Snäckan

SnäckanVi mötte en snäcka på promenaden. Snäckor och sniglar har inte synts till så mycket efter torkan ifjol. Lille vän, ska du verkligen krypa här, sa jag, tänk om du blir överkörd! Men det brydde den sig inte om. Och jag fick som vanligt en sång i huvudet, och den letade sig ut genom munnen förstås. ”Så sakta du kryper din stackare där, dudelidudelidej. Det kan ej gå fort med den börda jag bär, dudelidudelidej.” – Du har visst en sång om allting du, sa mannen vid min sida. Jo, så är det. Men just denna har jag aldrig hört mer än starten på, för tydligen är den så evinnerligt lång och tråkig att ingen vill vare sig sjunga eller höra den. – Vad säger du om det, snäckstackare? Men den svarade inte.

Annonser

Körskola

På nattduksbordet just nu

Häromdagen var jag och äldsta dottern på introduktionskurs för körkortsutbildning. (I min kalender stod det 16.30 körskola och jag var tvungen att rita en liten bil bredvid eftersom jag hajade till varje gång jag såg ordet ”körskola” – jag har ju ingen kör nu…)
Det var en intressant kväll med många tankar som väcktes. Hur gör man när man kör iväg med bilen? Det är ju självklart! Men förklara för en nybörjare hur och i vilken ordning man ska göra de olika momenten… Eller hur man stannar eller hur man tolkar det man ser när man närmar sig en gatukorsning. Mycket nyttigt att påminnas om regler och lagar och skyltar och polismans tecken och hej och hå… Högerregeln kan jag, och jag irriterar mig ofta på andra som verkar ha glömt den när de susar fram här i villaområdena. Men hur har vi det med bussregeln, svängningsregeln och utfartsregeln? För att inte tala om blockeringsregeln! Jag tror det vore bra med en liten trafik-teori-repetition ibland för alla bilförare. Och lite påminnelser om vikten av att vara inte bara nykter, för det är ju självklart, men också utvilad och lugn när man kör bil. Och kanske mest av allt en kurs i hur man kör bränslesnålt. Lugn och bränslesnål – då skulle man kanske slippa de där som kommer susande och tvärnitar bakom en och sen ligger 30 cm bakom på europavägen och klämmer sig förbi så fort det blir två filer. Eller som försöker köra om fast omkörningsfilen nästan är slut eller det bara är en fil… Tänk om det skulle anses coolt bland (unga) män (nej, tyvärr är det inte bara en fördom att det är (unga) män som är farliga på vägen) att köra bränslesnålt istället för risktagande… Vilka faror man utsätter sig för som bilförare och särskilt som nybörjare, det talar min fantasi om för mig, hu!!! så det kapitlet var inte direkt nytt… Nu har vi sökt tillstånd, så snart ska vi ut och åka, jag och äldstan. Spännande är bara förnamnet. Kör försiktigt därute, det tänker i alla fall vi göra!

Foto och fåglar med förhinder

Första maj är en utmärkt dag för utfärd till exempelvis Öland. Vi hade hört att slånet blommade för fullt. Först förra året upptäckte vi Nunnedalen, och jag har tänkt att jag måste återvända dit när slånet blommar. Det måste ju vara som att gå i moln! Och de molnen vill jag fotografera! Fint väder har det varit en längre tid, så några farhågor i den vägen hade vi inte. Nunnedalen och Bejershamn stod på programmet. Men det finns andra moln än blommande slån-moln. Vi hade just parkerat i Nunnedalen och gått en liten bit så började regnet droppa. Det blev att stoppa undan kameran, den tål ju ingenting. I Bejershamn var det inte bättre väder men vi hann se några gulärlor och snäppor, vassångaren orkade vi inte vänta på i blötan. I Vickleby lövskog gick vi torra en stund innan det började regna igen. Vi gav upp både fågelskådning och fotografering och vände hemåt. (Det finns gränser för entusiasmen ibland.) Jaja, det behövs verkligen regn. Och jag får väl fortsätta längta efter min molnfotografering. Några bilder blev det ändå – mobilkameran fick tjänstgöra. (Och den som är bra på ärtväxter och violer får gärna upplysa mig om vilka det är!)

Foto

Tankar och tacksamhet

Det här fotot har min svärfar tagit. Den föreställer hans mor, Selma. Hon håller på att tvätta vid älven nedanför huset (huset där svärfar är född och bor). Jag vet inte när bilden är tagen, på 1950-talet gissar jag. Det är inte längre sen än så som tvätt gick till på det sättet, här, i Sverige. Tungt, slitsamt, blött, kallt… Många tankar far runt i mitt huvud. Vi har en massa maskiner som gör jobbet åt oss, men ändå stressar vi hela tiden. Vi måste ju jobba så mycket för att tjäna ihop till alla maskiner och bilar och apparater, och så måste vi ju hinna till gymmet för att träna konditionen och de muskler vi låtit förtvina med hjälp av alla maskinerna… Men även om jobbet tog tid för svärfars mor, så stal i alla fall inte teve och internet hennes tid… Kanske pratade de mer med varandra på den tiden, gick till varandra och drack kaffe, tog hand om varandra från början till slut… Men inte hade de samma frihet som vi har? Eller… är vi så fria egentligen? Jag vet inte vem som egentligen har anledning att vara avundsjuk på vem.
Men jag är så tacksam för min tvättmaskin.
– – – – – – – –
Foto: Bertil Öhman

Våren norrut

Vi var i Västerbotten några dagar på påsklovet. Ett av mina ”hemma”. Jo, för ”hemma” är där de är och trivs som jag tycker om. Och min familj trivs i Västerbotten och min svärfar finns där. Hemma, där vi bor, har det varit varmt ett bra tag, men hur skulle man klä sig för en resa norrut, det var frågan. Det verkade varmt där med, så ingen vinterjacka i alla fall. Men varma dojjor var nog bäst, tänkte vi. Det är för längesen jag bodde i Norrland och jag är där för sällan på våren… Kommer inte ihåg hur det brukar vara – långa dagar, varm sol, kall snö… Men jag kan säga att mina fötter inte var så glada när de och jag var ute och gick i de varma vinterskorna… Här några bilder från den västerbottniska våren.

Vitsippsjakt

Jag längtade ut att fota vitsippor. Igår var det läge, tyckte jag, men det är kallt vid vattnet och sipporna hade inte riktigt vågat sig fram på första favoritstället… Begav mig till det andra favoritstället och hittade vårlök och svalört och kabbeleka… och vitsippor! Björkarna har börjat lysa lite grönt. Solen stod lågt och sipporna hängde med sina huvuden, dags att sova ju! Jag tänkte, att kanske kan jag återvända imorgon bitti…

…och det gjorde jag. Nu var sipporna vakna, och jag slog mig ner ibland dem för att höra vad de hade att säga om livet. Men de sa inte så mycket, sträckte bara på sig och njöt av solen och av att få visa upp sig för kameran. Kanske lyssnade de liksom jag på rödhaken, svarthättan, gärdsmygen och de andra små vännerna – som inte ville synas, bara höras. Det är så olika här i världen.

Foto

Värden

Jag erinrar mig känslorna när jag kom ut på torget framför Notre Dame, då för många år sen när jag såg den första gången. Det pirrade i hela mig, och jag tror till och med att jag fick tårar i ögonen – ”där är den, och tänk att jag är här nu!” Den har stått där så länge och betyder så mycket för så många. Att nu häromdagen se bilder av hur den brann – självklart är jag inte oberörd. Somligt måste liksom bara finnas kvar, tycker vi, finnas för alltid, för att vi inte ska tappa modet.

När Södra Råda gamla kyrka brann, då grät jag. Spåren av generationer av människor som genom århundraden byggt, smyckat, byggt om, firat gudstjänst, bett, tagit emot nattvarden, sjungit, gift sig, döpt sina barn, begravt sina döda… allt försvann i branden. Kanske är en kyrka mer levande än någon annan byggnad, så förknippad med människolivets olika skeden som den är. Spåren efter liv kommer inte tillbaka hur man än dokumenterar och rekonstruerar.

DN:s förstasida 16/4

Nu gick det ju ändå inte så illa med Notre Dame, mycket räddades kvar, och löften om att den ska byggas upp har utfärdats. Men ändå, trots känslan av sorg och bestörtning när jag såg bilderna av den brinnande katedralen hann jag redan samma kväll irritera mig på en del, i mina ögon, överdrivna och sensationslystna reaktioner i nyhetsrapporter och sociala medier. Och även om jag vet vad en kyrka kan betyda så måste jag ändå tänka ”det är ju bara en byggnad, inga människor har kommit till fysisk skada.” Och fundera på – om människor på bara ett par dagar kan samla ihop sju miljarder för att bekosta återställandet av en brunnen katedral – varför måste då så många människor fara så illa i världen?

Morgonen efter branden är Notre Dame i lågor med sin fallande tornspira på Dagens Nyheters hela förstasida. Dystopiskt. Även dagen efter det är DN:s första sida vikt för Notre Dame. Och jag tänker, att det är ju skönt att den är det, för då har det i alla fall inte hänt något värre. Nog borde vi ta oss en funderare på vad som är mest värt här i världen.