Bästa sättet? 

Kära ni!

”Bästa sättet att få en vän är att vara en.”
(Gammal floskel).

I likhet med många gamla floskler är den sann. Men bara delvis.

Tänk dig att du är ett barn på en skolavslutning. Ett barn som inte har någon bästis och som är ledsen för det. Eller ett barn som inte ens har en ganska bra kompis. Eller ett mobbat barn.

_20170617_093806De finns. De är ganska många. Och – man behöver inte vara mobbad för att vara ensam. Man behöver inte ens se ensam ut för att känna sig ensam. Men man talar inte om det. För om man är ensam eller känner sig ensam, så är det nog något fel på en.

Man kanske inte är intresserad av det som de flesta är intresserade av och pratar om hela tiden. Fotboll eller smink eller senaste pojkbandet eller vad det nu kan vara. Man kanske själv har ett intresse som inte är så vanligt. Man kanske försöker prata om det, och upptäcker att folk tittar på en som om man hade gröna lurviga utstående öron och orange näbb. Man kanske blir ignorerad. Eller kanske skrattad åt för att man är lustig. Det är troligt att man tystnar då. Väldigt troligt, faktiskt.

Många sånger på skolavslutningen handlar om att vara vänner och bästisar. Kanske vill man lära barnen att inte bråka. Att visa vänskap och kärlek, behandla andra som man själv vill bli behandlad. Kanske vill man bara skildra barnens liv. Eller – det man tror är barnens liv. Lek, sport, gemenskap, roligheter. Kompisar.

De vanligaste människorna har gemenskap både genom att de har vänner och genom att de är som de flesta. De ensamma människorna tror att de är ensamma om att vara ensamma.

Om det tar lång tid att hitta en vän, och om man för ofta får förstå att man nog inte är en tillräckligt bra vän och därför inte får någon – då kan det bli svårare, för man blir van vid att tro att ingen tycker om en.

Vi människor är olika. En del av oss har många kompisar och tycker om att vara tillsammans mycket och ofta och med många. En del av oss måste vara ensamma och återhämta oss efter att ha umgåtts bara lite. En del vill helst bara vara med en eller två. Inget är fel, det är bara olika.

Det är klart vi ska sjunga glada sånger om sommar och kompisar på skolavslutningen. Det är klart att vi ska lära barnen att visa vänskap. Men vi kanske också ska lära dem att det inte är fel på den som har svårt att få kompisar. Att det tar längre tid för en del. Att en del säger nej till att leka ibland eller ofta, för att de helt enkelt inte orkar, inte trivs, inte vill just då. Och att det är okej.

Jag önskar att de barn som längtar efter att få en bästis skulle få känna att de inte är ensamma om det. Att de ska få ett hopp om att man kommer att hitta den där vännen, om inte nu så om ett tag. Vi är många vuxna som vet hur det var och hur lång tid det tog.

Tänk på det. Vi kanske kan lära oss något nytt, om vi inte utgår från att alla är som oss själva.

Annonser

Vara sig själv ifred

Rocka sockornaTösa har olika strumpor på sig idag, för det är den 21 mars, dagen då det uppmärksammas att vi alla är olika men lika mycket värda. I matsalen i skolan hör hon ett par vuxna som pratar om det där med olika strumpor.
– Vad ska det tjäna till? undrar den ena. Imorgon är allt som vanligt, ungar blir mobbade för att de har fel byxor och fel mobiler och folk fortsätter med fosterdiagnostik för att se om det är nåt fel på ungen och rasisterna härjar vidare. Vad den andra vuxna svarar hör inte Tösa, för den sitter med ryggen mot henne, men kanske att den säger emot, för den upprörda strumpifrågasättaren grumsar lite och sen börjar de prata om något annat.

Skulle det inte tjäna något till att ha olika strumpor? Tösa fattar lika bra som alla andra att man inte förändrar vare sig världen eller skolklassen bara genom vilka strumpor man har. Men… om alla en gång om året, åtminstone då, pratar om att det är bra att vi är olika? Nog måste ett eller annat tankefrö sås då? Kanske några barn börjar fundera på att det kan vara coolt att ha de kläder man själv gillar, oavsett vad alla andra har, eller att man själv bestämmer vilken frisyr man vill ha eller om man vill sminka sig eller låta bli… eller att det inte är vilket kön man har som bestämmer vad man har för intressen eller favoritfärg… Kanske någon kommer på att den som är funktionshindrad på ett sätt kan ha superkrafter på ett annat sätt…

Det finns många filmer, tänker Tösa, som handlar om att det är bra att vara annorlunda. Många filmer där den som är töntig eller ful eller fel visar sig vara Hjälten. I verkligheten är det inte så lätt att vara hjälte… Men man kan ju inte veta från början vilka som ska bli hjältar. Det finns så många olika slags hjältar! Inte bara såna som får Nobelpriset eller räddar någon från att drunkna eller skänker en massa pengar så att fattiga människor i Afrika kan vaccinera sina barn – utan såna som hjälper skoltrötta barn att orka, eller uppfinner ett nytt sätt att jobba på fabriken så att folk slipper få ont i ryggen, eller jobbar på äldreboendet och tröstar gamla ledsna farbröder och tanter… Vilka som blir hjältar kan man ju inte veta! Det finns så många filmer som handlar om det, så det är ju rent konstigt att det ska vara så svårt att få vara sig själv – i fred – i verkligheten! Vi borde ha lärt oss att olika är bra! Förresten behöver man inte vara nån hjälte för att vara lika mycket värd som alla andra…

Tösa sitter där i matsalen och tänker och funderar och dinglar med benen under bordet. Maten är slut för längesen och alla barnen har gått ut på rast. Till slut kommer en lärare fram och frågar om inte Tösa också ska gå ut. Yrvaket tittar hon upp. Det är rocka-strumpor-ifrågasättaren.
– Ojdå så allvarlig, vad tänker du på? undrar läraren med ett litet retsamt leende i mungiporna.
– Jag tänker på att det är konstigt att det ska vara så svårt att få vara sig själv ifred i verkligheten! utbrister Tösa och reser sig upp. – Vi borde faktiskt ha lärt oss NÅNTING av den fula ankungen och alla filmer med töntar som blir hjältar! I den verkliga världen kan man ju inte ens ha olika strumpor utan att det kommer folk och ifrågasätter vad det ska va bra för. Hon har nu ställt ifrån sig sin tallrik på diskvagnen och springer ut på skolgården. Läraren står kvar och tittar förvånat efter henne med sina fötter i grå strumpor och svarta skor.


Mer om Tösa: Om henne
Alla berättelser

Alla hjärtan. Alla dagar.  

Det är ett jädra tjat om alla hjärtans dag.

Först vill jag förtydliga: Den här texten handlar inte om mig eller någon i min familj. Det handlar om Någon som finns i din närhet. Och min.

Det finns Någon i din närhet som alltid haft svårt att få vänner. Det kan bero på många olika saker – vilka behöver vi inte gå in på egentligen. För en del människor är det bara så.

Det finns Någon i din närhet som har varit eller blir mobbad. Någon som är utanför. Någon som tror eller vet att ingen tycker om hen.

Det finns Någon i din närhet som inte har funnit någon partner i livet. Eller som blivit sviken. Eller mist sin livskamrat.

Runtomkring i verkligheten och på sociala medier finns Någon som inte får några hjärtan eller rosor eller kramar. Någon som på alla hjärtans dag bara får sin ensamhet och sin redan låga självkänsla bekräftad.

Nej, jag vill inte förstöra alla hjärtans dag för dig. Lev och älska! Men kom ihåg att se dig omkring och upptäck och le mot Någon som finns i din närhet. Och begränsa inte det till bara idag.

Alla hjärtan. Alla dagar.

En del andra är barn

wp-1473230262099.jpgVi tar och låtsas lite. Vi låtsas att du hade klantat dig på jobbet. Vi låtsas att du hade gjort en rejäl tabbe, antingen för att du inte visste bättre, eller för att det helt enkelt bara blir fel ibland. Om nu din chef skulle ertappa dig i din klantighet och tillrättavisa dig inför arbetslaget, kanske t o m skälla ut dig riktigt ordentligt i allas åsyn, om din chef kanske var en hetsig typ vars bägare plötsligt rann över, och hen straffade dig genom att du inte fick vara med på fikat på fredag – hur skulle det kännas?

Om du är medveten om ditt fel och har erkänt det för dig själv kan du möjligen erkänna att kritiken var befogad. Du tycker nog att det var rätt jobbigt att bli utskälld inför arbetslaget. Rejält skitjobbigt om du är en känslig typ. Om du inte visste om att du gjort fel känns det troligen ännu värre. Hur det än är, om du känner och erkänner skuld eller inte, så känner du nog skam. Skam över att bli tillrättavisad, bortgjord, utskämd inför dina arbetskamrater. Du skulle nog hellre fått det i enrum. Du tycker nog att din chef skaffar sig poäng och makt på din bekostnad. (Fast om dina arbetskamrater är på din sida har chefen snarast fått minuspoäng, tappat i förtroende.) Kanske räcker det med att du vet att det blev fel. Du behöver inte skäll. För hur mycket skäll du än får kommer du att göra fel igen – du är ju bara människa och människor gör fel. Skäll gör dig kanske rädd, rädd att göra fel och bli utskämd en gång till. Skam och rädsla är verkligen ingen bra grund för att göra ett bra jobb.

Det där blev ju lite fånigt, för så där går det inte till på jobbet (förhoppningsvis). Vi låtsas vidare! Vi låtsas att arbetsplatsen är en skola, arbetslaget en klass och chefen en lärare. Minns du hur det var att vara barn? Minns du hur maktlös du kunde känna dig? Du kom till skolan och var arg för något som hade hänt hemma. Eller du var rädd, rädd för att bli jagad och slagen på rasten idag igen. Eller du var utless på att inte fatta matten, att sitta där dag efter dag och känna dig dum i huvudet för att du inte förstod något. Eller du sitter ännu en dag på biologilektionen och önskar att du skulle få lära dig något nytt istället för att återigen repetera ”gran korta barr tall långa barr” som du har vetat sen förskolan och som din lärare av någon anledning anser vara en mycket viktig kunskap som dina kamrater visst aldrig får in i sina arma skallar.
Du är kort sagt frustrerad. Och något blir fel – du glömmer att räcka upp handen innan du pratar, eller sitter och sparkar med foten så det låter, eller bara orkar inte göra uppgifterna i boken, eller känner att du måste gömma dig med alla känslor som hotar att välla ut, eller dina känslor väller verkligen ut i form av en knytnäve i någons mage… Kommer du ihåg? Vi tar inledningen till den här texten och byter ut orden lite, och låtsas att du är ett barn.

Vi låtsas att du hade klantat dig i skolan. Vi låtsas att du hade gjort en rejäl tabbe, antingen för att du inte visste bättre, eller för att det helt enkelt bara blir fel ibland. Om nu din lärare skulle ertappa dig i din klantighet och tillrättavisa dig inför klassen, kanske t o m skälla ut dig riktigt ordentligt i allas åsyn, om din lärare kanske var en hetsig typ vars bägare plötsligt rann över, och hen straffade dig genom att du inte fick vara med på roliga timmen på fredag – hur skulle det kännas? 

Det konstiga är att många tycker att det är rätt att vuxna – lärare eller föräldrar – tillrättavisar barn offentligt, skäller på dem, straffar dem.

Om du är medveten om ditt fel och har erkänt det för dig själv kan du möjligen erkänna att kritiken var befogad. Du tycker nog att det var rätt jobbigt att bli utskälld inför klassen. Rejält skitjobbigt om du är en känslig typ. Om du inte visste om att du gjort fel känns det troligen ännu värre. Hur det än är, om du känner och erkänner skuld eller inte, så känner du nog skam. Skam över att bli tillrättavisad, bortgjord, utskämd inför dina klasskamrater. Du skulle nog hellre fått det i enrum. Du tycker nog att din lärare skaffar sig poäng och makt på din bekostnad. (Fast om dina klasskompisar är på din sida har läraren snarast fått minuspoäng, tappat i förtroende.) Kanske räcker det med att du vet att det blev fel. Du behöver inte skäll. För hur mycket skäll du än får kommer du att göra fel igen – du är ju bara ett barn och barn gör fel. Skäll gör dig kanske rädd, rädd att göra fel och bli utskämd en gång till. Skam och rädsla är verkligen ingen bra grund för att lära sig saker.

Du är ett barn och läraren en vuxen som vill att du ska visa respekt, för att du är ett barn och hen en vuxen. En vuxen som glömt hur det är att vara barn. En vuxen som glömmer att vara en förebild i tålamod och uppförande. En vuxen som kanske t o m hånar dig, så känns det i alla fall, för du har ju försökt göra rätt men det gick inte för kroppen ville inte som du. Hjärnan stängde av. Orken räckte inte till. Varför ska du visa respekt för en sån person?

Det finns alltid en orsak till att barn inte kan ”uppföra sig”. Precis som det finns orsaker till att vuxna gör fel ibland.

Varför glömmer vi vuxna så lätt bort den enklast formulerade sociala regeln av alla: Behandla andra som du själv vill bli behandlad. En del av dessa ”andra” är barn. Barn är människor, bara lite mindre erfarna. Lite mindre till växten kanske. Lika stora på insidan, och minst lika ömtåliga.

Text

Att kunna eller inte kunna

Jag hör så ofta folk säga att de inte kan sjunga.

Varför tror de att de inte kan sjunga? Vem har sagt att de inte kan? Lyssnade läraren i skolan på dem och sa att de inte kunde? Men – var läraren kompetent att avgöra det? Kanske kunde han eller hon bara spela i en tonart, och det var inte rätt tonart, det var för högt eller för lågt för den som skulle sjunga? Eller var det deras föräldrar eller syskon som inte tyckte om att de lät hela tiden? Eller deras barn som tyckte att de var pinsamma? Eller kanske är det så att de själva tycker att rösten inte bär eller att de inte ”kommer upp” eller att luften inte räcker?

Vad är det att kunna sjunga? Det måste väl bero på vem man jämför med? ”Jag kan inte sjunga som han eller hon” – Malena Ernman, Sarah Dawn Finer, Peter Jöback… i så fall är vi många som inte kan sjunga… Sen beror det ju på vilken genre vi pratar om – opera, blues, rock, pop, visa, musikal… – olika stilar har olika ideal när det gäller röst, uttryck mm – vad som anses rätt och bra inom respektive genre… Sång handlar om andning, tonbildning, artikulation, gehör, kanske notläsning, och en massa andra saker.

Jag säger: Att kunna sjunga allsång, det som i kyrkan är församlingssång, psalmsång, är att våga låta. Om vi sjunger för någon annan, som ska lyssna, kan vi säga: Att kunna sjunga är att kunna hålla en melodi så att någon annan förstår vilken sång det är. Men detta behöver vi inte nödvändigtvis klara ensamma. Att kunna sjunga i en flerstämmig kör är att kunna hålla sin melodi = sin stämma, bland flera andra stämmor utan att låta sig förvirras – men inte ensam. I en kör stöder vi varandra. Och detta kan vi träna upp.

Om vi har en röst som Louis Armstrong kanske vi inte passar i en kör, i varje fall inte om vi vill att kören ska låta någorlunda homogen. Men inte kan vi för den skull slå fast att Louis Armstrong inte kunde sjunga? I så fall skulle han inte ha sålt så många skivor…

Om bebisar sa ”Jag kan inte!” då skulle vi alla fortfarande ligga i barnvagnen och skrika. Vi skulle inte ha lärt oss krypa, gå, prata, äta med kniv och gaffel, läsa, skriva, räkna… Vi har olika förutsättningar, det tar olika lång tid att lära sig gå, eller läsa eller…

Varför är just ”sjunga” något som vi bara förutsätts kunna, något som vi inte behöver lära?

Om vi hårdrar: Bara den som saknade ben lärde sig inte gå. Den som saknar stämband eller hörsel – eller vilja – sjunger inte. Nej, jag tror inte att alla kan bli stjärnor på att sjunga, lika lite som alla kan bli världsmästare på att springa 100 meter. Men det är långt mellan ”världsstjärna” och ”kan inte alls”. Man kan lära sig. Man kan bli bättre. Om man vill.

Jag vet inte vad du verkligen kan. Man får – som jag brukar säga till mina barn när de blir besvikna över att teckningen inte blev så bra som de hade tänkt, eller vad det kan vara för misslyckande – man får försöka igen och igen och igen och en gång till och en gång till och en gång till… Tänk om vi sa Nej, jag kan inte cykla – och lät bli att ens sätta oss på cykeln? Tänk på hur en liten ettåring reser sig och dunsar ner på rumpan gång på gång utan att ge sig. Det vi verkligen vill, det lär vi oss, med mer eller mindre hjälp av andra. Till slut går vi, springer, hoppar, cyklar. Och sjunger.

Text

Kön, sex, makt och ords betydelser. (Frågor…)

Funderar. Det skrivs mycket nu, om pojkar och flickor, killar och tjejer, män och kvinnor och allas rätt till sin egen kropp. Kan någon förklara hur det kan bli så att någon, oavsett kön, härkomst, ålder, bildning, tycker sig ha rätt att ta på någon annans kropp? Hur börjar det? Och hur ska vi få stopp på det? Om vi just nu skulle ta och bortse från andra kulturer, där kvinnans ställning är svag och mannen har alla rättigheter, och håller oss till vårt eget kära gamla Sverige, med våra traditioner av kvinnofrid och med vår relativt långt komna jämställdhet:

Somliga vuxna tycks inte alls minnas sin ungdom, sin skoltid, och allt vad som kunde inträffa av tafsande och trakasserier. Kanske det inte fanns på alla skolor? Lyckliga ni som inte behövde höra könsord och snuskiga förslag ropas till er själva eller någon i er omgivning. Lyckliga ni som inte behövde vara rädda för att bli tafsade på. Även om det inte hände en själv, så såg man det hända, och var rädd att bli drabbad. (Och, märk väl, det fanns inga människor från ovan nämnda främmande kulturer i min hembygd, så skyll inte på det!) Vuxna kan idag sitta och förfasa sig över dagens barns och ungdomars språk. Vi som minns är inte ett dugg förvånade, det var ju likadant för 30-40 år sedan, säkert ännu längre tillbaka också. Kanske att det har krupit ner åldrarna. Kanske att sociala medier gör det hela värre.

Men vart kommer det ifrån? Varför har ingen fått stopp på det? Barn och ungdomar gör som vuxna gör. Och de lär av varandra. Finns det så många vuxna som kallar varandra sådana fula saker och därmed visar den unga generationen att det är okej? Eller är det för få vuxna bland barn och unga på förskolor och skolor som visar hur man uppför sig? Stämmer det att barn fortfarande får höra när någon bråkar ”det är ju bara för att hen tycker om dig”? Borde vi i så fall inte istället ge goda alternativ till hur man visar att man tycker om någon?

Och det här med att säga nej: När barn tjatar om godis, och den vuxna säger nej, först, och sedan ger efter för tjatet, vad betyder nejet då? Och ibland när man hör barn leka så blir man fundersam: De jagar varandra och kittlas, t ex, och någon skriker ”nej” men skrattar kanske samtidigt, och de fortsätter och fortsätter tills någon blir ledsen eller en vuxen sätter stopp. Är det där barn lär sig att nej inte betyder något? Eller när (oftast flickor) kommer fram till mig och ber ”säg till honom, han bara håller på” (ja, oftast, en ”han”) där ”håller på” inte nödvändigtvis har med kön eller sex att göra, utan ”bara” är knuffar, petande, kittlande… Varför måste de be en vuxen om hjälp? Varför är inte barnets (flickans?) ”nej” giltigt? Har vi glömt att lära barnen att lösa konflikter? Och framför allt: varför har ingen lärt barnen (pojkarna?) vad ”sluta” eller ”nej” betyder?

Vem ska lära barnen hur man uppför sig, om inte vi föräldrar? Och, i de fall föräldrarna inte gör det, därför att de själva är sådana som ”håller på” mot andra, eller använder könsord mot varandra (ja, såna föräldrar finns!) – måste då inte förskola och skola och alla vi andra vuxna  visa vägen?

Har övergrepp med makt att göra, maktdemonstration? Jag såg en förfärlig tråd på facebook där ett antal män beskrev vad de skulle göra med en kvinna som de uppenbarligen hatade. Varför vill man bedriva något som helst sexuellt umgänge med någon man hatar? Ungefär som djur visar varandra vem som står högst i rang genom att låtsas-para sig med konkurrenten? Men vi är väl för 17 inga djur!?

Liksom när det gäller mobbning är det väl den som är utsatt som har tolkningsföreträde? Men tror vi på dem som berättar om övergrepp, sexuella eller inte, barn eller vuxna, eller viftar vi bort det med att ”sånt får man tåla”, ”det var väl inte så farligt”, ”var inte så känslig”? Är vi så rädda för den som har makten att vi därför slätar över?

Kommer vi att komma någon vart om inte vi vuxna kan lära barn att säga nej när de menar nej och ja när de menar ja? (Och, kanske framförallt, eftersom barn gör som vi gör och inte som vi säger: göra likadant själva…) Och lära dem vad ”nej” och ”sluta” betyder? Måste då flickor fortsätta vara rädda för pojkar, tjejer finna sig i att bli tafsade på, kvinnor fortsätta gå med nyckelknippan som ett knogjärn i vanten?

Säkert finns också folk av kvinnligt kön som trakasserar. Säkert finns också utsatta manliga människor. Inte alla pojkar, killar, män ”håller på”, nej. Inte alla flickor, tjejer och kvinnor är rädda. Men det räcker med några få för att det ska vara ett problem för hela samhället.

Text

Kan vi kanske lära något av detta?

En julsagawp-1451501185523.jpeg

Det var en gång två tomtar som hade varsin julklappsverkstad. I verkstäderna var en massa tomtenissar anställda. De var olika och jobbade med olika saker. En del var lite lata och bekväma av sig, andra väldigt plikttrogna och arbetsamma, några var extra duktiga på att slipa och måla, andra ena riktiga hejare på att såga och spika, och andra åter fina på att sy och brodera. Ett par av dem avskydde glögg, en åt helst bara grönsaker och flera stycken var lite för förtjusta i julgröt med grädde och smör. Kort sagt: de var som nissar är mest. Det de alla hade gemensamt var att de tyckte det var vansinnigt skojigt att tillverka julklappar att dela ut till alla snälla barn, och det var naturligtvis det som fått dem att söka jobb i verkstäderna.

Även tomtarna som styrde i verkstäderna var olika och fick olika idéer. En jul tänkte – och sa – den ena tomten: ”Det är av misstagen vi lär oss! Låt oss se vad som är dåligt gjort!” Han uppmuntrade alla tomtenissarna att komma med förslag på vad det var för fel på kälken han höll upp, kälken som lilla Lisa skulle få. Snart hade de hittat en rad saker som inte var bra: Färgen var lite ojämnt struken, en spik var lite snett islagen, ett par av ribborna i sitsen var inte tillräckligt fint slipade på undersidan. Och på tröjan som lilla Olle skulle få var några maskor ojämna, och en rand på ärmen lite för bred. Dockan till lilla Stina hade en liten tråd som stack ut under ena armen, näsan tyckte någon var för liten – och någon annan tyckte den var för stor – och dessutom var klänningen för lång. Nissen som gjort kälken såg nog vad de andra menade, men riktigt rättvist kändes det inte. Han var ju så förkyld den där dagen när han skulle göra kälken. Han som stickat tröjan suckade och undrade hur i all världen han skulle kunna rätta till det där utan att börja om helt från början. Och Nissen som gjort dockan hade ju gjort en lång klänning för att lilla Stina ville ha det så.

Den andra tomten tänkte: ”Mina nissar är så duktiga, visst blir det fel ibland, men de är så bra på en massa saker, och det tänker jag tala om för dem.” Han höll upp en kälke som lille Gustav skulle få, och sa: ”Titta vilken fin kälke! Ser ni så fint formade medarna är, den här kälken kommer att gå jättebra att åka på för lille Gustav!” Att Nissen hade missat en liten ojämnhet på fotstödet sa han inget om, för han visste att Nissen hade sovit dåligt den natten för att hans katt sprungit bort. ”Och titta på tröjan till lilla Anna! Vad säger ni om den?” ”Å, vilka vackra färger! Och vilken härlig randning på ärmen!” hördes från tomteskaran. ”Och här har vi en docka som lille Pelle har önskat sig,” sa tomten. Belåtna miner och nickningar syntes bland tomtarna, jo, det var just en sån docka som lille Pelle hade önskat, med brunt hår och gröna byxor. ”Lille Pelle kommer att bli jätteglad!” sa tomten, ”Bra jobbat min duktiga nissar!” Nissen som gjort den fina kälken sträckte på sig och tänkte. ”Ja, det där blev ju riktigt bra, vad roligt det ska bli att göra en till lilla Lena också!” Han som stickat tröjan tänkte: ”Vad roligt att de tyckte om randningen, jag undrade just om den var lyckad.” Och han som sytt dockan kände sig riktigt nöjd och belåten med att Pelle troligen skulle bli glad.

I den första tomtens verkstad gick det inte så bra den julen. Inte så att inte klapparna blev fina. Men ingen kände sig riktigt nöjd och glad, alla var rädda att de andra skulle hitta något fel på det som just han hade gjort, och alla gick och tittade missunnsamt på varandras alster och letade fel. Tomtarna var deppiga och tyckte just inte att de kunde någonting. ”Nej, jag är inte så bra på att måla, nej, jag kan inte sy så där fina stygn” hördes ständigt från arbetsrummen. Det blev som ett sätt att ursäkta sig för att kanske mildra den kritik man väntade sig. Barnen som fick sina julklappar var nöjda, men de tyckte att tomtarna såg lite ledsna ut och inte så där glada och godmodiga som tomtar ska vara, kunde det vara något fel på klapparna tro?

I den andra tomtens verkstad gick det bra. Julklapparna blev finare än någonsin. Alla uppmuntrade varandra och om det någon gång hördes: ”Äsch, jag kan inte få till det här!” så kom genast ett svar: ”Jo, det kan du nog, försök en gång till!” eller ”Vill du att jag ska hjälpa dig?” Annars hördes det mest: ”Å, så fint du har gjort!” och ”Det där blev bra!” Och barnen var så nöjda som barn kan bli, och tomtenissarna var glada och lärde sig en massa nya saker, bara för att det var så roligt.

Snipp snapp snut så var sagan slut.