Ljusgrönt

SONY DSCDet börjar bli ljusgrönt. Solen värmer äntligen ordentligt så det ljusgröna stadiet är snart förbi. Njut! Lägg dig på mage i vitsipporna och andas. Sätt dig vid en björk och se på himlen genom lövverket. Lövsångarna, jag säger bara lövsångarna! Om fågelsång gick att fotografera hade det blivit smärtsamt vackra bilder.SONY DSC

SONY DSC

__________

Foto

Pappa

Min pappa var inte som andra pappor. Det tycker kanske alla barn som älskar sina pappor. Men min var speciell. Jag brukar tänka att det kanske var för att han själv växte upp utan pappa och därmed utan förutfattade meningar om hur en pappa ska vara. 

Det är mycket lördag i mina minnen av pappa. På lördagarna när mamma jobbade, lagade pappa spagetti och köttfärssås eller lasagne eller pannkaksrulle. Lördag för mig var kokt ägg till frukost, Ring så spelar vi, Melodikrysset och doften av pappas köttfärssås och en eller annan deg som jäste och gräddades. Cykeltur eller badhusbesök var också lördagsnöjen med pappa, liksom förmiddagsfika på café när mamma jobbade. 

När det var rätt slutsiffra på Ring så spelar vi,  försökte pappa ringa. Han sa alltid, att om han kom fram skulle han önska Barnatro med Lapp-Lisa. Den hade de fått lyssna på på grammofon på barnkolonin där han tillbringade sina somrar som barn. 

Under melodikrysset fick man inte prata. Det gällde ju att höra ledtrådarna. När det var bak på gång höll vi barn oss gärna i närheten för att få smaka en bit deg eller slicka skålen, men inte för nära, för då röt han ”spring inte framför fötterna på mig!” Stora starka händer hade han, som kunde knåda stora tunga degar. Han påstod att han, när mamma och han gifte sig, kunde nå med sina händer runt hennes midja. 

Pappa hade tid. I alla fall i mitt minne. Säkert sa han som alla vuxna någon gång ”jag har inte tid”, men det känns gott att jag faktiskt inte minns det. Frågan ”Pappa kan du göra en flöjt åt mig?” möttes alltid med tveksamhet. Det var ju lite joxigt, särskilt om det inte var rätta årstiden med rätt spänst i sälgpinnarna. Likväl blev det alltid en flöjt. I alla fall i mitt minne. Ett vanligt svar när man ville göra något tillsammans var ”Vänta! Vi ska se! Här ska du se!” Då kunde det bli något spännande. Ibland blev det en klurig matteuppgift eller någon kortkonst. En gång blev det ett periskop av ett långt papprör och två fickspeglar. En annan gång blev det ett litet rött hus av plywood med runda fönster. När jag en gång ville snickra, (jag menade på barns vis ”banka in spikar i en planka”), missförstod han mig och trodde jag menade tälja. Men jag tackade inte nej till fällkniven med bortslipad spets som han gav mig och visade mig hur jag skulle hantera.

Många korsord blev det, många melodikryss. Skrev brev gjorde han, till farmor. Farmor hade ingen telefon och bodde hundra mil bort. Många brev blev det. Å vad jag önskar att jag kunde få läsa dem! Men de finns inte kvar. Han hade ett speciellt sätt att liksom ta sats med pennan när han ritade eller skrev.  Handstilen var tämligen oläslig, åtminstone för ett litet barn. Jag minns att vi fnissade åt hans skolbetyg i välskrivning när han visade oss. Ändå var han sekreterare i nån styrelse. Och siffror och räkenskaper var det noga med. En särskild liten anteckningsbok för bilen fanns det. ”Egentligen skulle man väl inte skriva upp allt vad pengar man lägger på bilen”, muttrade han. ”Varför då”, undrar jag. ”För då kommer man på att man inte har råd att ha bil.” 

Lite busig var han. Ibland svarade han tokigt i telefonen. ”Sions boningar” kunde det bli, eller istället för telefonnumret ”12345”. Lite skämmigt men samtidigt väldigt skojigt. Och vad vi hade roligt när vi hade lånat den bortresta kusinens lägenhet på semestern, och gjorde bus innan vi lämnade den – la peppar i kaffeburken och makaroner på vingarna till takfläkten så det regnade makaroner på kusinen när han kom hem och satte igång sin takfläkt.

Minnen av pappa flimrar förbi som små filmer innanför mina ögonlock. Jag ser honom framför mig när han berättade något roligt, med återhållet skratt, lite hopkurad över köksbordet. Jag känner igen honom i mig själv när jag står vid diskbänken eller gör någon nedärvd rörelse eller min. Att jag går likadant som pappa medan lillasyster trippar som mamma har jag hört många gånger, liksom att jag har pappas ögon och är pappas flicka.

Kanske kan man tänka att livet efter döden är en enda lång ledighet. En enda lång lördag, med nybakt bröd och fika och gott om tid. All tid. 

Värmeglimtar 

Måndag, kallt, grått och regnigt. 

Trötta barn är tjafsiga barn, trött mamma är överreagerande mamma, husdjur behöver rastas trots vädret, diverse påsklovsglömda papper till skolan ska fixas i sista momangen, barn ska skjutsas, bilen behöver tankas, jag jobbar i 120 knyck för att hinna det jag ska på jobbet, har sovit jättedåligt, måste boka in ett akut tandläkarbesök åt ett av barnen pga trilskande tandställning, ett tandläkarbesök som visar sig överflödigt efter 4 mil enkel resa… Fixar det mesta av dagens jobbeting men det gör ont typ överallt. Och så en massa krångel. Och jag måste köpa en vit slips. 

Och tänk, då, mitt i allt det blöta, kalla är det som om himlen tycker det kan vara nog, och släpper ner nåt annat än stress och iskallt regn. Lite kärlek och goda leenden glimtar fram, det blir lite varmare åtminstone inombords. 

På parkeringen i stan dyker en kvinna upp och undrar om jag vill ha hennes parkeringsbiljett, med en perfekt lagom timme kvar på. Så slapp jag stå i regnet och vänta på den långsamma parkeringsautomatens tuggande. I herrekiperingsaffären får jag utmärkt och vänligt bemötande. Och på ica får jag en tacksam kommentar för att jag lagt varorna med streckkoderna är rätt håll, (fattar ni, kassapersonalen är verkligen tacksamma för att slippa lyfta och vända på alla våra tunga mjölpåsar och yoghurtpaket och grejor, tänk på det – hur många kilo lyfter de på en dag för att kunderna inte ids vända grejorna rätt?!!). Och jag blir glad för att hon är glad. Och nu väntar jag på nya noter. 

Så lätt det är att göra varandra glada. Även oss som måste köpa vita slipsar. 

Backsippor

En del av alla backsippor på Saltor
En del av alla backsippor på Saltor

I somras upptäckte vi ett ställe där det hade blommat backsippor; där var fullt av tofsar efter de vissnade blommorna. Igår återvände vi dit för att se om de blommade. Det gjorde de! Men jag tror inte de tyckte om vädret riktigt, det var kallt, och då och då singlade bamsiga snöflingor ner genom luften. Solen hade dragit molntäcket över sig och orkade bara lysa lite matt någon kort stund, och blommorna såg lite bleka och molokna ut där det stod och hängde med sina stora huvuden. Om solen känner sig lite starkare någon av de närmaste dagarna hoppas jag ha tid att åka dit en sväng till och hälsa på innan blommorna förvandlas till tofsar igen. Här är i alla fall några bilder från igår!


Foto

Vårens små blå

SONY DSC
Gruppbild

Jag har känt att något fattas. Som en vitaminbrist eller så. En tomhet. När jag satt och bläddrade bland gamla bilder kom jag på det – jag har inte fått till det med blåsipporna i vår. I min barndoms skog vet jag vart jag ska gå. Då, när jag var liten, hörde det till att gå ut och försiktigt krafsa under hasselbuskarna då och då för att se om de var på gång än, de blå små skönheterna. Ja, där växer även rosa och vita blåsippor, fredligt sida vid sida i samma skog. (Det borde de tänka på, de som snott den fina blomman till partisymbol…) Sen jag flyttade hemifrån har jag nog någon gång varje vår lyckats pricka in ett besök i barndomsskogen. Inte i år. Och här där jag nu bor har jag inte hittat något ställe på promenadavstånd där jag säkert vet att jag kan möta dem. Så igår när jag var ledig bestämde jag mig – det fick bli snabbstädning på förmiddagen och tidig lunch, och så iväg i bilen med kameran till en plats där jag vet att de finns. Dimman hann lätta och solen komma fram. Och ja, de var där. Några fågelvänner mötte jag också där jag strosade runt, och en och annan blomma av annan sort, men blåsipporna fick mesta uppmärksamheten. Bland dem kröp jag runt med kameran i högsta hugg… Kände stor tacksamhet när jag slutligen reste mig upp och borstade av knäna. Här kommer några bilder av de vackra skapelserna.


Text och foto

Vårljus

Igår fick jag äntligen lust att ta med kameran ut. Solen, den stora, lös med sin frånvaro, men de små solarna gjorde sitt bästa för att kompensera.

Våren får mig att vakna och komma på att det finns något som heter Livet, som är rätt trevligt. Det är lika underbart varje år. Vitsipporna lika vackra, fågelsången lika jublande, fåglarna lika svårfångade på bild (nä varför sitta still om man kan flyga?),  stararna lika luriga med sina imitationer, bäckarna lika lockande att blöta ner sig i som då jag var barn… Och en sån där björktapet skulle man ha, med lite grönskande gardiner till…