Som en dröm

Jag står i snögloppet och väntar. Känner att jag behöver nya skor. Glasögonen går knappt att se igenom. Isnålar i kinderna.
Jag hör att det ropas och skrattas bortefter vägen. Jag frågar någon som går förbi med raska, plaskande steg: – Vad är det för rop och skratt? Vad är det som händer?
– Det är Marias pojk. Dom säger att han gav syn åt en blind.
Syn åt en blind?
– Gode gud!
– Ja vad vill du? hör jag intill mig. Jag hoppar till.
– Gode gud! utbrister jag igen.
Hans ögon är smittsamt varma.
– Vad vill du att jag ska göra för dig? Han verkar mena det. Där är fullt med folk, men bara vi två.
Jag tänker. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill att jag och alla de mina ska vara lyckliga och få leva i fred och ro, far det genom mitt huvud. Men vad betyder det? Hur ska det bli så? Vad krävs för det? Jag vet inte. Vad vill jag? Vad som helst? Nåt annat. Nya skor.
– Jag vet inte.
Han ser på mig. Eller kanske snarare – in i mig. Och ”hur länge” är en fråga som inte finns. Förvirringen lägger sig. Han går vidare, och jag följer efter. Där är fullt av folk, och bara vi två. Mina fötter är fortfarande blöta, men jag är varm. Jag ser det jag behöver se. Ett steg, ett ögonblick. Jag vill. Vill vilja. God vilja.

Annonser

Nyårslöften? 

_20171231_121512.JPG
Nytt år på väg, lika säkert som att solen går upp där bortom diset.

Nej, jag ger inga nyårslöften. Det här gamla 2017 innehöll en massa oro, sorg och trötthet. Men också såklart ljuspunkter och lyckliga stunder. Det nya året lovar ingenting bestämt. Inte jag heller. Däremot har jag en radda med önskningar. Jag brukar säga till barnen att man får önska vad man vill, även om man inte får allt man önskar. Så här kommer mina nyårsönskningar.

Jag lovar inte att motionera mer, men jag önskar att jag ska få tillbaka viljan och orken att springa och cykla, som försvann nånstans bland all oro och sorg.

Jag lovar inte att äta mindre godis och kakor, men jag önskar att jag inte ska känna behov av att tröstäta.

Jag lovar inte att bli en bättre mamma, men jag önskar framtidstro och hopp till våra barn och ungdomar, mina och andras.

Jag lovar inte att bli en bättre människa, men jag önskar att jag ska få kraft till bön och stöd och hjälp där det behövs.

Jag lovar inte att börja ett nytt liv, men jag önskar mig inspiration och glädje, och detsamma åt alla som behöver mer av det.

Jag önskar hälsa och kraft åt dem som är sjuka, särskilt åt den som väntar med bävan på en stor operation och åt den som nyligen fått diagnos på kronisk sjukdom. Och jag önskar mod och trygghet åt alla som är rädda.

Jag önskar kärlek till allas hjärtan och frid i allas sinnen. Och när jag ändå håller på så önskar jag god vilja och fred på jorden också. Någon gång ska väl ens önskningar slå in.

Gott nytt år!

Tredje advent

_20171205_194420.JPGI dagens lucka finns en sång med en märklig text om fattigblomst som står på ängen, mest ibland tistlar, och om fattig bror som har det bekymmersamt på den smala vägen. 

Texten får mig att tänka på Den Trötta som jag mötte. Den Trötta som tyckte att hon aldrig räckte till. Att hon inte kunde hjälpa och rädda alla. Hur hon än försökte så var alltid Samvetet där och undrade om hon inte kunde ha gjort lite till. Om det inte fanns Någon eller Något som hon hade försummat. Den Trötta, som med ett sardoniskt fniss konstaterade att om hon någon gång kände sig nöjd, så kom genast jantespöket dansande med en bukett tistlar och viskade att hon inte skulle tro att hon var något. Det ständiga vacklandet mellan misslyckande och hybris. Jävla uppfostran! utbrast Den Trötta.

Kanske behöver Den Trötta få besök av sångens gode herde, som hämtar fattig broder till den breda vägen. Vila dig lite, säger Den gode herden. Var inte så sträng mot dig själv. 

Lucka 17 – Herren går på ängen av Allan Pettersson

———

Nån som jag på facebook hittar du alla ljudliga luckor!

Övning

Fredsduva
Fredsduva. Utrotningshotad?

Jag låg vaken häromnatten, kunde inte sova. Jag låg och hörde på Aurora. Inte på något så vackert och romantiskt som morgonrodnadens gudinna, utan militärövningen, som av någon outgrundlig anledning fått detta vackra namn. Så fort jag slumrade till lite vaknade jag igen och hörde flygplan.

Jag tänkte, att det är för bedrövligt med dessa maktdemonstrationer. Männens makt, styrka, krig… Härska och behärska. Från små pojkar till fullvuxna män, på skolgårdar, på gator och torg, på vägar, i maktens korridorer, till sjöss, i luften, i hela världen… överallt dessa ”bevis”  på styrka och makt… Jag ska fram, jag ska äga, jag är störst, bäst, snabbast… Okej då, somliga kvinnor också.

Så – människor!

Hur skulle det vara med fredsövning istället? Öva på att avstå makt? Öva på att ge istället för ta, älska istället för hata, hålla fred istället för kriga. Ge plats istället för ta plats. Öva på att hjälpa, rädda liv istället för att döda. Vem behöver mer makt? Inte då de stora männen som redan styr och behärskar världen! Vem behöver mer krig? Inte barnen! Inte mammorna! Nej, det finns väl inte en enda människa som behöver mer krig?? Fred och samarbete är vad vi behöver, och det behöver det sannerligen övas på, av män(niskor) på den här stackars planeten.

What the world needs now is love, sweet love, hörde jag på lärarkonserten på Oskarshamns folkhögskola i tisdags. Just precis det.

Hej hösten. 

Du har varit här ett tag nu. Men du bryr dig väl inte om mig. Du är dig själv nog. Tittar inte åt någon. Stor och bred och stark rycker du fram och sveper bort allt som är grönt och levande. Blött och kallt blir det i dina spår. Vad rör det dig om inte jag tycker om dig?

Kan du lyssna på mig lite, hördu? Tycker du ens om dig själv? Jag vet ju inte hur det är med höstar, men med människor är det så, att om de inte tycker om sig själva, så tycker de inte om nån annan heller. Och då kan de få svårt att bli omtyckta också. De kan verka liksom lite kalla och tvära, där de går omkring och tycker lika illa om andra som de tycker om sig själva. Det blir en ond cirkel, liksom.

Jag gillar ju dig ibland, när jag får dra en filt över mig i soffan, sticka lite eller läsa en bra bok och dricka varm choklad. Då är du riktigt mysig faktiskt, med dina tunga regnmoln och ditt ylande runt knuten.

Vad ser jag, ett leende?

Du, hösten, kan vi inte göra en deal? Kan inte du fixa lite solsken på färgglada löv emellanåt, så lovar jag att inte gnälla när du ruskar fram där ute, utanför min goa varma filt. Vi kan väl ge och ta lite, både du och jag? Jag ska försöka gilla dig då, och tala väl om dig, jag lovar.

Jomen nu ler du, visst? Kompis? Deal?