En plats att längta till 

Jag älskar det här stället. Ville bara säga det, med några bilder av lite tveksam mobiltelefonkvalitet. Här slappnar jag av (och sover…) som allra bäst.

 

Om du inte har hört bruset så rekommenderar jag ett besök vid Vindelälven. En plats att längta till.


Foto

Bästa sättet? 

Kära ni!

”Bästa sättet att få en vän är att vara en.”
(Gammal floskel).

I likhet med många gamla floskler är den sann. Men bara delvis.

Tänk dig att du är ett barn på en skolavslutning. Ett barn som inte har någon bästis och som är ledsen för det. Eller ett barn som inte ens har en ganska bra kompis. Eller ett mobbat barn.

_20170617_093806De finns. De är ganska många. Och – man behöver inte vara mobbad för att vara ensam. Man behöver inte ens se ensam ut för att känna sig ensam. Men man talar inte om det. För om man är ensam eller känner sig ensam, så är det nog något fel på en.

Man kanske inte är intresserad av det som de flesta är intresserade av och pratar om hela tiden. Fotboll eller smink eller senaste pojkbandet eller vad det nu kan vara. Man kanske själv har ett intresse som inte är så vanligt. Man kanske försöker prata om det, och upptäcker att folk tittar på en som om man hade gröna lurviga utstående öron och orange näbb. Man kanske blir ignorerad. Eller kanske skattad åt för att man är lustig. Det är troligt att man tystnar då. Väldigt troligt, faktiskt.

Många sånger på skolavslutningen handlar om att vara vänner och bästisar. Kanske vill man lära barnen att inte bråka. Att visa vänskap och kärlek, behandla andra som man själv vill bli behandlad. Kanske vill man bara skildra barnens liv. Eller – det man tror är barnens liv. Lek, sport, gemenskap, roligheter. Kompisar.

De vanligaste människorna har gemenskap både genom att de har vänner och genom att de är som de flesta. De ensamma människorna tror att de är ensamma om att vara ensamma.

Om det tar lång tid att hitta en vän, och om man för ofta får förstå att man nog inte är en tillräckligt bra vän och därför inte får någon – då kan det bli svårare, för man blir van vid att tro att ingen tycker om en.

Vi människor är olika. En del av oss har många kompisar och tycker om att vara tillsammans mycket och ofta och med många. En del av oss måste vara ensamma och återhämta oss efter att ha umgåtts bara lite. En del vill helst bara vara med en eller två. Inget är fel, det är bara olika.

Det är klart vi ska sjunga glada sånger om sommar och kompisar på skolavslutningen. Det är klart att vi ska lära barnen att visa vänskap. Men vi kanske också ska lära dem att det inte är fel på den som har svårt att få kompisar. Att det tar längre tid för en del. Att en del säger nej till att leka ibland eller ofta, för att de helt enkelt inte orkar, inte trivs, inte vill just då. Och att det är okej.

Jag önskar att de barn som längtar efter att få en bästis skulle få känna att de inte är ensamma om det. Att de ska få ett hopp om att man kommer att hitta den där vännen, om inte nu så om ett tag. Vi är många vuxna som vet hur det var och hur lång tid det tog.

Tänk på det. Vi kanske kan lära oss något nytt, om vi inte utgår från att alla är som oss själva.

Naturen

Jag tänkte igår, att om jag trots ledig söndag skulle vakna vid sådär halv sju som vanligt idag, så skulle jag ta en tur i naturen före frukost. (En natur-tur. Måste man ha dubbel tur? En na-tur, helt enkelt!) Jag vaknade klockan fem. Nä, jag måste nog sova lite till, annars blir det för segt i eftermiddag, tänkte jag. Ha! Somna om, när solen strålar och fåglarna kvittrar som galningar? Inte en chans! Kvart i sex var jag på väg. Redan sjutton grader!

 

Dagg i gräset
Dagg i gräset

Ovattnade gräsmattor börjar redan gulna i denna torra vår, men här var det rejält med dagg i gräset, såpass att jag blev blöt om skor och byxben.


Koltrasten poserade en stund, men annars var det skralt med linslusandet. Sjöng gjorde de desto mer, alla fåglar som kommit re´n! Ett ljudligt tutande fick mig att titta upp – ett gäng svanar flög förbi.

Sångsvanar
Sångsvanar
Gamla murar
Gamla murar

Efter promenaden satte jag mig i den gamla kyrkoruinen en stund. Där dök Psaltaren 84 upp i huvudet – en riktig fågelsång! Hör bara: ”Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo för sina ungar: dina altaren, Herre Sebaot, min konung och min Gud. Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov.” Det känns sorgligt att den här gamla medeltidskyrkan inte står kvar. Men nu kan ju fåglarna lättare komma in och ut! En koltrast verkade ha sitt bo där bland murarna. Och lärkan jublade högt i skyn;  det skulle jag också göra om jag kunde flyga rakt upp i det blå.

Ljusgrönt

SONY DSCDet börjar bli ljusgrönt. Solen värmer äntligen ordentligt så det ljusgröna stadiet är snart förbi. Njut! Lägg dig på mage i vitsipporna och andas. Sätt dig vid en björk och se på himlen genom lövverket. Lövsångarna, jag säger bara lövsångarna! Om fågelsång gick att fotografera hade det blivit smärtsamt vackra bilder.SONY DSC

SONY DSC

__________

Foto

Pappa

Min pappa var inte som andra pappor. Det tycker kanske alla barn som älskar sina pappor. Men min var speciell. Jag brukar tänka att det kanske var för att han själv växte upp utan pappa och därmed utan förutfattade meningar om hur en pappa ska vara. 

Det är mycket lördag i mina minnen av pappa. På lördagarna när mamma jobbade, lagade pappa spagetti och köttfärssås eller lasagne eller pannkaksrulle. Lördag för mig var kokt ägg till frukost, Ring så spelar vi, Melodikrysset och doften av pappas köttfärssås och en eller annan deg som jäste och gräddades. Cykeltur eller badhusbesök var också lördagsnöjen med pappa, liksom förmiddagsfika på café när mamma jobbade. 

När det var rätt slutsiffra på Ring så spelar vi,  försökte pappa ringa. Han sa alltid, att om han kom fram skulle han önska Barnatro med Lapp-Lisa. Den hade de fått lyssna på på grammofon på barnkolonin där han tillbringade sina somrar som barn. 

Under melodikrysset fick man inte prata. Det gällde ju att höra ledtrådarna. När det var bak på gång höll vi barn oss gärna i närheten för att få smaka en bit deg eller slicka skålen, men inte för nära, för då röt han ”spring inte framför fötterna på mig!” Stora starka händer hade han, som kunde knåda stora tunga degar. Han påstod att han, när mamma och han gifte sig, kunde nå med sina händer runt hennes midja. 

Pappa hade tid. I alla fall i mitt minne. Säkert sa han som alla vuxna någon gång ”jag har inte tid”, men det känns gott att jag faktiskt inte minns det. Frågan ”Pappa kan du göra en flöjt åt mig?” möttes alltid med tveksamhet. Det var ju lite joxigt, särskilt om det inte var rätta årstiden med rätt spänst i sälgpinnarna. Likväl blev det alltid en flöjt. I alla fall i mitt minne. Ett vanligt svar när man ville göra något tillsammans var ”Vänta! Vi ska se! Här ska du se!” Då kunde det bli något spännande. Ibland blev det en klurig matteuppgift eller någon kortkonst. En gång blev det ett periskop av ett långt papprör och två fickspeglar. En annan gång blev det ett litet rött hus av plywood med runda fönster. När jag en gång ville snickra, (jag menade på barns vis ”banka in spikar i en planka”), missförstod han mig och trodde jag menade tälja. Men jag tackade inte nej till fällkniven med bortslipad spets som han gav mig och visade mig hur jag skulle hantera.

Många korsord blev det, många melodikryss. Skrev brev gjorde han, till farmor. Farmor hade ingen telefon och bodde hundra mil bort. Många brev blev det. Å vad jag önskar att jag kunde få läsa dem! Men de finns inte kvar. Han hade ett speciellt sätt att liksom ta sats med pennan när han ritade eller skrev.  Handstilen var tämligen oläslig, åtminstone för ett litet barn. Jag minns att vi fnissade åt hans skolbetyg i välskrivning när han visade oss. Ändå var han sekreterare i nån styrelse. Och siffror och räkenskaper var det noga med. En särskild liten anteckningsbok för bilen fanns det. ”Egentligen skulle man väl inte skriva upp allt vad pengar man lägger på bilen”, muttrade han. ”Varför då”, undrar jag. ”För då kommer man på att man inte har råd att ha bil.” 

Lite busig var han. Ibland svarade han tokigt i telefonen. ”Sions boningar” kunde det bli, eller istället för telefonnumret ”12345”. Lite skämmigt men samtidigt väldigt skojigt. Och vad vi hade roligt när vi hade lånat den bortresta kusinens lägenhet på semestern, och gjorde bus innan vi lämnade den – la peppar i kaffeburken och makaroner på vingarna till takfläkten så det regnade makaroner på kusinen när han kom hem och satte igång sin takfläkt.

Minnen av pappa flimrar förbi som små filmer innanför mina ögonlock. Jag ser honom framför mig när han berättade något roligt, med återhållet skratt, lite hopkurad över köksbordet. Jag känner igen honom i mig själv när jag står vid diskbänken eller gör någon nedärvd rörelse eller min. Att jag går likadant som pappa medan lillasyster trippar som mamma har jag hört många gånger, liksom att jag har pappas ögon och är pappas flicka.

Kanske kan man tänka att livet efter döden är en enda lång ledighet. En enda lång lördag, med nybakt bröd och fika och gott om tid. All tid.