Bildminne och minnesbild

Våren och försommaren är så vackra. Man försöker fotografera, och visst blir det en eller annan snygg bild, men det mesta – dofterna och fågelsången och hela kroppskänslan – följer inte med. Det gröna är liksom större och mer lysande i verkligheten, och ljuden och solens värme fastnar inte på foton.

Milstenen på morgonen en annan dag, några sekunder efter att gulsparven åter suttit och sjungit men hunnit flyga därifrån...
Milstenen på morgonen en annan dag, några sekunder efter att gulsparven åter suttit och sjungit men hunnit flyga därifrån…

En stilla kväll med insektssurr i luften sitter gulsparven på milstenen vid vägkanten och sjunger sin räkneramsa. Den flyger inte iväg när jag rullar förbi på min cykel, utan tystnar bara och tittar på mig och fortsätter sen att räknesjunga. Solen står lågt bakom min rygg och förstärker gulsparvens färg. Livet är intensivt närvarande och det far genom mitt huvud, att nån kurs i mindfulness behöver inte jag. Kameran är långt borta, men minnesbilden är sparad i hjärtat.

Annonser

Vanor

Jag cyklar till jobbet. Det har blivit en vana – motståndet från hela mig mot att sätta mig på cykeln tidigare i vår (och nästan hela förra året) är som bortblåst. Det känns nästan som ett straff om jag av någon anledning måste ta bilen. Högerhanden har lärt sig var det går uppför och nedför och vrider vant på växelspaken så att benen knappast märker något. Benen å sin sida lärde sig raskt var de skulle sakta in för att näsan skulle hinna nosa på syrenerna. Nu är syrentiden över och benen trampar på. Ögon och minne samarbetar om att komma ihåg hålen i cykelbanan och förmå armarna att svänga undan. En dag är groparna lagade och hela kroppen njuter av hur slätt det blev. Ojämnheterna är raskt glömda, tills det kommer nya. Allt blir en vana. Man vänjer sig och vänjer om sig. Det är i och för sig inte så svårt att cykla när solen strålar och man kan vara ute i t-shirt före åtta på morgonen, liksom efter nio på kvällen, men jag tänker att om jag var tvungen att cykla varje dag i regn så skulle jag nog vänja mig vid det också. Andra kläder, bättre förberedelse – nog skulle det gå om jag blev tvungen.

Jag tänker att det är som livet. Hela tiden ändras livet och vi vänjer oss och vänjer om oss. När vi är små vill vi lära – äta själv, gå, prata… När vi blir större glömmer vi ibland bort hur spännande det är att lära nytt. Men förändringar fortsätter komma, vilket vi vill det eller inte. Sluta skolan, byta jobb, flytta, få barn, sucka över trotsåldersbarn, plötsligt vara tonårsförälder… Vi får lära och lära om. Visst kan det kännas jobbigt, men efter ett litet tag blir det mesta vana och vardag.

Människan är en av de arter som utvecklas allra mest i livet. Vi föds som små hjälplösa knyten, växer upp till förhoppningsvis kompetenta vuxna, och kan fortsätta utvecklas till visa gamlingar, om vi har lite vilja och tur, ända in i döden. Människan är också en av de mest anpassningsbara arterna på hela jorden. Det är därför vi finns överallt och överlever nästan vad som helst.

Så varför är vi så rädda för det främmande, det ovana, för förändring?

Vattenytor

Det är nånting med vattenytor, och spegelbilder i dem, som jag inte kan låta bli att fascineras av och ständigt försöka fånga. Världen uppochner och bakochfram och lite vågig, framkallar ibland tankar och fantasier och kanske t o m insikter. Annars är det ju vackert att se på.

Foto

Äntligen

Äntligen vågar man tro att det är slut på vintern. Vi fick ett ryck och for ut till blåsipporna ikväll. Först såg vi inga. Är det för kallt, för tidigt trots allt? Krafsade försiktigt bland fjolårslöven – jodå, där fanns några små bebisar! Längre fram hade några vågat sticka nosen ovanför täcket. Solen försvann och svanarna simmade i det orangea. Jo, det är vår. Tack.

Foto

Flytta berg

SONY DSCJag har sett den på facebook ett antal gånger nu de senaste veckorna: ”Flytta inte berg för människor som inte skulle flytta en sten för dig.”

Nu tar vi och tänker en gång till. Tänk att det är du som sitter där, med berg av stenar framför dig. Du orkar inte ett dugg mer. En vän går förbi. En vän du försummat ett tag, för du har haft så många stenar att flytta på. Du lyser upp när du ser din vän. Men vännen går förbi, med näsan i facebook. Den kastar en blick mot dig – och skakar på huvudet. Nä, säger blicken, du hjälpte inte mig med mina stenar, sitt du där med ditt berg. Vännen viftar triumferande med mobilen – kolla här, det står på facebook, och alla människor håller med – jag ska inte hjälpa nån som inte hjälper mig.

Det är faktiskt så, att det finns en massa människor som inte kan flytta ens ett enda gruskorn till på egen hand. Vad ska vi göra med dem? Strunta i dem? De får ju skylla sig själva att de är gamla, sjuka, deprimerade, utbrända eller kanske ”bara” trötta och allmänt less?

Vi hänger ihop, inte bara två och två där vi rättvist i tur och ordning flyttar varandras ungefär lika stora stenar och byter ett lagom stort äpple mot ett likvärdigt päron. Vi hänger ihop i långa kedjor, där du ger ett äpple till någon annan som flyttar en sten åt en tredje som delar med sig av sina mackor till en fjärde som hjälper en femte att dra vagnen en bit… osv… osv…

”Allt vad du vill att andra ska göra för dig, det ska du göra för dem” – så sa en vis man. Varför har vi vänt på det till att bli ”hjälp ingen som inte hjälper dig”?

Farthinder

_20180331_183140.JPGPå min mammas anslagstavla sitter en satirteckning från den tid då det var bly i bensinen. ”Om blyet i bensinen hade varit skadligt för bilarna hade man nog snabbt förbjudit det”, är teckningens budskap.

Jag tog en promenad idag och skulle korsa en väg när det kom en bil. Där var ett farthinder som bilen saktade in för, och jag som är en gammal erfaren trafikant förstod ju att föraren inte alls saktade in för att släppa förbi mig utan bara för att där var ett gupp. Men om jag varit ett litet barn med bråttom hem hade jag kanske trott att hen tänkte stanna, och så hade jag sprungit över. Förhoppningsvis hade föraren varit mer uppmärksam på och tagit mer hänsyn till ett barn än till vuxna mig.

Men visst är det väl sorgligt att farthinder behövs? Man saktar in för att inte skada bilen. Man kan tydligen inte sakta in för att undvika att skada en medtrafikant?