Begåvning. Belastning?

Tösa har en kompis som heter Olle. Olle har så svårt att sitta stilla i skolan. Tusen myror kryper i Olles ben och tusen frågor surrar som bin i hans huvud. Tösa vet ingen jämnårig som kan och vet så mycket som Olle, och ingen som kan ställa så intressanta frågor till fröken. Fast fröken verkar inte tycka att det är bra frågor, hon blir irriterad.
– Olle, se till att räkna dina sidor i matteboken nu! säger fröken, och då blir Olle arg och kastar boken. Tösa vet att Olle skulle kunna räkna alla talen på bara några minuter, för det är inte svårt och Olle kan alla gångertabellerna och division och ekvationer och allt möjligt. Men Olle vill inte räkna i boken för det är tråkigt och meningslöst med så lätta tal när man är så bra på matte som han.

Ja, och då tycker ju fröken att Olle bara bråkar. Fast han egentligen bara har såna bra frågor om sånt han INTE redan kan och vet. Och så tar fröken upp matteboken från golvet och lägger den på Olles bord och går därifrån. Och så sitter Olle där och hatar skolan. Och matte. Som är så kul, egentligen.

Tösa tycker att fröken är orättvis. Man måste ju faktiskt gå i skolan, varenda dag i många år. Då borde man ju få lära sig saker där, och inte bara göra tråk-matte som man redan kan. Och Tösa vill också gärna veta svaret på frågan Olle ställde, de har redan diskuterat den på rasten: Om man borrar ett hål rakt igenom jordklotet och släpper ner en boll, kommer den att flyga upp ur hålet på andra sidan då, eller stannar den i mitten? Eller far den kanske fram och tillbaka? Det vore intressant att veta!

wpid-wp-1441005532004.jpeg

Text och foto

Annonser

Lev, Längtan

SONY DSCTösa skuttar nedför trappan från övervåningen och kastar en blick mot trappfönstret. Där fladdrar en fjäril mot rutan, och medan Tösa ser på, landar den på kanten längst ner och blir stilla. Tösa sträcker sig mot fönstret, men hon når inte upp.
Hennes genomträngande skrik får Mor att störta ut i hallen och fram till trappan. Men Tösa har inte ramlat. Hon står och pekar på fjärilen i  fönstret, som nu sitter helt stilla.
– Den längtar ut, men fönstret går inte att öppna! Och jag når inte upp, och man kan inte ta i den för då kan den bli skadad, och den förstår ju inte människospråk annars kunde man säga ”flyg till dörren!” men det går ju inte! Ååååå! Kommer den att dö nu?
– Stackarn! säger Mor. – Fjärilar trivs inte inne, de hittar varken mat eller vatten. Gå och hämta glaskannan som står på diskbänken! Tösa kilar snabbt in i köket.
– Ta en handduk också! ropar Mor efter henne, och Tösa greppar tillbringaren med ena handen och handduken med den andra i samma sväng och är snabbt tillbaka i trappan. Fjärilen sitter fortfarande stilla.
– Vad ska du göra?
– Nu du, nu ska det bli livräddning! säger Mor, och håller glaskannan uppochner ovanför fjärilen. Den börjar fladdra – Tösa hade ingen aning om att fjärilar låter så mycket när de flaxar med vingarna.
– Den lever! Den lever! jublar Tösa.
– Såja såja lilla fjäril, in med dig i kannan! jollrar Mor, men fjärilen ser ut att ha drabbats av total panik. Mor lirkar och lirkar med kannan och rätt som det är fladdrar fjärilen därinne, och handduken ligger som ett lock över öppningen.
– Nu får du springa och öppna dörren! säger Mor.
Sen ser de fjärilen flyga runt runt några varv i friheten, innan den slår sig ner på en blomma.
– Jag döper dig till Längtan! säger Tösa högtidligt till fjärilen, – för den ser ut som när man har varit inne och haft dödstråkigt hela dan och nån kommer och säger ”ska vi cykla till kiosken och köpa glass?”, fortsätter hon och tittar pillemariskt på Mor.
– Vi äter väl frukost först va? säger Mor. De går in, men Tösa vänder sig om i dörren.
– Lev, Längtan! ropar hon, och Längtan lever och flyger i stora glada krumbukter.

Text och foto

Filter och fokus

Det var en gång en skolklass som hade två olika lärare i två olika ämnen. Den ena läraren sa:
– Det är av misstagen vi lär oss. Det vi kan, det gör vi ju redan bra. Det behöver vi inte prata om. Läraren talade varje lektion om för eleverna vad de gjorde för fel.

Den andra läraren sa:
– Låt oss ta vara på det vi är bra på, och utveckla det. Varje lektion fick eleverna veta vad de gjorde bra, och sedan diskuterade man vad som kunde bli bättre.

(Jag var själv en av eleverna. Inte så svårt att gissa vad som hände?)

På den första lärarens lektioner tappade eleverna lusten att försöka. Vad de än gjorde så var det ju något fel. I det andra ämnet växte eleverna. De upptäckte hur mycket de faktiskt kunde, och fick mod att prova nya saker.

SONY DSCLite sådär är det i världen i stort också, inte bara i klassrummet. En massa nyheter om negativa och hemska händelser, mord och katastrofer väller emot oss från tidningen, teven, radion och internet. Det är lätt att bli modlös och t o m ge upp hoppet om mänskligheten och framtiden. Har vi filtret fel inställt? Vi verkar se krig, terror, olyckor och död mycket bättre än fred, kärlek, lycka och liv.

SONY DSC

Vi kan inte blunda för det svarta och svåra, men vi kan ställa in vårt fokus på det ljusa och goda. Istället för att stirra oss blinda på det som är dåligt, som den första läraren, kan vi likt den andra försöka förstärka det som är bra. Visa på det ljusa. Sprida det goda.

För ljuset lyser i mörkret. Inte tvärtom.

Text och foto

En augustikväll

Tro inte att sommaren är slut för att skolan har börjat.
Tro inte att sommaren är slut för att dagarna blir svalare och kvällarna mörkare.
Tro inte att sommaren är slut –
ännu är det varmt, svalorna flyger ännu, syrsorna spelar i mörkret.
Tro inte att sommaren är slut – minnet av den finns i våra hjärtan.

Tro inte att kärleken är slut för att hatet verkar växa.
Tro inte att kärleken är slut för att mörkret griper omkring sig.
Tro inte att kärleken är slut – ännu är vi otaliga som älskar och vill väl.
Tro inte att kärleken är slut – den lever i våra hjärtan.

Kärleken viskar i mörkret:
– Ge inte upp, ge inte efter för kyla och mörker, för rädsla och hat! Hoppas! Tro! Älska!

Text

Vilodag vid Vindelälven

SONY DSCKanske satte han sig på stranden och vilade.
Det hade varit hårt arbete
med stjärnor, planeter och månar,
hav och land,
berg och dalar,
älvar och sjöar,
storstenar, grus och sand,
växter och djur och alla små kryp,
och så människorna.
Kanske satt han på stranden
och förundrade sig över mångfalden
av färger och former, mineraler och kristaller,
över vattnet som forsade fram,
över blommor och träd och gräs och fåglar och fiskar och däggdjur och småkryp.
Och över människorna.
Kanske tänkte han
– De liknar mig.
De är kreativa och lekfulla, älskande och kärlekstörstande, vetgiriga och nyfikna.
Det är mycket gott!

SONY DSCKanske satt han på stranden
och plockade med småsten.
Kanske tänkte han:
– Någon kommer att gå här på älvstranden
och plocka med stenarna,
kasta de platta i vattnet och se hur de hoppar på ytan, vända och vrida på dem och tänka
att den där är färgad som ett lodjur, och den där ser ut som en fisk.
Kanske räckte hans tanke för att den lodjursfläckiga skulle få liv och springa iväg, kanske simmade stenfisken redan i älven, hoppade i bruset.

Kanske fanns jag redan i hans tanke.

SONY DSC

Foto och text

Skolstart. Jag önskar…

SONY DSCSkolan börjar igen. Alla barn måste vara där. Varje dag i många år. Många barn längtar. Många barn längtar inte alls. Många är t o m rädda.

En del barn är populära bland kompisar. Andra blir mobbade. En del har stor social förmåga och många kompisar. Andra har svårt för det. En del barn vill vara för sig själva. Andra vill inget hellre än få vara med, få fler kompisar.

Det kan vara populärt att vara duktig i idrott och träna mycket. Det kan också vara populärt att vara duktig i musik, åtminstone om det är rätt sorts musik. Att vara begåvad i matematik eller andra teoretiska ämnen är inte lika självklart populärt bland kompisar. Många har blivit kallade plugghäst och frökens gullegris, oavsett om de har pluggat hårt eller faktiskt bara kan ändå.

SONY DSCMånga barn får sitta och vänta in sina klasskompisar som inte jobbar eller fattar lika snabbt. Många barn kan redan en hel massa och tycker att de inte får lära sig så mycket nytt i skolan. De kan ha en stor kunskapstörst och längtar hem för att få läsa vad de vill. Många barn har svårt för olika saker. Att lära sig läsa eller förstå matte eller sitta stilla eller komma ihåg att inte prata rakt ut utan att räcka upp handen. Många har svårt att hinna med. Många har svårt att tillgodogöra sig text och komma ihåg vad det står. Många har svårt för prov. Många barn tappar koncentrationen för att det är för enkelt, och börjar därför bråka eller provocera. Många barn får tillrättavisningar och skäll ofta. Många barn lär sig i skolan att de inte kan, att de är dåliga, bråkiga, lata…

Men. Vi har olika begåvningar och förmågor. Någon lär sig bäst genom att läsa, någon annan genom att lyssna. En tredje lär sig bäst om den får röra på sig samtidigt. Någon är stark och kan jobba hårt med kroppen. Någon är bra på att ta hand om andra. Någon är duktig på att använda verktyg och konstruera saker. Någon är konstnärlig eller kreativ på annat sätt. Någon är duktig på att förklara så att andra kan förstå nya sammanhang. Någon har sin styrka i logiken och kan lätt se mönster och samband och därmed göra nya upptäckter.

Jag önskar att alla sorters förmågor och begåvningar skulle vara lika mycket värda. Det är vi vuxna, med vårt beteende och vårt sätt att möta varje barn, som visar ALLA barn vad som är okej. Om vi som vuxna med vårt beteende visar att ett barn inte är okej, att vi inte tycker om det, för att det inte kan sitta stilla/lyssna/förstå… så visar vi de andra barnen att det här barnet inte är lika mycket värt. Tänk om vi vuxna därmed bidrar till mobbning!

Jag önskar att skolan och hela vuxenvärlden skulle hjälpa varje barn att upptäcka vad de är bra på och vad de tycker är roligt. Jag önskar att alla skulle få utvecklas i sin egen takt i det de har lätt för och det de har svårt för.

Alla barn måste gå i skolan. De måste vara där. Varje dag i många år. Jag önskar att varje barn fick lära sig att använda just sin förmåga till att göra något gott. Jag önskar att varje barn fick lära sig att de är värda att älska. Jag önskar att varje barn fick lära sig att de kan. Varje dag i många år.

Text och foto