Söndagsutflykt

Lite kallt om nosen var det, men det är ju faktiskt vår, nästan i alla fall. (Klicka för att se hela bilden!)

Päls och cykelstyre

Blått och blankt

Snösparvar mm

Urtidskossorna behövde inte frysa i sina lurviga pälsar. Det var soligt och blått och blankt. En del fåglar har redan anlänt, bl a såg vi snösparvar – det var längesen!

Vassen speglade sig och undrade ängsligt om den började bli gammal

Molnen tog sig ett dopp

Vassen speglade sig och undrade ängsligt om den började bli gammal. Molnen tog sig ett dopp i det blå.

Grön mossa

Grön mossa 2

Hängen

Promenad i vissna blad

Promenad i vissna blad 2

I strandskogen lyste mossan illande grön och hasseln hade stora feta hängen. Fjolårslöven prasslade kring fötterna och fåglarna hade vårkänslor.

Foto

Månen

Månen. Svårfångad… Första bilden när den går upp över Kalmarsund. Andra när den går upp över skogen i Västergötland. När jag flyttade hemifrån, rätt långt hemifrån, brukade mamma säga att hon såg på månen och tänkte att den lyste på mig också där jag var, hundra mil bort.

SONY DSC

SONY DSC

Foto

Islossning i den vackraste av sjöar

Den vackraste sjön är ju Vänern.

Isigt spår

Is

Is

Is

Spegel

Is

Foto

Gävleborgs förbandslåda

Kapten Haddock i boken Plan 714 till Sydney

När allting krånglade häromdagen började jag fundera på kraftuttryck. Jag skulle vilja kunna låta bli att använda dem, för som min mamma brukar säga (citat av någon annan), ”att svära är fult, simpelt och obildat”. Där ”simpelt” inte betyder ”enkelt” som i modern svengelska, utan ungefär samma som ”fult och obildat”, ”lågt”. Å andra sidan kan det tyda på kreativitet, tänk bara på kapten Haddock och alla hans svordomar… Ord ändrar betydelse, även kraftuttryck och förstärkningsord förändras och förmildras eller förfulas alltefter tid och mode.

ur Plan 714 till Sydney

En hel del trots är det nog i de där orden man tar till för att skrämmas eller väcka uppmärksamhet. Djävlar i helvete är dock i det sekulariserade samhället inte längre riktigt så uppseendeväckande ord som förr, när kyrkan och prästen var stora auktoriteter. Skit och lus var fula ord i en tid där man trots sin fattigdom ville ha det snyggt omkring sig och satte en ära i att själv vara renlig. Idag är det så självklart att duscha och byta kläder och vara snygg och fräsch, någon smuts vet vi knappt av, så skitsnygg har blivit ett helt normalt ord. Könsord har nog alltid varit fula. I vår tid kanske mer av diskriminerande och nedsättande orsaker än av moralpanik?

ur Castafiores juveler. Fast han sa något annat egentligen…

Vad använder man annars för förstärkningsord i denna tid då hälsa och träningshets är så starka på agendan? Det är kanske inte en slump att f a ungdomar drar till med sjukt bra och fett roligt? Vissa forskare menar att vi numera är för renliga, och att detta gör att exempelvis allergier ökar. Kommer vi därmed snart att börja använda ren och hygienisk som fula ord?!

Text

 

Skäll

­­­­Tösa kommer hem och är ledsen. Hon har fått skäll idag. Så här var det: På sista rasten skulle hon gå in och hämta sitt hopprep i klassrummet. Och då orkade hon inte ta av sig skorna, utan skuttade med så få långa steg hon kunde genom klassrummet till sin bänk. Det blev gegga på golvet för det var blött och lerigt på skolgården den här vårvinterdagen. Efter rasten var fröken arg och grälade på Tösa, som skämdes och försökte försvara sig med att städerskan ändå skulle komma på eftermiddagen. Det var ju dumt, men hon kände sig så överrumplad. Och fröken blev ännu argare och Tösa fick gå till vaktmästaren och låna en mopp och torka golvet medan de andra barnen gick till biblioteket. Det var sista lektionen och om de ändå skulle till biblioteket var det väl inte så noga med golvet, tyckte Tösa. När hon hade torkat bort alla spåren satte hon sig i sin bänk och tjurade. Hon älskade egentligen att gå till biblioteket, men när fröken var så där dum så kunde allting kvitta! Jaha, och då blev väl fröken arg för det förstås, när hon kom upp till klassrummet för att se var Tösa blivit av. Usch, en arg och ledsen avslutning på dagen blev det, trots att fröken, när de till slut kom till biblioteket, försökte lirka och fjäska och låtsas att allt var bra igen, efter att hon förmått Tösa att säga förlåt. När Tösa gick hem kände hon att hon nästan hatade fröken. Hat är en hemsk känsla, och Mor har sagt att det är ett för starkt ord att använda om andra människor.

När Tösa sjunkit ner vid köksbordet och berättat alltihop för Mor, känner hon sig som en liten ynklig trasa. Egentligen är det sig själv hon hatar, kommer hon på, för att hon gjorde så dumt och för att hon försökte försvara sig så dumt. Tårar trillar nerför kinderna och landar på smörgåsen.
– Det känns som man blir ännu elakare av skäll… mumlar Tösa. – Och man hatar den som skäller och sen hatar man sig själv för att man är så dum…
– Mm, så tycker jag med, säger Mor. Jag tror att människor ibland skäller på varandra för att de är arga på sig själva, för att de vet att de kunde ha gjort samma dumma sak själva. Tror du inte att fröken har gjort fel nån gång? Gått in med skorna eller kört för fort med bilen eller struntat i att borsta tänderna? Tösa fniss-snyftar till, skulle fröken strunta i att borsta tänderna? Nä?!
– Det tror jag, säger Mor. – Alla gör fel ibland, kanske oftast för att vi inte vet det eller märker det, men också för att vi inte alltid orkar göra rätt.
– Mm… Tösa funderar. – Hon kunde väl bara ha sagt ”hoppsan, bäst du hämtar en mopp och torkar upp”. Då hade jag inte blivit så ledsen och jag hade ju ändå fattat att jag hade gjort nåt dumt…
– Fröken gjorde fel som skällde, för ingen blir bättre av skäll, säger Mor, – och du gjorde fel som gick in med skorna. Och båda visste nog bättre egentligen va?
– Ja… Det blir tyst en stund medan Tösa tänker. Mor ser hur det ljusnar i hennes ansikte. – Fröken tvingade mig att säga förlåt fast jag inte menade det för jag var så arg. Men imorgon kanske jag kan säga det på riktigt!

Foto

På förekommen anledning: Tösa, Mor och fröken är alla fiktiva personer! Det de är med om kan ha grund i verkligheten, eller inte.

Vårvinterpromenad

Om man kunde väva en rana i den färgskalan…

Randigt 2

Vass

Randigt

På styltor

Ismönster

Ismönster 2

I rad

Foto

Försäljare…

Jag är en snäll människa. Egentligen.  Välvillig, vänlig, tillmötesgående och sådär. Behärskad. Kan ibland slå knut på mig själv för andras skull.

Men det finns en kategori människor som får mig att tappa fattningen och glömma allt vad uppfostran heter: Försäljare. Telefonförsäljare, dörrknackare. Även vissa sorters butiksanställda som inte låter mig titta i lugn och ro utan prompt ska tjata på mig nåt som skulle klä mig såååå fantaaaastiskt bra. Men mest de på telefonen och vid dörren.

Jag glömmer att det är en människa, jag ser/hör bara ett inställsamt försäljarmonster, som pratar med mig som om vi vore gamla bekanta (”godkväll K, hur står det till? Jag har ett fantastiskt erbjudande till dig, K, som du inte kommer kunna motstå, K, jag är säker på att du kommer bli så nöjd, K…), som stör i min familjekväll, som inte fattar när jag säger nej, som återkommer igen och igen fast jag har tackat nej… Jag kan bli så otrevlig!

Det händer numera inte ofta i telefonen tack vare Nix. Men det hände för ett tag sen vid dörren. Och efteråt fick jag så dåligt samvete. Snälla lilla du, kom tillbaka så ska jag säga förlåt.

Men jag tänker inte köpa nåt, NEJ! sa jag! Fattar du långsamt? N-E-J!!!

Förlåt.

Text

Vill tro det

Ängeln fångas inte på bild, så här är en ersättare av glas

Jag och Ängeln tittar ut över världen. Jag gråter över allt hat, all sorg och smärta. Men Ängeln gråter inte, nej, det har den inte tid med, den vet att det inte hjälper. Istället skickar den ut så mycket kärlek och hopp den bara förmår, från kärlekens och ljusets källa. Och den hoppas, den tror, nej, den vet, att där ute finns fortfarande tillräckligt många hjärtan där kärlek och hopp kan växa och segra.
– Ta dig samman, människa, viskar den. – Ännu finns det hopp.

.

Text & bild