhet som inte har funnit någon partner i livet. Eller som blivit sviken. Eller mist sin livskamrat.

Runtomkring i verkligheten och på sociala medier finns Någon som inte får några hjärtan eller rosor eller kramar. Någon som på alla hjärtans dag bara får sin ensamhet och sin redan låga självkänsla bekräftad.

Nej, jag vill inte förstöra alla hjärtans dag för dig. Lev och älska! Men kom ihåg att se dig omkring och upptäck och le mot Någon som finns i din närhet. Och begränsa inte det till bara idag.

Alla hjärtan. Alla dagar.