Kyrkomusiken som mötesplats

(Denna artikel har tidigare publicerats i Växjö Stiftskalender 2016/17)

KYRKOMUSIKEN SOM MÖTESPLATS
Sätt att nå fram
I begynnelsen var Ordet. I C S Lewis bok Min morbror trollkarlen får barnen från England se hur lejonet Aslan skapar, sjunger fram, världen Narnia. Det är en vacker bild av Skaparen och skapelseögonblicket. I begynnelsen var sången. Gud blåste sin ande in i oss. Han andades ut – vi andades in, fick liv och började tala. Jag tror att människan har sjungit lika länge som hon har talat. Jag tror att Gud har gett oss musiken – och de andra konsterna – för att hjälpa oss att komma närmare. Han vill kunna nå oss på flera sätt. Vi är ju olika. Alla kan inte som profeterna eller den heliga Birgitta höra hans röst.

SONY DSC
”Hör hur tempelsången stiger…”

Vad är det som gör musiken till ”kyrkomusik”? Är det texten? Eller är det att den framförs i kyrkan? Är det att den är skriven i syfte att användas i gudstjänst i kyrkan? Kan en text som inte nämner Jesus eller Fadern eller den helige Ande vara kyrklig? Kan musik utan text vara kyrklig? Eller är ”kyrkomusik” kanske all musik där vi möter Gud, oavsett text och var vi befinner oss? Musiken har hursomhelst alltid varit en viktig del av kyrkans liv. Genom tiden och rummet sjunger kyrkan, Kristi kropp med dess olika lemmar, med alla trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran. Musiken, melodin, kan vara bärare av texter från Bibeln. Musiken är en viktig del av liturgin. Men kyrklig musik kan också vara ”bara” musik, med eller utan text, i en gudstjänst – eller i en konsert.

Men räcker det inte med Bibeln, Guds ord, för att finna Gud? I vår tid är vi så ordtrötta – antagligen mer än någon gång tidigare i människans historia. Överallt är det text och prat. Kanske är musiken nu viktigare än någonsin. Många går med musik i öronen för jämnan. Känner du någon som kommit till tro enbart genom att läsa Bibeln? De finns säkert. Men är det inte vanligare att man hittar Gud genom att följa med en kompis till ungdomsgruppen, att sjunga i någon kör, att i dialog få förtroende för någon engagerad i församlingen, att fira gudstjänst som man kan delta i, att gå på en konsert och drunkna i musik som visar på något mer, något större, än vad vi hittar i vardagen? Läsa Bibeln kommer kanske sedan, senare, när man vill veta mera.

Man kan fråga sig om konst och musik bara är något mänskligt. Tänk på paradisfågeln som samlar vackra saker och sorterar i färger för att imponera på sin tilltänkta partner. Tänk på apor som sjunger – i kör! – för att markera sitt revir och tala om för konkurrenterna att de finns och behärskar det här området. Är det konst? Njuter djuren av det? Har de roligt? Eller är det bara praktisk användning av färg, form och ljud? Det kan vi inte veta. Men vi vet vad bildkonst och musik och poesi betyder för människor och mänsklig kultur genom årtusenden. Gud har inte bara gett oss musiken och konsten, utan också förmågan att uppskatta dem, använda dem, tolka dem. Skapa, återskapa. Andas in, andas ut. Kreera, rekreera.

Tänk dig en kyrka utan estetik, utan utsmyckningar. Utan bildkonst, utan poesin i psalmernas och körsångernas texter. Tänk dig en gudstjänst utan musik. En kyrka med bara prosaiska ord, praktiska lösningar, instruktionsböcker, verkstad rakt upp och ned. Är det tänkbart?

SONY DSC
Ljus silar in…

Ja, kanske. Gud finns även vid diskbänken och i verkstaden. Men många av oss skulle nog ha svårt att upptäcka Gud i den kyrkan. Vi kan inte övertalas till tro av någon som talar och instruerar. Åtminstone inte i en monolog. Ärligt talat – det ska till en oerhört skicklig pedagog och retoriker för att med ord övertyga oss att tro. Musiken eller poesin eller konsten kan inte heller ensamma var för sig föra oss till en varaktig tro. Det räcker inte att möta Gud i naturen, även om vi faktiskt anar honom där. Även om inte tron ska bygga på känslor (ve oss när de mörka dagarna kommer i så fall, när vi verkligen behöver vår tro!) så betyder våra känslor mycket för livet. Konsten, poesin, musiken – skönheten! – kan hjälpa oss. Vi som är bundna i tiden och rummet behöver sätt att se det som inte syns, höra det som inte hörs, känna det som inte är fysiskt.

Musiken – praktiken – egenvärdet.
I många sammanhang används musik som pausunderhållning eller för att fördriva den tystnad vi av någon anledning är så rädda för. En föredragshållare berättade för mig om ett experiment: Före pausen i sin föreläsning pratade han om att musik betraktas som utfyllnad, något som händer mellan det viktiga – talet, powerpointen, resonemanget. Musik (liksom bild och slöjd) ses ofta i skolan som något skojigt som stoppas in mellan de ”riktiga” lektionerna. Som om musiken inte hade sitt eget värde. Efter pausen inleds fortsättningen av föreläsningen med ett musikexempel. Några av deltagarna står och pratar – tills musiken tystnar. De har redan glömt vad som sades före pausen. För det är väl efter musiken föreläsningen börjar igen?

del-av-orgelfasad-skokloster-foto-robert-ohman
Del av orgelfasad, Skokloster.   Foto: R Öhman

Det är klart att musiken har en praktisk nytta, även om den inte mer än annan konst bara är något praktiskt. I en stor akustik hörs det ljust sjungna ordet bättre än det mörkt talade. Att sjunga en sång tillsammans gör något annat med oss än om vi försöker läsa samma text högt i kör. Vi behöver musik till förflyttning – ingångspreludium, processionssång… Men vi kan inte göra våld på musiken – finns det ett förberett ingångspreludium kan vi kanske inte förvänta oss att det ska göras längre för att dagens procession har fler deltagare än väntat så att det tar mer tid innan alla kommit på plats. Tar den önskade musiken under avskedstagandet på begravningen slut är det inte självklart att bara spela samma en gång till. Vi ber inte gärna bildkonstnären att måla till lite i kanterna på målningen så att en större del av väggen täcks. Vi hänger inte upp två likadana tavlor bredvid varandra. Konst är inte bara färg som täcker en yta. Musik är inte bara ljud som pågår en viss tid.

Jag träffade en gång en musiker som uttryckte att musiken var hans gud. Kan musiken bli för viktig för oss, bli en avgud? Kan artister, talare, människor bli för viktiga? Är det vem som talar som är viktigt, eller vad vederbörande säger? Är det de vackra orden som betyder något, eller vad de uttrycker? Poesi kan leda oss rätt, men om den bara består av blomsterspråk kan vi gå alldeles vilse. Om den musik vi lyssnar på till vardags inte är den som hörs i kyrkan – innebär det att det som låter i kyrkan är dåligt, att jag inte kan få ut något av det, att jag hellre stannar hemma än går till kyrkan, för att där inte spelas ”min” musik? Kan man lära sig – och lära sig tycka om – något annat än det man brukar lyssna på? Eller drar det mig bort från gudstjänsten, bort från kyrkan, bort från Gud själv? Om å andra sidan kyrkan är fylld av ”min” favoritmusik, är det då för Guds skull jag går dit, eller för musikens? Är musiken viktigare än Gud och vår relation till honom? Borde inte musiken, musikstilen, vara underordnad detta att lovsjunga Gud? Samtidigt måste det ske på ett sätt jag kan stå för, kännas äkta. Alltså måste vi blanda vilt av olika stilar. Eller acceptera att kyrkans musik låter annorlunda än den utanför kyrkan. En delikat balansgång, minst sagt.

cembalo-skokloster-foto-robert-ohman
”Musikutövning är känslan av evigt liv” – cembalo, Skokloster. Foto: R Öhman

Musiken kan distrahera oss, hjälpa oss fly från vardagen och allt vi står i av sorg och möda. Den kan också hjälpa oss att tvärtom landa i verkligheten, att våga känna. Gråta, sörja – eller le, jubla. Den slarvigt förberedda gudstjänsten, den ogenomtänkta predikan, den oskickligt framförda musiken – kan dra mig bort, skymma Gud i irritation och leda. Den väl förberedda gudstjänsten, den genomtänkta predikan, den väl inövade musiken, kan tvärtom leda oss framåt, uppåt, inåt…

Konsumera – producera
I vår tid är vi främst konsumenter av musik, inte producenter. Detta påverkar synen på musik även i kyrkan – vi kan inte så många psalmer, sjunger inte med, vi förväntar oss en föreställning, underhållning, istället för att själva bidra till en helhet. Vi önskar vår favoritmusik till vigsel, dop och begravning, låter musiken bli ett soundtrack till vårt liv och vår död. Kan inte kantorn spela eller sjunga den så finns det ju cd-spelare och spotify. Vi förstår att musiken är viktig i människors liv och död. Har du någonsin hört någon önska en tavla av Monet bredvid altaret på sin begravning? En skulptur av Milles bredvid kistan? Att prästen ska hålla samma tal på vår vigsel som han höll på vännernas vigsel, för det var så fint? Eller att vi ska spela upp en inspelning med talet prästen höll på kompisarnas vigsel istället för ett tal av den närvarande prästen?

I kyrkan vore det önskvärt med mer av producerande än konsumerande. Mer av live-skeende än inspelning. Mer närvarande och levande än konstgjort. En talare eller musiker i aktion interagerar med lyssnarna, känner av stämningen, bidrar till den. En inspelning låter likadant oavsett lyssnarnas reaktioner. I liturgin och psalmsången – allsången! – deltar vi. Om vi absolut inte kan eller vill sjunga med våra röster kan vi ändå sjunga med inombords, på samma sätt som vi i tystnad kan be med i bönerna. Gud lyssnar, han står ut med alla våra falska toner, skrovliga röster och ljudlösa instämmande – inte bara står ut, han njuter av det, han vill ju vara med oss, höra vår lovsång till honom.

En försmak av himlen?

SONY DSC
”…stark som dånet av en vattuflod…”

Det är en tilltalande tanke att musiken på liknande sätt som nattvarden, är en försmak av himlen. ”Härligt sången där skall brusa…” (Sv Ps 300) Det händer ibland när vi sjunger i kör, spelar tillsammans, lever oss in i musiken ensamma eller tillsammans, rycks med i ”flow”, inspiration, att det vi gör känns (men inte nödvändigtvis låter) fulländat. Allt stämmer plötsligt, ljus silar in, vi drabbas av en känsla av evighet. Vi blir bokstavligen ”toner i Guds symfoni, av ljud och ljus och färger” (J A Hellström, nr 754 i vårt psalmbokstillägg).

SONY DSC
Ljus silar in…

Gud har gett oss själva luften och andningen. Han blåste sitt liv, sin ande, in i oss. Vi började andas, vi talar, vi sjunger. Av ditt ger vi åt dig. Vi andas in och vi andas ut, andningen stillar oss, vi försjunker i meditation – eller lyfts upp ur mörkret till ljuset. Vi är alla olika. Våra liv ser olika ut, vi kommer från olika traditioner, har olika smak. Vem kan säga vad som är rätt sorts musik? Musiken har, liksom konsten, förändrats genom tiden. Har inte Gud skapat oss alla med alla våra olikheter? Vad blir det av skapelsen om alla är likadana? Men om du har en viss musiksmak, tycker om en viss sorts musik – tro inte att Gud inte kan möta dig i en annan! Gud kan komma till dig i visan eller lovsången du (trodde att du) tyckte var banal, Gud kan överrumpla dig i ett oratorium som du (trodde att du) tyckte var för fint och storslaget för dig, Gud kan i sin storhet smyga sig på dig i en liten enkel repetitiv Taizésång. Vem vågar säga vad som är lovsång och inte? Det lilla barnet som upprepar samma strof om och om igen, den senildementa gamla, vars läppar rör sig utan ljud till den välkända psalmen, den piercade tonåringen som går loss på sitt trumset, den välklädda sångaren i oratoriekören – är det inte upp till var och en att söka mötet med Gud, att lovsjunga, på sitt eget sätt?

I Bibeln läser vi: ”Anden vädjar för oss med rop utan ord.” (Rom 8:26) ”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.” (Kol 3:16)

Vinden blåser vart den vill. Vi andas in och vi andas ut. Den helige Ande ber i vårt inre. Gud sjunger i vårt hjärta. Vi sjunger i Gud. Andetag, musikens puls, hjärtats slag… Gud lyssnar. Vi anar honom.

En kyrkomusikers bön
Jag mötte Dig,
och Du såg mig
och sa:
Jag älskar dig,
jag tror på dig!

Och då måste jag sjunga och spela för Dig,
för jag vet inget annat att göra,
och jag försöker berätta om Dig,
men de verkar inte höra vad jag säger.

Jaja det är bra det där om att älska varandra
och hjälpa varandra
och göra så gott man kan
i sin lilla vrå av världen,
så säger de,
och undrar om jag inte kan spela lite jazz istället
eller Barnatro av Lapplisa
eller mellolåten
eller Frank Sinatra,
för det är ju så trevligt.

De fattar inte att jag gör det JAG kan
och att det inte är det som är viktigt.
Det viktiga är ju
att DU finns
och vill möta oss och säga jag älskar dig, jag tror på dig.

Och Du ropar och Du ropar,
men de verkar inte kunna höra.

Om jag så drar ut vartenda register
och sjunger så högt jag kan,
så verkar de inte förstå,
att det är DIG jag spelar för,
för att Du sjunger i mitt hjärta
så musiken väller ut
ur mina händer
och mina fötter
och min mun.

Och ordet ”trevligt” blir alldeles fel
och inte är det intressant
eller underhållande heller,
jag vill ju bara sjunga och spela för Dig en stund,
och min bön är att de andra också ska få möta Dig
och att de ska höra Dig säga:
Jag älskar dig,
jag tror på dig
och jag vill vara med dig
alltid

*

Text och foto

Annonser

Bilder och minnen 

Två kvällar i rad har jag varit ute och gått i månskenet. När jag hörde talas om att det skulle bli extra stor och fin måne, (supermåne minsann!) så tänkte jag att jag skulle gå ut med kameran. Men så blev det inte av olika skäl. Och när jag nu stod där vid stranden och njöt av månskenet tänkte jag, att det faktiskt var lika bra att jag inte hade med kameran. Det går ju inte att fånga det där silvriga glittret i vattnet hur man än försöker. Inte kan jag det i alla fall. Jag har försökt. Omöjligt! Frustrerande! Nu blev jag inte frustrerad, bara lycklig över att det kan finnas något så vackert i världen som månglitter i stilla vatten.

wp-1479290800447.jpgTankar flög genom mitt huvud. Numera har alla en kamera med sig i fickan hela tiden. Allt blir dokumenterat, och finns inget annat att föreviga kan man ju alltid ta en selfie till. Hinner man uppleva något i verkligheten, eller upplever man det som händer genom att i efterhand titta på bilderna som togs när det hände? När min man och jag gifte oss ville vi inte ha fotografering under tiden i kyrkan. Det finns några foton från slutet av vigseln, när vi just skulle gå ut. Inget mer. Det är så skönt, för annars skulle jag bara minnas fotona och inte den bild jag nu har inom mig – som är ljuset i koret i ”vår” kyrka den där sommardagen. Jag minns inte vad det var för väder, men i minnet är vi båda omslutna av ett kärleksfullt ljus där framme vid altaret. Det vore ju för sorgligt om ett fotografi skulle visa något annat än det jag minns.

Så gick tankarna medan jag betraktade himlen och vattnet. Sedan gick jag hem med månglittret i minnet.

Snö, ide, praliner och att få något gjort utan att göra något. Tankar en novemberdag. 

7 november. Vaknar och hör familjen i köket. Snö? Nä? Va? Det är väl ändå för tidigt?

Orkar inte.

Har ledig dag med en massa borden och måsten av typen tvätta städa stryka mejla klassföreståndare handla fixa greja. Vila???  Motionera.
Och efter frukost, när alla gått iväg, sätter jag igång diskmaskinen, proppar i en tvättmaskin och känner att näää jag ooorkar inte ta en promenad, än mindre dammsuga.
Sätter mig på sängkanten, öppnar facebook och bland det första jag ser är detta:

Citat:
”Det var liksom inte bara tjo och klackarna i taket denna morgon då jag satt där i köket 05.50. Dags att hjälpa barn i gång. Och så beslutet att träna 06.45. Tanken slog mig att krypa ner i sängen en stund extra eller ta en kopp te extra istället.
– – –
Men jag tog beslutet att träna.
– – –
Nu sitter jag här i badet en timme senare. Glädjehormonerna dansar, kroppen bockar djupt…jag gjorde det jag innerst inne ville.”
Slut citat

Den här lilla får åtminstone vinterpäls
Den här lilla får åtminstone vinterpäls

Det avgör saken. Jag fattar mitt beslut efter denna überhurtiga facebookstatus. Jag drar upp täcket runt axlarna, prisar disk- och tvättmaskinerna som får det att kännas som att man får något gjort fast man inte gör något, läser ett kapitel i min bok och kurar sen ihop mig och somnar.
Orka träna – det är ju för tusan snö ute. Blä. (Jo, snö kan vara ok men inte 7 november.)
Vill gå i ide nu och komma fram en stund till jul. Kanske. (Då är det nog inte snö i alla fall.)

(Okej jag erkänner: det var några chokladpraliner inblandade också.)