Emot mobbning

Jag såg nåt på facebook om mobbning. ”Jag är emot mobbning” stod det. Och så skulle man dela om man höll med.

Jahapp.

Emot mobbning?! Finns det nån som inte är emot mobbning? Räck upp en hand, tack! Nähä, inte det…

Problemet är väl snarast att identifiera mobbningen.

Den eller den personen i klassen (eller på jobbet?) som var lite utanför, lite konstig… Lite ilsken. Lite mallig. Lite för präktig. Hade konstig klädstil. Konstiga intressen. Märkligt reaktionssätt. Fick faktiskt skylla sig själv.

Eller den där eleven som läraren ofta grälade på. T o m. läraren blev sarkastisk mot hen. Inte konstigt att vi tog efter då. Hen var ju så jobbig. Inte konstigt att hen blev hackkyckling.

Eller den där eleven som fjäskade för läraren eller som läraren fjäskade för. Gullegris. Klarade sig nog ändå, jädra besserwisser, plugghäst, mallgroda – fick faktiskt skylla sig själv.

Eller: ”Vi retades väl lite, men det var ju bara på skoj.”

Eller ”Vi kunde ju inte hjälpa att hen var så överkänslig.”

Eller: ”Jo, det fanns nog någon som var mobbad, men JAG bidrog ju inte till det, nej, jag var tyst och höll mig undan.”

Allvarligt. Vet du säkert att du inte har mobbat eller bidragit till mobbning? I så fall – grattis!

Text

Annonser

Vilse i tiden

Jag ser på dig. Du har blivit så gammal, så tunn och tärd. Dina ögon, så lika mina, flackar, du letar efter här och nu och där och då och försöker lägga dem i ordning.

Du säger något, tvekar, frågar, men jag förstår inte vad du pratar om. Många minnen delar vi, men ditt liv är mycket längre än mitt, jag känner inte allt som finns i ditt huvud, ditt minne, ditt sinne. Jag lever i nuet och minns dået, men din tanke och du reser i tiden till ställen dit jag inte kan följa med.

wpid-wp-1448373269572.jpegDu letar efter orden, och tappar dem lika fort – om du hittar dem. Jag vill hjälpa dig, föreslår vad du menar, för fort, för ivrigt – min otålighet stör dig, du famlar än mer. Jag ser din frustration och kan inget göra för att hjälpa. ”Den sjuka lider inte av det själv”, så sa de, ”det är de anhörigas sjukdom”. Men nog lider du, jag ser det ju. Du som alltid vetat, kunnat, klurat… nog lider du, eller någon del av dig, av att andra delar av dig letar, famlar, går vilse. Och att vi inte förstår vad du menar, vem du talar om, var i tiden du är.

Jag ser på dig och du ser på mig och jag är så rädd att du ska glömma mig. Att du ska gå, i minnet och sinnet, till en tid då jag inte finns.

Text & bild

Vänta och längta

Väntan och längtan är lite av en bristvara i vår tid. Allt finns tillgängligt hela tiden. Julmust i oktober, julbord senast i november, semlor i december, alla sorters frukt och grönsaker året runt, godis varje dag… Tänk så goda jordgubbar är när man inte ätit dem sedan förra sommaren. Eller tomater… Och längtan efter julen kan lätt förtas av alla ”tjuvstarter”. Få skiljer på den förberedande adventstidens allvar och den ljusa julens glädje. Man kan känna sig less på julen innan ens julaftonens morgon har grytt. Affärernas högtalare har ju skvalat julmusik i flera veckor. Tomtar och granar har drällt omkring sedan långt innan halloween-spökena dragit sin färde. Julbord har vi kanske redan satt i oss flera stycken. Och när julen äntligen har kommit vill vi städa bort den så fort som möjligt – ut med barrande granar och dammiga tomtar direkt efter annandagen, bort med skräpet, in med nytt år, ny vilja, nya föresatser, ny energi, ny kropp …

Bråttom bråttom.

Tänk om vi skulle lära oss vänta. Fira advent med eftertanke, förberedelser. Förväntansfullt dröja med julen. Vänta, längta.

Så härlig julen blir när vi ÄNTLIGEN, kvällen före julafton, får ta in en gran och plocka fram vårt älskade julpynt. När vi ÄNTLIGEN på julafton får äta vår julmat och lyssna på musiken som vi inte hört sedan förra julen. Vi har inte ledsnat eller ätit oss mätta i förväg, utan är skönt trötta och rejält hungriga av förberedelserna, och kan nu i lugn och ro förväntansfullt sjunka ner och njuta. Ljusen lyser som vore det första gången. Granen har inte börjat barra ännu och tomtarnas klarröda luvor har inte hunnit bli grådammiga. Krubban är nybäddad för Jesusbarnet. Tonerna klingar som nya. Änglarnas jubel stiger – de har ännu inte blivit hesa i sina änglahalsar, och våra öron har inte tröttnat. Vi sitter ner och vilar, njuter, tills vardagen tar vid efter trettondedagen.

Det önskar jag mig – mer längtan och förväntan och sann julefrid.

image
En lucka i taget. Snart…

.
Text

Ett enda liv

Tösa råkade kika över axeln på Mor idag, vid datorn. En bild visade hus längs en gata, men husen var helt… helt mosade… Tänk att hus kan se ut så! På ett annat ställe läste hon: ”Under hela flykten var hon rädd att tappa bort sina barn i trängseln”. Där var en bild av en kvinna som kramade två barn. Om den där mamman var rädd att tappa bort barnen så måste det ju betyda att sånt kan hända? Hade barn blivit borttappade? Tösa hade börjat storgråta och Mor hade upptäckt att hon stod där. De hade pratat länge om kriget och varför människor måste fly, och vad som kan hända då.

Nu är det kväll och Tösa ligger i sängen och funderar. En stor klump av ledsenhet finns kvar inuti. Ett liv, tänker hon, ett enda liv har vi. Vad hände med människorna som var i husen när de rasade? Nej, hon vill inte tänka på det… Hon minns en annan bild som hon såg i en tidning som låg på morfars skrivbord. Hon hade trott att det var trasiga kläder som låg på en gata där det stod en skrotig bil och låg en massa skräp. ”Det ligger kläder på gatan!” hade hon sagt och morfar hade klappat henne på håret och mumlat ”de dog när bilen sprängdes, barn lilla, kom så läser vi en bok istället”. Hon förstår nu att det också var en bild från kriget. Hon ryser.

Ett liv… Om någon tar det livet och slänger det som en klädtrasa i en sophög, då finns inte det livet mer. Det livet blir förstört, för att någon annan tycker sig ha rätt att göra slut på det. Många människor har gett sig iväg från kriget, lämnat sitt hus, sina saker, sin välkända, en gång trygga omgivning, för att försöka rädda sina liv, sina barns liv. Hon förstår att det kan ta väldigt lång tid för de människorna att börja leva på riktigt igen.

Tänk att gömma sig, fly, hitta nånstans där man kan vara trygg… börja om, lära sig ett nytt språk, lära sig äta annan mat, leka andra lekar… Det kanske tar så lång tid och är så jobbigt, så när man äntligen är färdig att börja leva på riktigt och orkar skratta igen så är barndomen slut! Hon minns mörka trötta rädda ögon på tåget häromdagen. ”De har sett krig” hade Mor sagt. Tösa hade inte förstått riktigt, inte förrän idag… gömma sig, vara rädd, hungrig, kanske ensam… Borttappad… Hon drar en djup suck och tårar letar sig ut under ögonlocken, tårar för alla barn som får sin barndom förstörd. Sin enda barndom. Och för deras föräldrar som kämpar för att försöka ge sina barn det som varje människa har rätt till. Och för alla dem som inte hann undan när husen rasade och bilar exploderade och människorna kastades omkring som trasiga kläder. Och för alla dem som måste försöka leva vidare bland trasiga hus med bara minnen av hur ett liv borde vara. Eller kanske bara med minnen som ingen enda människa skulle behöva stå ut med. Tösa står nästan inte ut med minnet av bilderna. Tänk att behöva stå ut med verkligheten.
.
Text
Det var rubriken på den här artikeln på Rädda barnen som Tösa läste.

Ett slag för köksimprovisation och rester

Andelen foton av mat och fika på facebook och liknande ställen är tillräckligt stor utan att nån som jag också skriver om det. Egentligen är det väl rätt ointressant vad folk äter till lunch?  Men jag vill slå ett slag för rester! Jag äter lunch hemma, ensam, upp till ett par gånger i veckan, och då ska det vara enkelt och snabbt. Och gott. Men… rester? Kan det va nåt?

Jodå. Man måste ju inte ta två potatisar och en köttbit och fantasilöst slänga in i mikron. Man kan ju improvisera ihop nåt annat. Alltid finns det något kvar från helgen eller från middagen dagen innan.

Pytt, t ex, blir bra med antingen kokt potatis, pasta eller ris som grund. Lite hackad lök, strimlad paprika, strimlad morot, broccoli eller champinjoner eller vad man nu har, som steker med tillsammans med lite kryddor – mumsigt! Har man en bit överblivet kött, korv eller fisk till blir det ju rena lyxlunchen. Annars går det bra med ett ägg eller lite ost. Och / eller frukt och macka. Eller så gör man en finfin omelett av hela pytten – och duttar på lite ost av valfri sort uppepå. Smaskigt!

Idag gjorde jag potatisbullar. När jag var barn bestod de av panerade plättar av mosad potatis blandad med uppvispat ägg. Numera piffar jag till dem lite. T ex om man har lite kokt broccoli och mixar med potatisen – så gott! Idag blev det en hackad soltorkad tomat och några små osttärningar som livade upp potatismoset. Hade dessutom turen att hitta en liten överbliven blandning av majs, hackad gurka, tomat och paprika från helgens tacos att ha som sallad till. Lite creme fraiche med salt och kryddor fick tjänstgöra som dressing.

wpid-wp-1447157562721.jpegDet såg inte så vackert ut, men gott var det och mätt blev jag.
Och det kostade nästan ingenting.

Hur skulle världen se ut?

Hur skulle världen se ut om det inte var coolt
att vara hård och tuff och farlig
Hur skulle världen se ut om det inte fanns dataspel
där man får poäng för att skjuta, våldta och döda

Hur skulle världen se ut om dataspel gick ut på
att plantera så många träd som möjligt
att fixa så många brunnar som möjligt
att se till att så många som möjligt fick mat
Hur skulle världen se ut om spelen gick ut på
att hjälpa båtflyktingar
att ordna tak över huvudet åt alla
att bota sjuka
att rädda döende till liv
Hur skulle världen se ut om dataspel gick ut på
att dela med sig och hjälpas åt

Hur skulle världen se ut om det coolaste av allt var kärlek och fred

.

Text