mars 2018 – Nån som jag

På min mammas anslagstavla sitter en satirteckning från den tid då det var bly i bensinen. ”Om blyet i bensinen hade varit skadligt för bilarna hade man nog snabbt förbjudit det”, är teckningens budskap.

Jag tog en promenad idag och skulle korsa en väg när det kom en bil. Där var ett farthinder som bilen saktade in för, och jag som är en gammal erfaren trafikant förstod ju att föraren inte alls saktade in för att släppa förbi mig utan bara för att där var ett gupp. Men om jag varit ett litet barn med bråttom hem hade jag kanske trott att hen tänkte stanna, och så hade jag sprungit över. Förhoppningsvis hade föraren varit mer uppmärksam på och tagit mer hänsyn till ett barn än till vuxna mig.

Men visst är det väl sorgligt att farthinder behövs? Man saktar in för att inte skada bilen. Man kan tydligen inte sakta in för att undvika att skada en medtrafikant?

Ojsan. Kanske dags att väcka den här bloggen ur sin vinterdvala. I eftermiddag tog jag en långpromenad i solskenet. Mössan och ullebullevantarna åkte på av bara farten, men jag insåg snart att de faktiskt inte behövdes! Mobilkameran fick duga för att föreviga lite av vackervädret. Bofinken sjöng, tranor ropade långt borta och ett gäng starar visslade omkring. Snösmältningen hade förvandlat åkern till en liten fågelsjö där gässen kacklade runt och måsar skränade. En glada svävade majestätiskt fram och spanade över landskapet. När jag sen hörde tofsvipornas karaktäristiska ljud kände jag att det faktiskt är vår.