Myra

Jag förvandlade mig till myra för en stund och betraktade världen ur ett myrperspektiv. Det kan vara bra att se ur andras vinklar och perspektiv, tänk på det.

Myran ser andra saker än vi långbenta högväxta. Det kan finnas detaljer som vi storvuxna missar när vi ser ned på blommor och gräs. Man kan behöva betrakta trädet som en myra gör för att riktigt se det. En blomma kan vara vacker även från ett annat håll. Trädet kan vara så mycket större och mer komplicerat än vi först kan uppfatta som ser det framifrån på avstånd. Glöm inte att se upp till det och dem du har omkring dig.

Om du ser upp är det svårt att inte se himlen. Tänk på det.

 

 

Annonser

Avslutningstider

Jag cyklar till jobbet. Luften är redan varm, vinden svalkar inte och växtligheten ropar efter regn. Det är ganska tidig morgon och nästan ingen trafik – bara en hare delar cykelbanan med mig. Fåglar sjunger. Allt är som vanligt och ändå inte.

Barnen har slutat skolan, sommarlovet ligger framför och till hösten väntar ny klass, ny skola. Glädje och vemod. Uppbrott och förväntan. Själv går jag strax på semester. Hög tid att röja skrivbordet. Säga hejdå, trevlig sommar, vi ses. Allt är så välbekant och allt känns så konstigt. När semestern är slut är det bara några veckor kvar. Inte bara barnen byter vardagsliv i höst. Det pirrar i hela mig av spänning. Jag börjar också nytt till hösten. Uppbrott och förväntan. Vemod och glädje.

Lärkorna hänger på sina vanliga ställen ovanför åkern och gulsparven sitter på milstenen och räknar. Allt är som vanligt och allt är ovanligt och nytt.

Bildminne och minnesbild

Våren och försommaren är så vackra. Man försöker fotografera, och visst blir det en eller annan snygg bild, men det mesta – dofterna och fågelsången och hela kroppskänslan – följer inte med. Det gröna är liksom större och mer lysande i verkligheten, och ljuden och solens värme fastnar inte på foton.

Milstenen på morgonen en annan dag, några sekunder efter att gulsparven åter suttit och sjungit men hunnit flyga därifrån...
Milstenen på morgonen en annan dag, några sekunder efter att gulsparven åter suttit och sjungit men hunnit flyga därifrån…

En stilla kväll med insektssurr i luften sitter gulsparven på milstenen vid vägkanten och sjunger sin räkneramsa. Den flyger inte iväg när jag rullar förbi på min cykel, utan tystnar bara och tittar på mig och fortsätter sen att räknesjunga. Solen står lågt bakom min rygg och förstärker gulsparvens färg. Livet är intensivt närvarande och det far genom mitt huvud, att nån kurs i mindfulness behöver inte jag. Kameran är långt borta, men minnesbilden är sparad i hjärtat.

Vanor

Jag cyklar till jobbet. Det har blivit en vana – motståndet från hela mig mot att sätta mig på cykeln tidigare i vår (och nästan hela förra året) är som bortblåst. Det känns nästan som ett straff om jag av någon anledning måste ta bilen. Högerhanden har lärt sig var det går uppför och nedför och vrider vant på växelspaken så att benen knappast märker något. Benen å sin sida lärde sig raskt var de skulle sakta in för att näsan skulle hinna nosa på syrenerna. Nu är syrentiden över och benen trampar på. Ögon och minne samarbetar om att komma ihåg hålen i cykelbanan och förmå armarna att svänga undan. En dag är groparna lagade och hela kroppen njuter av hur slätt det blev. Ojämnheterna är raskt glömda, tills det kommer nya. Allt blir en vana. Man vänjer sig och vänjer om sig. Det är i och för sig inte så svårt att cykla när solen strålar och man kan vara ute i t-shirt före åtta på morgonen, liksom efter nio på kvällen, men jag tänker att om jag var tvungen att cykla varje dag i regn så skulle jag nog vänja mig vid det också. Andra kläder, bättre förberedelse – nog skulle det gå om jag blev tvungen.

Jag tänker att det är som livet. Hela tiden ändras livet och vi vänjer oss och vänjer om oss. När vi är små vill vi lära – äta själv, gå, prata… När vi blir större glömmer vi ibland bort hur spännande det är att lära nytt. Men förändringar fortsätter komma, vilket vi vill det eller inte. Sluta skolan, byta jobb, flytta, få barn, sucka över trotsåldersbarn, plötsligt vara tonårsförälder… Vi får lära och lära om. Visst kan det kännas jobbigt, men efter ett litet tag blir det mesta vana och vardag.

Människan är en av de arter som utvecklas allra mest i livet. Vi föds som små hjälplösa knyten, växer upp till förhoppningsvis kompetenta vuxna, och kan fortsätta utvecklas till visa gamlingar, om vi har lite vilja och tur, ända in i döden. Människan är också en av de mest anpassningsbara arterna på hela jorden. Det är därför vi finns överallt och överlever nästan vad som helst.

Så varför är vi så rädda för det främmande, det ovana, för förändring?

Vattenytor

Det är nånting med vattenytor, och spegelbilder i dem, som jag inte kan låta bli att fascineras av och ständigt försöka fånga. Världen uppochner och bakochfram och lite vågig, framkallar ibland tankar och fantasier och kanske t o m insikter. Annars är det ju vackert att se på.

Foto

Äntligen

Äntligen vågar man tro att det är slut på vintern. Vi fick ett ryck och for ut till blåsipporna ikväll. Först såg vi inga. Är det för kallt, för tidigt trots allt? Krafsade försiktigt bland fjolårslöven – jodå, där fanns några små bebisar! Längre fram hade några vågat sticka nosen ovanför täcket. Solen försvann och svanarna simmade i det orangea. Jo, det är vår. Tack.

Foto