Omaka par 

Bådas partner dog av brusten häl, med bara någon dags mellanrum. De lider båda av ålderskrämpor, men bestämde sig för att vandra sina sista kilometer tillsammans. Vem är jag att ha synpunkter på det, eller försöka hindra dem?

 

Annonser

Öppen himmel

En gång bodde jag mellan berg. Jag tycker i och för sig att bergiga landskap är vackra, men något fattades. Någon mellan bergen sa, att det är bra med berg, för man ser så långt då. Det stämmer ju på så sätt att man ser mycket av landet där det ligger på bergssluttningarna, men det låter väldigt paradoxalt för den som likt mig känner sig instängd.

Från landet mellan bergen flyttade jag till plätten på slätten. En del tycker slätten är ful. Inte jag. Där ljusnade livet. På slätten tonar landskapet bort i fjärran. Men man ser, liksom här vid sjön där jag växte upp, himlen. Himlen – ljuset, molnen, djupet i landskapet. Och jag älskar det.

Foto 

Tur

_20171028_210940.JPG
Jag var ute och gick ikväll och månen var så fin. Bara mobilkameran till hands,  det går ju aldrig. Det går ju inte ens att fota månen med systemkameran, inte med min gamla skorv i alla fall.

Jag letar alltid efter det vackra. Njuter av det jag hittar. Vill minnas det de dagar då jag inte ser något. Sliter upp mobilen ändå, zoomar lite, trycker av fast jag vet att det inte går.Fast ibland har man lite tur eller nåt. I alla fall tycker jag den här bilden blev så fin att jag vill dela den med er.

———

Foto

Me too

Få har väl undgått #metoo på sociala medier i dessa dagar. Alltså ”jag har också varit utsatt för sexuella trakasserier /övergrepp osv”.

En del blir förskräckta över hur många kvinnor som säger sig ha blivit utsatta. En del ifrågasätter om det verkligen är sant att alla dessa har varit utsatta. Några tycker att det är fel att säga att man varit utsatt för sexuella trakasserier om man ”bara” blivit verbalt trakasserad. Som att man då skulle förringa deras upplevelser som blivit utsatta för det riktigt svåra – våld och våldtäkt. Men – vad som är trakasserier avgörs av den som blir utsatt, precis som det är mobboffret och inte mobbaren som avgör om det är mobbning eller skoj att bli utfryst, retad eller slagen. Väcker det obehag eller rädsla så räcker det. Om vi inte pratar om våra upplevelser förminskar vi det vi känt, förminskar vi oss själva, skapar vi en tystnad som som gör att kränkande beteenden bara kan fortsätta och fortsätta.

Det måste ju inte handla om våldtäkt. Det behöver inte ens vara något fysiskt. Det kan räcka med ord för att känna sig besudlad, äcklad, skrämd. Jag tror inte det finns så värst många kvinnor som klarat sig undan objudna ”komplimanger”, kommenterar om våra kroppar, nedsättande tillmälen, objektifiering, tafsande…

Något som skrämmer mig är de kvinnor som skriver ”jag har aldrig varit utsatt för något sådant. Är det något fel på mig? Är jag oattraktiv?” Eller ”det beror nog på att jag är så självsäker, så stark i mig själv, att ingen vågar ge sig på mig”. (Jo, det är sant, jag har sett flera liknande kommentarer idag.) Stopp!!! vill jag skrika. Vad är det för dumheter? Om du inte blivit antastad och tror att det är din förtjänst att du inte blivit det, vad säger du då om dem som blivit utsatta? Att det är deras eget fel?!

Nej!!! Det beror INTE på hur den som blir utsatt ser ut, klär sig, beter sig. (Ska vi klä oss i burka för att slippa undan? Hjälper ens det?) Blir man utsatt beror det på att vissa män(niskor) inte har nån hyfs och på att kulturen tillåter det. Har man inte blivit utsatt har man haft tur. Eller är man möjligen helt okänslig för hela fenomenet. Att man är okänslig och inte lägger märke till sexuella trakasserier skulle kunna förklaras av att kulturen är som den är. Tillåtande för män(niskor) att ta sig friheten att kommentera eller röra andra människors kroppar. Att nedvärdera kvinnor och homosexuella. Att flickor får lära sig att vara tacksamma för ”komplimanger”, som kan bestå av allt från beröm för kläder och frisyr till att bli jagad och fasthållen och rörd vid mot sin vilja. ”Han är nog kär i dig.” Att vi är så vana vid det att vi inte ens reagerar.

Det är inte offrets fel. Det är alltid förövaren som är problemet. Det är alltid förövarens fel. Punkt.

Övning

Fredsduva
Fredsduva. Utrotningshotad?

Jag låg vaken häromnatten, kunde inte sova. Jag låg och hörde på Aurora. Inte på något så vackert och romantiskt som morgonrodnadens gudinna, utan militärövningen, som av någon outgrundlig anledning fått detta vackra namn. Så fort jag slumrade till lite vaknade jag igen och hörde flygplan.

Jag tänkte, att det är för bedrövligt med dessa maktdemonstrationer. Männens makt, styrka, krig… Härska och behärska. Från små pojkar till fullvuxna män, på skolgårdar, på gator och torg, på vägar, i maktens korridorer, till sjöss, i luften, i hela världen… överallt dessa ”bevis”  på styrka och makt… Jag ska fram, jag ska äga, jag är störst, bäst, snabbast… Okej då, somliga kvinnor också.

Så – människor!

Hur skulle det vara med fredsövning istället? Öva på att avstå makt? Öva på att ge istället för ta, älska istället för hata, hålla fred istället för kriga. Ge plats istället för ta plats. Öva på att hjälpa, rädda liv istället för att döda. Vem behöver mer makt? Inte då de stora männen som redan styr och behärskar världen! Vem behöver mer krig? Inte barnen! Inte mammorna! Nej, det finns väl inte en enda människa som behöver mer krig?? Fred och samarbete är vad vi behöver, och det behöver det sannerligen övas på, av män(niskor) på den här stackars planeten.

What the world needs now is love, sweet love, hörde jag på lärarkonserten på Oskarshamns folkhögskola i tisdags. Just precis det.