Vara sig själv ifred

Rocka sockornaTösa har olika strumpor på sig idag, för det är den 21 mars, dagen då det uppmärksammas att vi alla är olika men lika mycket värda. I matsalen i skolan hör hon ett par vuxna som pratar om det där med olika strumpor.
– Vad ska det tjäna till? undrar den ena. Imorgon är allt som vanligt, ungar blir mobbade för att de har fel byxor och fel mobiler och folk fortsätter med fosterdiagnostik för att se om det är nåt fel på ungen och rasisterna härjar vidare. Vad den andra vuxna svarar hör inte Tösa, för den sitter med ryggen mot henne, men kanske att den säger emot, för den upprörda strumpifrågasättaren grumsar lite och sen börjar de prata om något annat.

Skulle det inte tjäna något till att ha olika strumpor? Tösa fattar lika bra som alla andra att man inte förändrar vare sig världen eller skolklassen bara genom vilka strumpor man har. Men… om alla en gång om året, åtminstone då, pratar om att det är bra att vi är olika? Nog måste ett eller annat tankefrö sås då? Kanske några barn börjar fundera på att det kan vara coolt att ha de kläder man själv gillar, oavsett vad alla andra har, eller att man själv bestämmer vilken frisyr man vill ha eller om man vill sminka sig eller låta bli… eller att det inte är vilket kön man har som bestämmer vad man har för intressen eller favoritfärg… Kanske någon kommer på att den som är funktionshindrad på ett sätt kan ha superkrafter på ett annat sätt…

Det finns många filmer, tänker Tösa, som handlar om att det är bra att vara annorlunda. Många filmer där den som är töntig eller ful eller fel visar sig vara Hjälten. I verkligheten är det inte så lätt att vara hjälte… Men man kan ju inte veta från början vilka som ska bli hjältar. Det finns så många olika slags hjältar! Inte bara såna som får Nobelpriset eller räddar någon från att drunkna eller skänker en massa pengar så att fattiga människor i Afrika kan vaccinera sina barn – utan såna som hjälper skoltrötta barn att orka, eller uppfinner ett nytt sätt att jobba på fabriken så att folk slipper få ont i ryggen, eller jobbar på äldreboendet och tröstar gamla ledsna farbröder och tanter… Vilka som blir hjältar kan man ju inte veta! Det finns så många filmer som handlar om det, så det är ju rent konstigt att det ska vara så svårt att få vara sig själv – i fred – i verkligheten! Vi borde ha lärt oss att olika är bra! Förresten behöver man inte vara nån hjälte för att vara lika mycket värd som alla andra…

Tösa sitter där i matsalen och tänker och funderar och dinglar med benen under bordet. Maten är slut för längesen och alla barnen har gått ut på rast. Till slut kommer en lärare fram och frågar om inte Tösa också ska gå ut. Yrvaket tittar hon upp. Det är rocka-strumpor-ifrågasättaren.
– Ojdå så allvarlig, vad tänker du på? undrar läraren med ett litet retsamt leende i mungiporna.
– Jag tänker på att det är konstigt att det ska vara så svårt att få vara sig själv ifred i verkligheten! utbrister Tösa och reser sig upp. – Vi borde faktiskt ha lärt oss NÅNTING av den fula ankungen och alla filmer med töntar som blir hjältar! I den verkliga världen kan man ju inte ens ha olika strumpor utan att det kommer folk och ifrågasätter vad det ska va bra för. Hon har nu ställt ifrån sig sin tallrik på diskvagnen och springer ut på skolgården. Läraren står kvar och tittar förvånat efter henne med sina fötter i grå strumpor och svarta skor.


Mer om Tösa: Om henne
Alla berättelser

Annonser

Lagom

molnTösa kommer hem från skolan en fredag och slänger väskan i hallen och slår sig suckande ner vid köksbordet för att ta sig en smörgås.
– Oj, du ser ut som ett åskmoln, har det hänt något? undrar Mor.
– Åskmoln, de är väl inte heller lagoma va? muttrar Tösa.
– Va? Mor fattar ingenting.
– Kan känslor vara lagoma nån gång? Och hur är de då? Tösa brer ilsket ett tjockt lager smör på en macka.
– Ööö… Jag vet inte. Känslor är väl som dom är kan jag tro. Men man behöver ju inte precis odla och gödsla sin ilska… eller vad menar du? Mor ser hjälplös ut.
– Jo, du vet, Olle? Han blir ju så arg ibland. Han kan liksom inte hjälpa det. Idag råkade Erik knuffa till honom av misstag och då blev han så arg så han flög på Erik och tänkte slå honom. Men då kom fröken och sa, att det var väl inget att bli sååå arg för. Och det kanske det inte var. Men då var ju Olle redan arg, och då går det inte att prata med honom, men fröken lär sig visst aldrig det! Hon bara fortsätter tjata och Olle springer ut och gömmer sig och… Hon hejdar sig och fortsätter sedan: – Och sen, på rasten, då ramlade Ebba och skrapade knät, och vi sprang och hämtade rastvakten, och Ebba var jätteledsen och kunde inte sluta gråta, och då sa rastvakten, att det nog inte var så farligt, och att Ebba skulle sluta gråta för nu var det bra! Det kunde väl inte hon veta, hur ont det gjorde på Ebba!? Och sen, då hade vi klassens timme, och alla som ville fick berätta roliga historier, och då berättade Moa en jätterolig historia. Eller, jag tyckte att den var jätterolig, för du vet, jag får såna där små filmer i huvudet? Orden bara bubblar ur Tösa. – Ja, då i alla fall, då kunde inte jag sluta skratta. Jag blev sådär jättefnissig du vet? Så jag bara fortsatte och fortsatte. Och då sa fröken ”Nej nu räcker det! Nu måste någon annan få chans att berätta, nu får du vara tyst!” Tösa förställer rösten när hon härmar fröken, och en ledsen grimas far över hennes ansikte. – Och då, då började jag gråta istället! Det var som om gråten låg alldeles bredvid skrattet och slank ut vid sidan. Och då sa fröken, att jag inte fick vara så känslig! Hon ville ju bara att det skulle bli tyst så att nästa fick berätta! Hur ska man kunna veta vad som är lagom? Och hur slutar man skratta när det inte går att stoppa? Och varför tror folk att man skrattar eller gråter med flit!? Och hur slutar man vara känslig?
– Ja du, den sista frågan har jag funderat på i hela mitt liv, säger Mor. – Jag tror inte det går. Man kanske kan lära sig att behärska sina känslouttryck… Om man inte vill göra någon ledsen med att skratta till exempel. Och man blir äldre och erfarnare och lär sig att inte ta åt sig och så där… Men, nej, jag tror inte man kan sluta vara känslig. Det är en fin egenskap, men lite jobbig emellanåt…
– Jättejobbig faktiskt! Det blir tyst en stund. Sen kommer ett litet fniss mellan smörgåstuggorna: – Fast åskmoln kan ju inte fnissa utan bara dundra och braka! Det är nog ännu jobbigare!

.

Text och bild

 

Inga bekymmer

Inga bekymmerTösa sitter vid köksbordet. Hon skulle måla, och har en färgkrita i handen, men blicken är långt i fjärran och pappret nästan tomt. ”INGA BETJYMMER” står det längst upp.

Tidigare idag var Tösa och Mor och hälsade på en gammal tant som Mor känner. En väldigt gammal tant – hon var lite vimsig tyckte Tösa, och verkade ha dåligt minne. Det luktade gott i tantens lilla lägenhet – nybakade kakor! Kakorna var otroligt goda och man fick ta en av varje av flera olika sorter. För övrigt var det jättevarmt och väldigt långtråkigt. En klocka på väggen tickade tick tack tick tack och Tösa önskade att den skulle ticka lite fortare så de fick gå hem snart. Men Mor och tanten hade visst mycket att prata om, de pratade och pratade så allvarligt vid fikabordet och Tösa suckade och dinglade med benen och det började pirra och krypa i hela henne. Törstig blev hon också i värmen. Tanten såg visst lite dåligt – Tösa hade fått läsk att dricka, men det var bubbelvatten i flaskan… Vatten med hallonsmak. Ganska äckligt faktiskt, men Tösa vågade inte säga något och hade pinat i sig ett halvt glas. Efter en evighet reste sig Mor för att låna toan, och Tösa blev ensam med tanten, som började plocka bort kaffekoppar och kakfat och fnös lite surt när hon upptäckte att det mesta av ”läsken” var kvar i flaskan. Det blev tyst ett tag, bara porslinsskrammel och klockan som tickade och tackade. Tösa fnissade till när hon kom på att man kunde fundera på vad klockan hade att tacka för. Tanten såg på henne.
– Ja du kan skratta och vara glad du, lilla barn, du som är liten och inte har några bekymmer! sa hon. Tösas ben slutade dingla och hon kom inte på något att säga. Hon bara tittade på tanten och kände hur hjärnan knorvlade sig. Inga bekymmer? Lilla barn? Glad?

Nu sitter Tösa hemma och försöker få rätsida på tankarna. Vuxna som inte tar barn på allvar. Inga bekymmer? Stora barn vid busshållplatsen som man måste gå förbi på väg till skolan och som man inte vet vad de kan hitta på för bråk. Inga bekymmer!? Klimatförändring, miljöförstöring. Inga bekymmer!??! Krig och terror lite varstans. Inga bekymmer!!??!! Oron för att de man älskar mest ska få cancer eller krocka med bilen och…
– Vadå INGA BEKYMMER!? fräser Tösa och målar fort, fort, kors och tvärs över orden och hela pappret. Kritan är svart.

Det kan bara vara vuxna med dåligt minne som kan få för sig att barns liv är bekymmerslösa.
.

Text

Tycka om sig, del 2

– fortsättning på Tycka om sig

– Men vad betyder det då? Att älska sin nästa som sig själv? Jag älskar faktiskt inte alla mina klasskompisar! utbrister Tösa samma kväll. Några är faktiskt jättejobbiga! Ibland önskar jag att de skulle flytta!
– Nej, det går nog inte att älska alla människor här i världen… men man kan ju försöka behandla dom som om man gjorde det, säger Mor.
– Kan man inte göra det om man inte tycker om sig själv då? Tösa har funderat mycket på det här, och nu vill hon ha svar!
– Jodå, en del utplånar nästan sig själva för att de är så måna om att älska eller hjälpa andra, de glömmer bort att de själva har ett värde och att de behöver vara rädda om sig för att orka… De tror att deras värde är i vad de gör, och att de inte är värda nåt när de inte kan göra det längre, för att de blir sjuka eller gamla t ex…
– Mhm…
– Men en del människor som inte tycker om sig själva kan vara ganska självupptagna… de kan ha fullt upp med att kolla vilka fel alla andra har, så att de inte ska behöva känna sig så dåliga själva.
– Vad konstigt!
– Ja. Sorgligt är det! Sen kan det också vara så att de som inte tycker om sig själva försöker framhäva sig själva. Kanske skryter de med det de tror är bra hos dem för att få andra att tycka om dem… och det kan bli lite påfrestande för folk runtomkring, så att det blir svårt att tycka om den där som inte tycker om sig själv… det blir som en ond cirkel.
– Så det kan vara svårt att tycka om den som inte tycker om sig själv? Och så märker den det och tycker ännu sämre om sig!? Tösas ögon blir stora och runda. – Då fattar jag! Det blir tyst.
– Vad är det du fattar? frågar Mor efter en stund.
– Jo… det är någon i min klass… jag behöver väl inte säga vem det är?
– Nej?
– Jo… den personen håller på och skryter hela tiden om allt bra hon har gjort och alla ställen hon har varit på. Och jag tycker det är jättejobbigt att vara med henne. Och hon pratar om andra barn och säger vilka fula kläder de har och hur dåligt de spelar fotboll och sånt… Hon tycker nog inte så mycket om sig själv! Fast det LÅTER som om hon gör det och som om alla andra var dåliga… Vad konstigt! Det blir tyst igen.
– Man kanske måste vara jättesnäll jättelänge mot den personen!? Så att den börjar tycka om sig? Men… jag vet inte om jag kan det! Det finns ett desperat uttryck i Tösas röst.

SONY DSC

– Lilla barn! Mor kommer fram och lägger armen runt Tösa. – Det är mest föräldrars jobb, och lärares jobb, att hjälpa barn att tycka om sig! Och när vi växer upp är det liksom varje människas jobb att hitta sitt liv, sin balans… Du kan försöka hjälpa till, men tro inte att det är ditt fel om det inte funkar! Var bara den goa unge du är, och kom ihåg att vara snäll mot dig själv också…
De kramas en stund och Tösa viskar:
– Jag önskar att alla hade nån som tyckte om dom…

*

Tösa och Mor är fiktiva personer
Text och bild

Tycka om sig

image

Idag funderar Tösa på det där med att älska sin nästa som sig själv. Det är en bra regel – om alla följde den skulle det inte vara så bråkigt i världen. Men tänk om man hatar sig själv, hur blir det då? Hon tänker på Nina, den stora kusinen som de var hos igår. Hon är nästan för stor att leka med, men Tösa brukar få komma in i hennes rum och leka med hennes gamla leksaker som finns i en skrubb. Nina verkar tycka det är kul att vara med en liten tjej som Tösa ibland. Tösa fick titta på hennes sminkgrejor. Många saker var det! Penslar och burkar. Nina visade lite hur man gör. Tittade på sig själv i spegeln och himlade med ögonen.
-Herregud vad jag hatar min näsa! Och kolla på det här håret! Hopplöst alltså! suckade Nina. Tösa sa att hon tyckte att håret var fint och näsan också fast den var lite stor. Då suckade Nina ännu mer och påstod att hon hatade sig själv.
– Men jag tycker om dig! sa Tösa, och då ryckte kusinen på axlarna och räckte ut tungan åt sin spegelbild. Sen spelade de ”finns i sjön” och pratade inget mer om smink och fula näsor.

– Mor, vet du, om man ska älska sin nästa som sig själv, då måste man ju tycka om sig själv?
– Ja… svarar Mor lite tankfullt, – vad funderar du nu på?
– Nina säger att hon hatar sig själv, för att hennes hår är hopplöst och sådär…
– Jaså? Ja det är många i Ninas ålder som har svårt att tycka om sig… Det har väl att göra med att man håller på att bli stor och funderar på vad man är för en person egentligen…
– Tror du hon skulle tycka bättre om sig om hon hade en snygg näsa? undrar Tösa.
– Ja kanske det… fast då skulle hon kanske vara missnöjd med munnen istället, eller ögonen eller något annat… Många människor är väldigt upptagna med att försöka förbättra sitt utseende för att de tror att livet blir bättre om de bara är lite snyggare…
– Det verkar jobbigt! Jag tycker om mig! Men är jag snygg? Tösa kikar kritiskt på sig själv i hallspegeln.
– Vet du, säger Mor, jag tycker du är jättesöt! Men jag skulle tycka om dig hur du än såg ut! Det beror ju inte på ditt utseende, det beror ju på att du är en fantastisk liten person. Och jag tror att du tycker om dig själv för att… för att jag och alla vi andra runt om dig tycker om dig… och för att vi lyssnar på dig och tar dig på allvar och sådär…
– Mhm… men vi tycker ju om Nina också!?
– Ja, Nina kommer nog att tycka om sig mer när hon har vant sig vid att bli stor. Men jag tror att det är svårt att lära sig att tycka om sig själv ifall ”tycka om” bara har med utsidan att göra.
– Mhm… så man ska tycka om sig på insidan? Tösa låter lite förvånad.
– Ja, man behöver tycka om sig på insidan. I olika åldrar bekymrar vi oss för finnar, stor näsa, små bröst, tjock mage, fet rumpa, spinkiga ben, rynkor, grått hår… då är det bra om man är kompis med sig själv, när kroppen ändrar sig och bråkar! Tösa fnissar och slår armarna om Mor.
– Man kan nog inte tycka om sig på riktigt om man inte tycker om sig på insidan, hur snygg man än är på utsidan! funderar hon. Men jag gillar att krama din gosiga utsida!

Tösa och Mor är fiktiva personer
Läs fortsättningen på berättelsen här!
Text

Töntigt

Häromdagen i affären hörde Tösa två stora tjejer som stod och pratade i kön bakom henne och Mor.
– Han är ju en riktig tönt! Har du sett såna byxor han har!? Dom var väl moderna för hundra år sen! sa den ena, och den andra fnissade:
– Såå töntigt!
wp-1462728594746.jpgÄr gamla byxor töntiga? Mor har ett par jättegamla byxor som hon tar på sig när hon är ledig om kvällarna. Mysbyxor. Är det töntigt? Glasögonen var det visst också, och … något om hur han pratade. Tjejerna hade härmat det, men Tösa kom inte ihåg riktigt vad de sagt. Något om att han lät som en professor och att det egentligen nog var synd om honom, tönten. Är det synd om professorer, och töntigt att vara smart, för smart måste man väl vara om man är professor? Det är nog dags att fråga Mor. Hon sitter vid sin dator och jobbar.
– Har du tid? frågar Tösa försiktigt.
– Javisst, vad är det?
– Varför är det töntigt att vara smart?
– Va? Töntigt? Vadå? Vem är det som är töntig?
– Jag vet inte, det var tjejerna i kön på Ica, de pratade om nån som hade töntiga byxor och att det var synd om honom som pratade som en professor…
– Jaha! Mor låter lättad. Jag trodde nån kallat dig töntig!
– Nädå, men varför är det töntigt att vara smart och ha gamla byxor?
– Ja det kan man fråga sig… Mor ler och kliar sig i håret. – Mest tror jag att tönt är något som lite osäkra personer kallar någon som de inte riktigt förstår sig på. Om de där tjejerna tycker att det är väldigt viktigt att ha moderna kläder och vara som de flesta andra, så kanske de har svårt att förstå att det finns andra som inte tycker att det är viktigt.
– Mhm… Tösa funderar. – Är du töntig när du har mysbyxor? Mor skrattar till.
– Haha ja det kanske någon skulle tycka om jag gick ut i dem, till affären eller så. Men jag skulle inte bry mig om det! När jag gick i skolan var vi två tjejer som inte såg ut som alla andra… och vi lyssnade på klassisk musik istället för senaste popbandet… Vi ansågs nog jättetöntiga! Vi tänkte att vi skulle måla egna t-shirts, Tönt and proud skulle det stå… Mor ler och försvinner bort i tankarna. Tösa står kvar och väntar.
– Tönt änd vadå? säger hon till slut. Mor återvänder till nutiden med ett litet ryck.
– Tönt and proud. Tönt och stolt. Man ska vara den man är, det finns ju ingen likadan som jag, varför ska jag göra om mig för att nån annan kanske tycker att jag har fel klädstil eller musiksmak?
– Nä… man kan ju inte låtsas att man gillar nån annan musik eller några andra kläder… Då skulle man nog inte vara så glad… Det kanske är bra att vara en tönt!?
– Om det är töntigt att vara sig själv och ha sin egen stil, då är det bra! sammanfattar Mor.

Text

Syns inte, finns inte??

Tösa har läst om en kosmonaut som hade sagt att han inte hade sett till nån gud när han var ute i rymden.
Tösa tycker det var obegripligt dumt. Varför skulle herr Gud synas mer i rymden än på jorden? Kosmonauten kunde lika gärna ha sagt ”jag såg inte till nån kärlek där ute i rymden”. Det skulle han aldrig ha kommit på tanken att säga.

Idag åker Tösa flygplan. Hon sitter i planet och kikar ut på molnen långt nedanför och tänker på kosmonauten som inte såg nån gud. Man kan ju inte se en kärlek heller, eller en glädje eller ett skratt! Det finns en massa saker man inte kan se! Man kan inte peka på en kärlek eller ta en glädje och stoppa den i en väska eller lägga ifrån sig skrattet i soffan. Men man kan se att de finns, för de gör spår. Lysande ögon, skuttande fötter, glada munnar…

Molnen där nere är så vackra! Himlen är ljusblå och solen skiner och molnen ser ut som härligt fluffiga gräddlandskap. Mjuka ulliga täcken. Höga berg och djupa dalar. Tösa tänker, att det har varit sådär vackert ovanför molnen i miljontals år innan det fanns flygplan. Utan att nån enda människa sett det!

Nog är väl det spår av kärlek och skaparglädje – tänk att göra något så vackert fastän ingen ser det på miljoner år.
image
Text
Bild: S.Ö.