Jag ser en bild på facebook av en flicka i nån sorts krigarutstyrsel. Texten lyder: ”Why raise your daughter to be a lady when you can raise her to be a warrior?”
En annan bild som förekommer på nämnda forum är en tjej i full militärutrustning med automatgevär och allt, med en text i stil med ”Lättklädda kvinnor får tusentals likes, men hur många likes kan den här kvinnan få?”
Och jag har en obehaglig känsla av att det återigen handlar om kvinnors utseende och förmåga att behaga någon annan. Och att jämställdhet handlar om att kvinnor ska bli mer som män. För kvinnor duger ju inte. Kvinnor duger aldrig.
Nu tror jag att det världen behöver är kärlek, inte ännu mer våld. Inre värden, inte ännu mer yta. Världen behöver mer av det som traditionellt kallas kvinnliga egenskaper – ömhet, omhändertagande, vårdande…
Att vara människa är något annat än att vara ett djur. Vår intelligens ger oss kunskap och makt att spränga hela skapelsen i småbitar, det kan inget djur. Men denna intelligens ger oss också ansvar att låta bli. Jag måste inte göra sönder bara för att jag kan. Skulle jag ta vara på min broder? frågade redan en av de första människorna på jorden. Ja, jag skulle visst det. Jag ska ta ansvar – därför att jag kan.
Vi vill ju livet.
Så: ”Why raise your daughter to be a lady when you can raise her to be a warrior?” Because we need no more warriors.
Varför uppfostra dina barn till att bli krigare, när du kan uppfostra dem till att bli ansvarstagande, kärleksfulla människor?
Nu kommer ett nytt år. En ny chans. Vi tar den!
Herdarna fick änglabesök, de visa följde stjärnan. Vi söker och frågar och famlar omkring i mörkret, vi snubblar över hat och slår skallen i hot och rädsla. Vi spanar ut i rymden, söker efter svar, efter ledning. Vi bländas av allt vi ser – så många förvirrande ljus, så många gälla rop. Så många falska änglar, så många konstlade stjärnor.
De visa männen öppnade en taklucka och spanade ut i rymden och hoppades få svar av stjärnorna. Fick de det? Visste de vad det var de sökte efter? Förstod de vad de fann?
Idag vänder det.
Efter en hektisk jobbvecka med morgon-till-kväll-jobb fyra av sex dagar har tvätt och damm samlats på hög hemma. Även om jobbet är roligt hindrar det inte att man blir trött. Diskmaskinen och tvättmaskinen gör sitt bästa för att jag ändå ska kunna vila. Städningen skjuter vi på en stund till, annars hinner det ju bli dammigt igen innan julfriden landar.
I dagens lucka finns en julavslutning med musik- och kulturskolan. Jag fäller en tår av rörelse över engagerade människor, stora och små. Det gör jag alltid, oavsett om det gäller syskonbarnens fotbollsmatch, ryttarna på islandshästarna i gaedingakeppni, barnen i mina egna körer eller, som idag, dottern i stråkorkestern och hennes lärare. Alla barnen, som övat och nu spelar upp i alla möjliga konstellationer. Alla lärarna, som undervisat, uppmuntrat och peppat ännu en termin. Som jobbat och slitit för barnen och musiken. Jag önskar bara att glädjen i dagens rörelsetårar inte behövde grumlas av sorgen över att musik inte får kosta något. Ute i stora världen, Kalmar t ex, sitter politiker och bestämmer att musiken kostar för mycket, och rycker helt sonika undan mattan för en världsberömd orkester. På kulturskolorna kämpar musiklärarna för att det trots allt ska finnas musik – och musiker – även i framtiden. Det är en väldigt ojämn kamp.