Flytta berg

SONY DSCJag har sett den på facebook ett antal gånger nu de senaste veckorna: ”Flytta inte berg för människor som inte skulle flytta en sten för dig.”

Nu tar vi och tänker en gång till. Tänk att det är du som sitter där, med berg av stenar framför dig. Du orkar inte ett dugg mer. En vän går förbi. En vän du försummat ett tag, för du har haft så många stenar att flytta på. Du lyser upp när du ser din vän. Men vännen går förbi, med näsan i facebook. Den kastar en blick mot dig – och skakar på huvudet. Nä, säger blicken, du hjälpte inte mig med mina stenar, sitt du där med ditt berg. Vännen viftar triumferande med mobilen – kolla här, det står på facebook, och alla människor håller med – jag ska inte hjälpa nån som inte hjälper mig.

Det är faktiskt så, att det finns en massa människor som inte kan flytta ens ett enda gruskorn till på egen hand. Vad ska vi göra med dem? Strunta i dem? De får ju skylla sig själva att de är gamla, sjuka, deprimerade, utbrända eller kanske ”bara” trötta och allmänt less?

Vi hänger ihop, inte bara två och två där vi rättvist i tur och ordning flyttar varandras ungefär lika stora stenar och byter ett lagom stort äpple mot ett likvärdigt päron. Vi hänger ihop i långa kedjor, där du ger ett äpple till någon annan som flyttar en sten åt en tredje som delar med sig av sina mackor till en fjärde som hjälper en femte att dra vagnen en bit… osv… osv…

”Allt vad du vill att andra ska göra för dig, det ska du göra för dem” – så sa en vis man. Varför har vi vänt på det till att bli ”hjälp ingen som inte hjälper dig”?

Annonser

Farthinder

_20180331_183140.JPGPå min mammas anslagstavla sitter en satirteckning från den tid då det var bly i bensinen. ”Om blyet i bensinen hade varit skadligt för bilarna hade man nog snabbt förbjudit det”, är teckningens budskap.

Jag tog en promenad idag och skulle korsa en väg när det kom en bil. Där var ett farthinder som bilen saktade in för, och jag som är en gammal erfaren trafikant förstod ju att föraren inte alls saktade in för att släppa förbi mig utan bara för att där var ett gupp. Men om jag varit ett litet barn med bråttom hem hade jag kanske trott att hen tänkte stanna, och så hade jag sprungit över. Förhoppningsvis hade föraren varit mer uppmärksam på och tagit mer hänsyn till ett barn än till vuxna mig.

Men visst är det väl sorgligt att farthinder behövs? Man saktar in för att inte skada bilen. Man kan tydligen inte sakta in för att undvika att skada en medtrafikant?

Dags att vakna?

Ojsan. Kanske dags att väcka den här bloggen ur sin vinterdvala. I eftermiddag tog jag en långpromenad i solskenet. Mössan och ullebullevantarna åkte på av bara farten, men jag insåg snart att de faktiskt inte behövdes! Mobilkameran fick duga för att föreviga lite av vackervädret. Bofinken sjöng, tranor ropade långt borta och ett gäng starar visslade omkring. Snösmältningen hade förvandlat åkern till en liten fågelsjö där gässen kacklade runt och måsar skränade. En glada svävade majestätiskt fram och spanade över landskapet. När jag sen hörde tofsvipornas karaktäristiska ljud kände jag att det faktiskt är vår.

 

 

Som en dröm

Jag står i snögloppet och väntar. Känner att jag behöver nya skor. Glasögonen går knappt att se igenom. Isnålar i kinderna.
Jag hör att det ropas och skrattas bortefter vägen. Jag frågar någon som går förbi med raska, plaskande steg: – Vad är det för rop och skratt? Vad är det som händer?
– Det är Marias pojk. Dom säger att han gav syn åt en blind.
Syn åt en blind?
– Gode gud!
– Ja vad vill du? hör jag intill mig. Jag hoppar till.
– Gode gud! utbrister jag igen.
Hans ögon är smittsamt varma.
– Vad vill du att jag ska göra för dig? Han verkar mena det. Där är fullt med folk, men bara vi två.
Jag tänker. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill att jag och alla de mina ska vara lyckliga och få leva i fred och ro, far det genom mitt huvud. Men vad betyder det? Hur ska det bli så? Vad krävs för det? Jag vet inte. Vad vill jag? Vad som helst? Nåt annat. Nya skor.
– Jag vet inte.
Han ser på mig. Eller kanske snarare – in i mig. Och ”hur länge” är en fråga som inte finns. Förvirringen lägger sig. Han går vidare, och jag följer efter. Där är fullt av folk, och bara vi två. Mina fötter är fortfarande blöta, men jag är varm. Jag ser det jag behöver se. Ett steg, ett ögonblick. Jag vill. Vill vilja. God vilja.

Fat. Men koppar?

_20180107_163720.JPG
Nio kaffefat

Vi hade tänkt köpa nya kaffekoppar till svärfar i födelsedagspresent. Det var lättare sagt än gjort! Alla verkar föredra muggar numera, för såna fanns det gott om i alla affärer, med och utan öra. Någon kaffekopp hittade vi, helt vit och ganska dyr. Och tråkig. Förr kunde man köpa en kartong med ett halvt dussin vardagskaffekoppar med fat. Sådant finns nu tydligen inte att uppbringa! Svärfar fick en bok istället.

Så visade det sig att ett par möss hade mött sitt öde under hans diskbänk. När vi städade efter de små kräken hittade vi ett gäng med kaffefat. Kaffefat som mist sina koppar och blivit omplacerade till tjänstgöring under blomkrukor. Nio stycken helt olika fat. Och jag tänkte, att hemma har jag också en del gamla kaffefat som blomfat. Måste kolla om det också är många olika!

_20180107_163617.JPG
Sju kaffefat och ett tefat. T o m de tre vita i mitten är olika – ett kantigt, ett med guldkant och ett helt vitt.

Det var det.

Så mycket kaffekoppar folk måtte ha haft genom åren! Något fat känner jag igen från min barndom hos mormor, ett par andra från mammas och pappas skåp. Några har kommit med krukväxter från min svärmor. Några har jag köpt själv. Med koppar då. Några har stämplar under, Rörstrand, Uppsala Ekeby, Made in China… De flesta är omärkta. Men var har alla koppar blivit av? (Och, ähum, alla krukväxter…?)

Har vi haft lika många muggar? De har ju inga fat, så ingen del finns kvar som påminner om muggen som gick sönder.

_20180107_163549.JPG
Nio kaffefat till.

Varför har tillverkare och försäljare slutat med kaffekoppar? Det måste ha varit en oerhört lukrativ bransch!

Åtskilliga liter kaffe har druckits ur många olika koppar – och sörplats från faten. Kopparna har mist sina öron, spruckit och gått i bitar. Faten finns kvar och framkallar alla möjliga minnen.