Tankar och tacksamhet

Det här fotot har min svärfar tagit. Den föreställer hans mor, Selma. Hon håller på att tvätta vid älven nedanför huset (huset där svärfar är född och bor). Jag vet inte när bilden är tagen, på 1950-talet gissar jag. Det är inte längre sen än så som tvätt gick till på det sättet, här, i Sverige. Tungt, slitsamt, blött, kallt… Många tankar far runt i mitt huvud. Vi har en massa maskiner som gör jobbet åt oss, men ändå stressar vi hela tiden. Vi måste ju jobba så mycket för att tjäna ihop till alla maskiner och bilar och apparater, och så måste vi ju hinna till gymmet för att träna konditionen och de muskler vi låtit förtvina med hjälp av alla maskinerna… Men även om jobbet tog tid för svärfars mor, så stal i alla fall inte teve och internet hennes tid… Kanske pratade de mer med varandra på den tiden, gick till varandra och drack kaffe, tog hand om varandra från början till slut… Men inte hade de samma frihet som vi har? Eller… är vi så fria egentligen? Jag vet inte vem som egentligen har anledning att vara avundsjuk på vem.
Men jag är så tacksam för min tvättmaskin.
– – – – – – – –
Foto: Bertil Öhman

Annonser

Våren norrut

Vi var i Västerbotten några dagar på påsklovet. Ett av mina ”hemma”. Jo, för ”hemma” är där de är och trivs som jag tycker om. Och min familj trivs i Västerbotten och min svärfar finns där. Hemma, där vi bor, har det varit varmt ett bra tag, men hur skulle man klä sig för en resa norrut, det var frågan. Det verkade varmt där med, så ingen vinterjacka i alla fall. Men varma dojjor var nog bäst, tänkte vi. Det är för längesen jag bodde i Norrland och jag är där för sällan på våren… Kommer inte ihåg hur det brukar vara – långa dagar, varm sol, kall snö… Men jag kan säga att mina fötter inte var så glada när de och jag var ute och gick i de varma vinterskorna… Här några bilder från den västerbottniska våren.

Vitsippsjakt

Jag längtade ut att fota vitsippor. Igår var det läge, tyckte jag, men det är kallt vid vattnet och sipporna hade inte riktigt vågat sig fram på första favoritstället… Begav mig till det andra favoritstället och hittade vårlök och svalört och kabbeleka… och vitsippor! Björkarna har börjat lysa lite grönt. Solen stod lågt och sipporna hängde med sina huvuden, dags att sova ju! Jag tänkte, att kanske kan jag återvända imorgon bitti…

…och det gjorde jag. Nu var sipporna vakna, och jag slog mig ner ibland dem för att höra vad de hade att säga om livet. Men de sa inte så mycket, sträckte bara på sig och njöt av solen och av att få visa upp sig för kameran. Kanske lyssnade de liksom jag på rödhaken, svarthättan, gärdsmygen och de andra små vännerna – som inte ville synas, bara höras. Det är så olika här i världen.

Foto

Värden

Jag erinrar mig känslorna när jag kom ut på torget framför Notre Dame, då för många år sen när jag såg den första gången. Det pirrade i hela mig, och jag tror till och med att jag fick tårar i ögonen – ”där är den, och tänk att jag är här nu!” Den har stått där så länge och betyder så mycket för så många. Att nu häromdagen se bilder av hur den brann – självklart är jag inte oberörd. Somligt måste liksom bara finnas kvar, tycker vi, finnas för alltid, för att vi inte ska tappa modet.

När Södra Råda gamla kyrka brann, då grät jag. Spåren av generationer av människor som genom århundraden byggt, smyckat, byggt om, firat gudstjänst, bett, tagit emot nattvarden, sjungit, gift sig, döpt sina barn, begravt sina döda… allt försvann i branden. Kanske är en kyrka mer levande än någon annan byggnad, så förknippad med människolivets olika skeden som den är. Spåren efter liv kommer inte tillbaka hur man än dokumenterar och rekonstruerar.

DN:s förstasida 16/4

Nu gick det ju ändå inte så illa med Notre Dame, mycket räddades kvar, och löften om att den ska byggas upp har utfärdats. Men ändå, trots känslan av sorg och bestörtning när jag såg bilderna av den brinnande katedralen hann jag redan samma kväll irritera mig på en del, i mina ögon, överdrivna och sensationslystna reaktioner i nyhetsrapporter och sociala medier. Och även om jag vet vad en kyrka kan betyda så måste jag ändå tänka ”det är ju bara en byggnad, inga människor har kommit till fysisk skada.” Och fundera på – om människor på bara ett par dagar kan samla ihop sju miljarder för att bekosta återställandet av en brunnen katedral – varför måste då så många människor fara så illa i världen?

Morgonen efter branden är Notre Dame i lågor med sin fallande tornspira på Dagens Nyheters hela förstasida. Dystopiskt. Även dagen efter det är DN:s första sida vikt för Notre Dame. Och jag tänker, att det är ju skönt att den är det, för då har det i alla fall inte hänt något värre. Nog borde vi ta oss en funderare på vad som är mest värt här i världen.

 

Vad man kan få se

Jag står utanför ett provrum och väntar på dotter som provar tusen plagg. Tyngdkraften känns extra stark just nu, den drar i ryggen och jag önskar mig en stol. Det är varmt. Kön till provrummen är lång. Trötta, glåmiga människor som vill pigga upp sig med nya kläder. En glänsande skalbagge irrar hit och dit på golvet. En pappa står utanför ett annat provrum en bit bort och väntar på sin dotter. Han tittar också på skalbaggen. Sen vill dottern nåt och han böjer sig in i hennes provrum, de pratar en stund om något. Under tiden kryper skalbaggen upp på hans sko. Den dunsar ner ett par gånger – även den är tydligen besvärad av tyngdkraften? Till sist får skalbaggen fäste för sina små fötter, och kryper ner under plösen i mannens vänstersko. Flickan i provrummet är visst klar nu och hon och pappan – och skalbaggen – går iväg. Det känns som om tyngdkraften lättat lite, min egen dotter har också provat klart, och mitt huvud är fullt av fniss och frågor.