Mikrofon

wp-1484071034955.jpgJag minns en kommunalpolitiker som åkte runt och hojtade i en megafon under någon valrörelse i min barndom.  Det lär underligt och skrämde mig lite. Megafon gör ljudet större, det hörs ju på namnet. Mikrofon låter som något som skulle göra ljudet mindre? Eller heter den så för att den är så liten jämfört med en megafon? Hur små är mikrofonerna i mobiltelefoner och annan småelektronik? Finns det ännu mindre -kanske nanofoner eller pikafoner?

Jag oroas av den alltmer utbredda faktaresistensen, rädslan och hatet som breder ut sig i sociala medier. Jag tänker att det skulle behövas en jättestor mikrofon för att ropa ut över jorden – ”Lyssna! Hat och rädsla för oss inte framåt! Kunskap och kärlek är vad vi behöver! Kärlek är den starkaste kraften, den enda som kan rädda oss!” Men en mikrofon räcker inte. Inte en megafon heller. Det skulle behövas något större, en gigafon? eller en terafon? Men för den som inte vill lyssna hjälper inte ens en exafon.

Det verkar inte så hoppfullt. Men kraften kommer inifrån och underifrån. Livet spirar ur mikroskopiska frön. Kärlek kan spridas i stillhet och tystnad. Hjärta viskar till hjärta. Då behövs ingen mikrofon.

#365skriv – 2017

 

En oväntad glänta

Ni vet, när man är ute och går sin helt vanliga promenad och plötsligt ser något nytt, ett ljus som silar ner mellan grenarna, en blomma, ett fågelbo. Eller man gör sitt vanliga jobb och hittar en ny glädje eller en gammal man glömt fanns. Eller man kan stå och diska och plötsligt komma på att det är jättetrevligt i ens kök och att det faktiskt är vilsamt att stå där och plaska, att man kan njuta av att grejorna blir rena.

Vi åkte en längre resa med bil häromdagen. Stannade för att låna toan på en bensinmack. Väntade mig inget annat än det vanliga – papper på golvet, slut på tvålen – och hittade, inte bara ett välstädat litet skrymsle, utan dessutom fint pyntat med gamla julbonader, såna där som mormor hade. Bestämde mig för att försöka se det mer, det där oväntade i vardagen, de där små ljusen.

Vad världen behöver

Jag ser en bild på facebook av en flicka i nån sorts krigarutstyrsel. Texten lyder: ”Why raise your daughter to be a lady when you can raise her to be a warrior?”

En annan bild som förekommer på nämnda forum är en tjej i full militärutrustning med automatgevär och allt, med en text i stil med ”Lättklädda kvinnor får tusentals likes, men hur många likes kan den här kvinnan få?”

Och jag har en obehaglig känsla av att det återigen handlar om kvinnors utseende och förmåga att behaga någon annan. Och att jämställdhet handlar om att kvinnor ska bli mer som män. För kvinnor duger ju inte. Kvinnor duger aldrig.

Nu tror jag att det världen behöver är kärlek, inte ännu mer våld. Inre värden, inte ännu mer yta. Världen behöver mer av det som traditionellt kallas kvinnliga egenskaper – ömhet, omhändertagande, vårdande…

Att vara människa är något annat än att vara ett djur. Vår intelligens ger oss kunskap och makt att spränga hela skapelsen i småbitar, det kan inget djur. Men denna intelligens ger oss också ansvar att låta bli. Jag måste inte göra sönder bara för att jag kan. Skulle jag ta vara på min broder? frågade redan en av de första människorna på jorden. Ja, jag skulle visst det. Jag ska ta ansvar – därför att jag kan.

Vi vill ju livet.

Så: ”Why raise your daughter to be a lady when you can raise her to be a warrior?” Because we need no more warriors.

Varför uppfostra dina barn till att bli krigare, när du kan uppfostra dem till att bli ansvarstagande, kärleksfulla människor?

Nu kommer ett nytt år. En ny chans. Vi tar den!

En lucka i hjärtat – 24

wp-1482583339080.jpgHerdarna fick änglabesök, de visa följde stjärnan. Vi söker och frågar och famlar omkring i mörkret, vi snubblar över hat och slår skallen i hot och rädsla. Vi spanar ut i rymden, söker efter svar, efter ledning. Vi bländas av allt vi ser – så många förvirrande ljus, så många gälla rop. Så många falska änglar, så många konstlade stjärnor.
– Här är det! – Titta hit! – Köp det här! – Tro på detta!
Vi irrar, köper, går på, byter riktning, vi blir så yra att vi glömmer att se inåt, glömmer bort insidan, själva hjärtat.

Där inne, i damm och oreda, ligger ett litet nyfött barn. Barnet behöver ingen lampa – kärlek lyser omkring det. Strålarna går rakt igenom oss, ut mot stjärnorna, och avslöjar lögn och falskhet.
– Ta hand om varandra, viskar det, älska och hjälp varandra – och du – glöm inte ditt eget hjärta.

I varje hjärta, armt och mörkt,
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid.

En taklucka? – 23

wp-1482433156091.jpgDe visa männen öppnade en taklucka och spanade ut i rymden och hoppades få svar av stjärnorna. Fick de det? Visste de vad det var de sökte efter? Förstod de vad de fann?

Vet vi vad vi söker och vad vi vill finna? Bekräftelse, kärlek, rikedom, lycka, sanning, hopp?  Till vilket pris? Är det verkligen sant, allt vi finner? Letar vi på rätt ställe?  På rätt sätt?

Var finns den där takluckan egentligen?