Myra

Jag förvandlade mig till myra för en stund och betraktade världen ur ett myrperspektiv. Det kan vara bra att se ur andras vinklar och perspektiv, tänk på det.

Myran ser andra saker än vi långbenta högväxta. Det kan finnas detaljer som vi storvuxna missar när vi ser ned på blommor och gräs. Man kan behöva betrakta trädet som en myra gör för att riktigt se det. En blomma kan vara vacker även från ett annat håll. Trädet kan vara så mycket större och mer komplicerat än vi först kan uppfatta som ser det framifrån på avstånd. Glöm inte att se upp till det och dem du har omkring dig.

Om du ser upp är det svårt att inte se himlen. Tänk på det.

 

 

Annonser

Avslutningstider

Jag cyklar till jobbet. Luften är redan varm, vinden svalkar inte och växtligheten ropar efter regn. Det är ganska tidig morgon och nästan ingen trafik – bara en hare delar cykelbanan med mig. Fåglar sjunger. Allt är som vanligt och ändå inte.

Barnen har slutat skolan, sommarlovet ligger framför och till hösten väntar ny klass, ny skola. Glädje och vemod. Uppbrott och förväntan. Själv går jag strax på semester. Hög tid att röja skrivbordet. Säga hejdå, trevlig sommar, vi ses. Allt är så välbekant och allt känns så konstigt. När semestern är slut är det bara några veckor kvar. Inte bara barnen byter vardagsliv i höst. Det pirrar i hela mig av spänning. Jag börjar också nytt till hösten. Uppbrott och förväntan. Vemod och glädje.

Lärkorna hänger på sina vanliga ställen ovanför åkern och gulsparven sitter på milstenen och räknar. Allt är som vanligt och allt är ovanligt och nytt.

Bildminne och minnesbild

Våren och försommaren är så vackra. Man försöker fotografera, och visst blir det en eller annan snygg bild, men det mesta – dofterna och fågelsången och hela kroppskänslan – följer inte med. Det gröna är liksom större och mer lysande i verkligheten, och ljuden och solens värme fastnar inte på foton.

Milstenen på morgonen en annan dag, några sekunder efter att gulsparven åter suttit och sjungit men hunnit flyga därifrån...
Milstenen på morgonen en annan dag, några sekunder efter att gulsparven åter suttit och sjungit men hunnit flyga därifrån…

En stilla kväll med insektssurr i luften sitter gulsparven på milstenen vid vägkanten och sjunger sin räkneramsa. Den flyger inte iväg när jag rullar förbi på min cykel, utan tystnar bara och tittar på mig och fortsätter sen att räknesjunga. Solen står lågt bakom min rygg och förstärker gulsparvens färg. Livet är intensivt närvarande och det far genom mitt huvud, att nån kurs i mindfulness behöver inte jag. Kameran är långt borta, men minnesbilden är sparad i hjärtat.

Vanor

Jag cyklar till jobbet. Det har blivit en vana – motståndet från hela mig mot att sätta mig på cykeln tidigare i vår (och nästan hela förra året) är som bortblåst. Det känns nästan som ett straff om jag av någon anledning måste ta bilen. Högerhanden har lärt sig var det går uppför och nedför och vrider vant på växelspaken så att benen knappast märker något. Benen å sin sida lärde sig raskt var de skulle sakta in för att näsan skulle hinna nosa på syrenerna. Nu är syrentiden över och benen trampar på. Ögon och minne samarbetar om att komma ihåg hålen i cykelbanan och förmå armarna att svänga undan. En dag är groparna lagade och hela kroppen njuter av hur slätt det blev. Ojämnheterna är raskt glömda, tills det kommer nya. Allt blir en vana. Man vänjer sig och vänjer om sig. Det är i och för sig inte så svårt att cykla när solen strålar och man kan vara ute i t-shirt före åtta på morgonen, liksom efter nio på kvällen, men jag tänker att om jag var tvungen att cykla varje dag i regn så skulle jag nog vänja mig vid det också. Andra kläder, bättre förberedelse – nog skulle det gå om jag blev tvungen.

Jag tänker att det är som livet. Hela tiden ändras livet och vi vänjer oss och vänjer om oss. När vi är små vill vi lära – äta själv, gå, prata… När vi blir större glömmer vi ibland bort hur spännande det är att lära nytt. Men förändringar fortsätter komma, vilket vi vill det eller inte. Sluta skolan, byta jobb, flytta, få barn, sucka över trotsåldersbarn, plötsligt vara tonårsförälder… Vi får lära och lära om. Visst kan det kännas jobbigt, men efter ett litet tag blir det mesta vana och vardag.

Människan är en av de arter som utvecklas allra mest i livet. Vi föds som små hjälplösa knyten, växer upp till förhoppningsvis kompetenta vuxna, och kan fortsätta utvecklas till visa gamlingar, om vi har lite vilja och tur, ända in i döden. Människan är också en av de mest anpassningsbara arterna på hela jorden. Det är därför vi finns överallt och överlever nästan vad som helst.

Så varför är vi så rädda för det främmande, det ovana, för förändring?

Flytta berg

SONY DSCJag har sett den på facebook ett antal gånger nu de senaste veckorna: ”Flytta inte berg för människor som inte skulle flytta en sten för dig.”

Nu tar vi och tänker en gång till. Tänk att det är du som sitter där, med berg av stenar framför dig. Du orkar inte ett dugg mer. En vän går förbi. En vän du försummat ett tag, för du har haft så många stenar att flytta på. Du lyser upp när du ser din vän. Men vännen går förbi, med näsan i facebook. Den kastar en blick mot dig – och skakar på huvudet. Nä, säger blicken, du hjälpte inte mig med mina stenar, sitt du där med ditt berg. Vännen viftar triumferande med mobilen – kolla här, det står på facebook, och alla människor håller med – jag ska inte hjälpa nån som inte hjälper mig.

Det är faktiskt så, att det finns en massa människor som inte kan flytta ens ett enda gruskorn till på egen hand. Vad ska vi göra med dem? Strunta i dem? De får ju skylla sig själva att de är gamla, sjuka, deprimerade, utbrända eller kanske ”bara” trötta och allmänt less?

Vi hänger ihop, inte bara två och två där vi rättvist i tur och ordning flyttar varandras ungefär lika stora stenar och byter ett lagom stort äpple mot ett likvärdigt päron. Vi hänger ihop i långa kedjor, där du ger ett äpple till någon annan som flyttar en sten åt en tredje som delar med sig av sina mackor till en fjärde som hjälper en femte att dra vagnen en bit… osv… osv…

”Allt vad du vill att andra ska göra för dig, det ska du göra för dem” – så sa en vis man. Varför har vi vänt på det till att bli ”hjälp ingen som inte hjälper dig”?

Som en dröm

Jag står i snögloppet och väntar. Känner att jag behöver nya skor. Glasögonen går knappt att se igenom. Isnålar i kinderna.
Jag hör att det ropas och skrattas bortefter vägen. Jag frågar någon som går förbi med raska, plaskande steg: – Vad är det för rop och skratt? Vad är det som händer?
– Det är Marias pojk. Dom säger att han gav syn åt en blind.
Syn åt en blind?
– Gode gud!
– Ja vad vill du? hör jag intill mig. Jag hoppar till.
– Gode gud! utbrister jag igen.
Hans ögon är smittsamt varma.
– Vad vill du att jag ska göra för dig? Han verkar mena det. Där är fullt med folk, men bara vi två.
Jag tänker. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill att jag och alla de mina ska vara lyckliga och få leva i fred och ro, far det genom mitt huvud. Men vad betyder det? Hur ska det bli så? Vad krävs för det? Jag vet inte. Vad vill jag? Vad som helst? Nåt annat. Nya skor.
– Jag vet inte.
Han ser på mig. Eller kanske snarare – in i mig. Och ”hur länge” är en fråga som inte finns. Förvirringen lägger sig. Han går vidare, och jag följer efter. Där är fullt av folk, och bara vi två. Mina fötter är fortfarande blöta, men jag är varm. Jag ser det jag behöver se. Ett steg, ett ögonblick. Jag vill. Vill vilja. God vilja.

Nyårslöften? 

_20171231_121512.JPG
Nytt år på väg, lika säkert som att solen går upp där bortom diset.

Nej, jag ger inga nyårslöften. Det här gamla 2017 innehöll en massa oro, sorg och trötthet. Men också såklart ljuspunkter och lyckliga stunder. Det nya året lovar ingenting bestämt. Inte jag heller. Däremot har jag en radda med önskningar. Jag brukar säga till barnen att man får önska vad man vill, även om man inte får allt man önskar. Så här kommer mina nyårsönskningar.

Jag lovar inte att motionera mer, men jag önskar att jag ska få tillbaka viljan och orken att springa och cykla, som försvann nånstans bland all oro och sorg.

Jag lovar inte att äta mindre godis och kakor, men jag önskar att jag inte ska känna behov av att tröstäta.

Jag lovar inte att bli en bättre mamma, men jag önskar framtidstro och hopp till våra barn och ungdomar, mina och andras.

Jag lovar inte att bli en bättre människa, men jag önskar att jag ska få kraft till bön och stöd och hjälp där det behövs.

Jag lovar inte att börja ett nytt liv, men jag önskar mig inspiration och glädje, och detsamma åt alla som behöver mer av det.

Jag önskar hälsa och kraft åt dem som är sjuka, särskilt åt den som väntar med bävan på en stor operation och åt den som nyligen fått diagnos på kronisk sjukdom. Och jag önskar mod och trygghet åt alla som är rädda.

Jag önskar kärlek till allas hjärtan och frid i allas sinnen. Och när jag ändå håller på så önskar jag god vilja och fred på jorden också. Någon gång ska väl ens önskningar slå in.

Gott nytt år!