Kärlek i kyrkan

En annan kär kyrka

Jag har jobbat i kyrkan i nästan hela mitt liv. Redan som tonåring jobbade jag i kyrkan på helger och lov. Jag har tyckt om mitt kyrkliv. Sedan en tid tillbaka har jag ett annat jobb, som mer är ett vardagsjobb. När jag jobbade i kyrkan tog det emot att gå dit när jag hade ledig helg. Nu längtar jag ofta dit på söndagarna, till min ”gamla” kyrka. Man kan ju tänka att jag skulle ha fått nog, men näädå!

För några år sen läste jag ett blogginlägg av Underbara Clara, Gud lånar mig sin blick. Jag kom att tänka på det blogginlägget när jag var i kyrkan en söndag. För det händer när jag sitter i kyrkan att just den där känslan kommer över mig. Jag ser på alla människorna. Små barn, ungdomar som ska konfirmeras, vuxna och gamla, de som bott och gått i kyrkan här i hela sitt liv och de som nyligen kommit hit från länder långt borta. De som är här nästan varje söndag, de som kommer en enda gång för att de är släkt med den som döps eller med någon som nyss har dött. Den som klätt sig fin och den som ser ut som den kom direkt från trädgårdslandet. De som spelar och sjunger och läser och leder böner. De som sjunger med i psalmerna och de som inte ens öppnar psalmboken. De som går fram till nattvarden och de som sitter kvar i bänken. De som går och tänder ljus – kanske ber de regelbundet för några som står dem nära, kanske vågar de för första gången formulera en bön. Alla fyller sin plats i kyrkan, alla har sin uppgift i livet, vilket de vet det eller inte. Solen lyser in genom fönstren och Gud lyser in i våra hjärtan. Jag ser på alla dessa människor, de jag känt i många år och de jag aldrig sett förut och känner… ja… kärlek måste det nog kallas. Jag tror faktiskt att Gud lånar mig sin blick en stund.

I kyrkorummet kan det ibland vara lite kallt, men inombords blir jag varm. Det kan se lite glest och tomt ut i den stora kyrkan, men hjärtat är fullt.

Annonser

Forsknott

Tänk att vara en forsknott. Födas i en fors, lifta med en luftbubbla upp genom det vilt forsande vattnet, komma upp i ljuset – och upptäcka att man har vingar! Vad en forsknotts korta intensiva liv går ut på är inte svårt att räkna ut. Såvida den inte blir svald av en fisk innan den ens börjat prova sina vingar, eller av en fågel. Måsarna flyger över forsen och behöver bara gapa för att få näbben full med färsk mat. Men knotten själv är fredlig, bits inte, tack och lov, för då kunde vi inte gå ut. Som en dimma ser det ut över forsen i solskenet av alla miljoner små flygfän.

Forsknott
Forsknott på broräcket
Som en dimma av bara knott
Som en dimma ser det ut över forsen i solskenet.
Som en skräckfilm ser bilden ut tagen med mobilkameran
Mobilkameran har svårt att bedöma avstånd och förvandlar de pyttesmå krypen till stora – man får nästan skräckfilmsvibbar.

 

Friluftsdag

Rolig dag idag! Jag har spelat brännboll och jag lever fortfarande! Från min barndom och skoltid är ordet friluftsdag lite ångestframkallande. När man inte är jättebra på idrott, inte så värst bra alls faktiskt, ja rentav dålig på vissa saker, då är såna dagar inte kul. De kan vara riktigt hemska. (Dessutom var jag en sån unge som inte gillade schemabrytande grejor…) Nu är jag lärare sen en liten tid tillbaka, friluftsdag är en del av konceptet skola, så vad gör man, jo man är med så klart. Men idag har jag upptäckt (ännu) en stor fördel med att vara 50+. Hör här bara:

Som barn blev jag vald bland de sista när det skulle väljas lag. Jag kunde inte slå bollen, träffade jag så blev det lyra. Springa gick väl hyfsat, men fånga bollar gick inte bra och kasta dem gick uruselt. Och alla suckade och jag kände mig värdelös och hånad och hatad. ”Förstörde för laget”. Och nu, typ 43 år senare: alla jublar om man öht träffar bollen. Man kan lugnt stå och vila vid ett av hörnen tills någon slår en lång boll så man i lugn och ro kan springa i mål. Alla tycker det är bra att man bara är med. Och tar man en lyra (ja tänk att jag gjorde det!) blir det jubel och succé. Fantastiskt!

Tänk om det hade varit så i skolan. Hoppas att det är så i skolan nuförtiden. Inte bara för 50-åriga tanter alltså, utan för dem som verkligen behöver det; alla små och ängsliga som inte är bra på idrott. Så de kan få tycka att det är lite kul i alla fall. För det är ju faktiskt det. Återstår att se om jag tar mig ur sängen imorgon, haha!

Tankar och tacksamhet

Det här fotot har min svärfar tagit. Den föreställer hans mor, Selma. Hon håller på att tvätta vid älven nedanför huset (huset där svärfar är född och bor). Jag vet inte när bilden är tagen, på 1950-talet gissar jag. Det är inte längre sen än så som tvätt gick till på det sättet, här, i Sverige. Tungt, slitsamt, blött, kallt… Många tankar far runt i mitt huvud. Vi har en massa maskiner som gör jobbet åt oss, men ändå stressar vi hela tiden. Vi måste ju jobba så mycket för att tjäna ihop till alla maskiner och bilar och apparater, och så måste vi ju hinna till gymmet för att träna konditionen och de muskler vi låtit förtvina med hjälp av alla maskinerna… Men även om jobbet tog tid för svärfars mor, så stal i alla fall inte teve och internet hennes tid… Kanske pratade de mer med varandra på den tiden, gick till varandra och drack kaffe, tog hand om varandra från början till slut… Men inte hade de samma frihet som vi har? Eller… är vi så fria egentligen? Jag vet inte vem som egentligen har anledning att vara avundsjuk på vem.
Men jag är så tacksam för min tvättmaskin.
– – – – – – – –
Foto: Bertil Öhman

Värden

Jag erinrar mig känslorna när jag kom ut på torget framför Notre Dame, då för många år sen när jag såg den första gången. Det pirrade i hela mig, och jag tror till och med att jag fick tårar i ögonen – ”där är den, och tänk att jag är här nu!” Den har stått där så länge och betyder så mycket för så många. Att nu häromdagen se bilder av hur den brann – självklart är jag inte oberörd. Somligt måste liksom bara finnas kvar, tycker vi, finnas för alltid, för att vi inte ska tappa modet.

När Södra Råda gamla kyrka brann, då grät jag. Spåren av generationer av människor som genom århundraden byggt, smyckat, byggt om, firat gudstjänst, bett, tagit emot nattvarden, sjungit, gift sig, döpt sina barn, begravt sina döda… allt försvann i branden. Kanske är en kyrka mer levande än någon annan byggnad, så förknippad med människolivets olika skeden som den är. Spåren efter liv kommer inte tillbaka hur man än dokumenterar och rekonstruerar.

DN:s förstasida 16/4

Nu gick det ju ändå inte så illa med Notre Dame, mycket räddades kvar, och löften om att den ska byggas upp har utfärdats. Men ändå, trots känslan av sorg och bestörtning när jag såg bilderna av den brinnande katedralen hann jag redan samma kväll irritera mig på en del, i mina ögon, överdrivna och sensationslystna reaktioner i nyhetsrapporter och sociala medier. Och även om jag vet vad en kyrka kan betyda så måste jag ändå tänka ”det är ju bara en byggnad, inga människor har kommit till fysisk skada.” Och fundera på – om människor på bara ett par dagar kan samla ihop sju miljarder för att bekosta återställandet av en brunnen katedral – varför måste då så många människor fara så illa i världen?

Morgonen efter branden är Notre Dame i lågor med sin fallande tornspira på Dagens Nyheters hela förstasida. Dystopiskt. Även dagen efter det är DN:s första sida vikt för Notre Dame. Och jag tänker, att det är ju skönt att den är det, för då har det i alla fall inte hänt något värre. Nog borde vi ta oss en funderare på vad som är mest värt här i världen.

 

Framtidskikare

Vi satt på en restaurang en kväll, jag, maken och våra båda tonårsdöttrar, i staden där vi båda numera arbetar. Vi konstaterade att det i dagarna var 26 år sedan vi började se oss som ett par, mannen och jag. 26 år – drygt halva livet för min del! Tankarna for iväg bakåt i tiden, till en annan stad, 120 mil bort. Allt vi levde och stod i då känns så nyss, (vi var ju desamma då, väl?) men när man tänker efter har sååå mycket hänt på dessa år… Tänk om vi då hade haft en framtidskikare och kunnat kika på oss själva på restaurangen där vi nu satt… 2019 – det var alldeles kolossalt avlägset då! Då kunde man ju knappt föreställa sig år 2000. Vad skulle vi ha sett?
”Vi ser rätt mycket äldre ut… Men var är vi nånstans? Och vad är det för konstigt jag äter? (Sushi tror jag knappt jag hade hört talas om 1993.) Och vad är det för vackra unga tjejer som sitter där bredvid oss?”
Om man som ung fick flytta in ett ögonblick i sitt framtida sinne, hur skulle man känna då? Skulle man alls känna igen sig? Alla erfarenheter, all kunskap, alla minnen av sorg och glädje… Att kika in i sina framtida tankar och plötsligt bli medveten om alla erfarenheter, goda och dåliga, av olika jobb, av människor man mött, saker man gjort… Minnen av att misslyckas med det ena och lyckas väl med det andra, att förlora sin bästa vän till den hatade förbannade sjukdomen, att leva en lång period i ofrivillig barnlöshet, den totala lyckan att till sist få barn, den käftsmäll som heter förlossningsdepression, att se barnen växa upp, allt roligt vi gjort tillsammans med dem, sorgen efter älskade pappa… Tänk att drabbas av insikter om allt detta på en och samma gång genom att kika in i sina framtida tankar och minnen…
Sedan tänkte vi på en bekant som vi nyss hade träffat, som berättade att hens livskamrat nu fått en egen lägenhet på ett demensboende. Det går inte att föreställa sig hur gräsligt svårt sådana vändningar i livet måste kännas.
Vi dunsade ner i nutiden efter vår mentala resa bakåt i tiden. Vilken tur att framtidskikare inte finns. Att kika bakåt i tiden kan vara nog så arbetsamt. Vilken nåd att få leva i nuet, ett ögonblick i sänder.