Mikrofon

wp-1484071034955.jpgJag minns en kommunalpolitiker som åkte runt och hojtade i en megafon under någon valrörelse i min barndom.  Det lär underligt och skrämde mig lite. Megafon gör ljudet större, det hörs ju på namnet. Mikrofon låter som något som skulle göra ljudet mindre? Eller heter den så för att den är så liten jämfört med en megafon? Hur små är mikrofonerna i mobiltelefoner och annan småelektronik? Finns det ännu mindre -kanske nanofoner eller pikafoner?

Jag oroas av den alltmer utbredda faktaresistensen, rädslan och hatet som breder ut sig i sociala medier. Jag tänker att det skulle behövas en jättestor mikrofon för att ropa ut över jorden – ”Lyssna! Hat och rädsla för oss inte framåt! Kunskap och kärlek är vad vi behöver! Kärlek är den starkaste kraften, den enda som kan rädda oss!” Men en mikrofon räcker inte. Inte en megafon heller. Det skulle behövas något större, en gigafon? eller en terafon? Men för den som inte vill lyssna hjälper inte ens en exafon.

Det verkar inte så hoppfullt. Men kraften kommer inifrån och underifrån. Livet spirar ur mikroskopiska frön. Kärlek kan spridas i stillhet och tystnad. Hjärta viskar till hjärta. Då behövs ingen mikrofon.

 

Annonser

En oväntad glänta

Ni vet, när man är ute och går sin helt vanliga promenad och plötsligt ser något nytt, ett ljus som silar ner mellan grenarna, en blomma, ett fågelbo. Eller man gör sitt vanliga jobb och hittar en ny glädje eller en gammal man glömt fanns. Eller man kan stå och diska och plötsligt komma på att det är jättetrevligt i ens kök och att det faktiskt är vilsamt att stå där och plaska, att man kan njuta av att grejorna blir rena.

Vi åkte en längre resa med bil häromdagen. Stannade för att låna toan på en bensinmack. Väntade mig inget annat än det vanliga – papper på golvet, slut på tvålen – och hittade, inte bara ett välstädat litet skrymsle, utan dessutom fint pyntat med gamla julbonader, såna där som mormor hade. Bestämde mig för att försöka se det mer, det där oväntade i vardagen, de där små ljusen.