Trött

Jag blir så trött! En tonårspojke slänger på tonåringars vis igen dörren. Pappan sågar av den övre delen av dörren för att ”lära pojken en läxa”. Facebook jublar.

Alltså.

Har inte den pappan varit tonåring? Minns han inte hur det var? Minns han inte hur känslorna plötsligt kunde blossa upp och ta över kroppen? Vad lär sig hans tonåring av hans sätt att reagera? Minns inte pappan hur viktigt privatlivet var i den åldern? 

Det står att pojken ångrar sig. Det kanske han gör. Men mest känner han hat – mot sig själv för att han inte kunde räkna ut i förväg vad konsekvensen skulle bli av hans okontrollerade ilska (för hur tusan skulle han kunna det? Jag hade då aldrig gissat det) – och mot pappan som förstört dörren och privatlivet och mot brorsan som förnedrat pojken genom att dela eländet på nätet.

Och så lärde pojken sig en annan viktig sak. Att det är okej att göra sönder inredningen om man blir arg på en familjemedlem. 

Hoppas inte pappan kommer och klagar sen om pojken tar efter hans ”vuxna” exempel.

Annonser

Inga bekymmer

Inga bekymmerTösa sitter vid köksbordet. Hon skulle måla, och har en färgkrita i handen, men blicken är långt i fjärran och pappret nästan tomt. ”INGA BETJYMMER” står det längst upp.

Tidigare idag var Tösa och Mor och hälsade på en gammal tant som Mor känner. En väldigt gammal tant – hon var lite vimsig tyckte Tösa, och verkade ha dåligt minne. Det luktade gott i tantens lilla lägenhet – nybakade kakor! Kakorna var otroligt goda och man fick ta en av varje av flera olika sorter. För övrigt var det jättevarmt och väldigt långtråkigt. En klocka på väggen tickade tick tack tick tack och Tösa önskade att den skulle ticka lite fortare så de fick gå hem snart. Men Mor och tanten hade visst mycket att prata om, de pratade och pratade så allvarligt vid fikabordet och Tösa suckade och dinglade med benen och det började pirra och krypa i hela henne. Törstig blev hon också i värmen. Tanten såg visst lite dåligt – Tösa hade fått läsk att dricka, men det var bubbelvatten i flaskan… Vatten med hallonsmak. Ganska äckligt faktiskt, men Tösa vågade inte säga något och hade pinat i sig ett halvt glas. Efter en evighet reste sig Mor för att låna toan, och Tösa blev ensam med tanten, som började plocka bort kaffekoppar och kakfat och fnös lite surt när hon upptäckte att det mesta av ”läsken” var kvar i flaskan. Det blev tyst ett tag, bara porslinsskrammel och klockan som tickade och tackade. Tösa fnissade till när hon kom på att man kunde fundera på vad klockan hade att tacka för. Tanten såg på henne.
– Ja du kan skratta och vara glad du, lilla barn, du som är liten och inte har några bekymmer! sa hon. Tösas ben slutade dingla och hon kom inte på något att säga. Hon bara tittade på tanten och kände hur hjärnan knorvlade sig. Inga bekymmer? Lilla barn? Glad?

Nu sitter Tösa hemma och försöker få rätsida på tankarna. Vuxna som inte tar barn på allvar. Inga bekymmer? Stora barn vid busshållplatsen som man måste gå förbi på väg till skolan och som man inte vet vad de kan hitta på för bråk. Inga bekymmer!? Klimatförändring, miljöförstöring. Inga bekymmer!??! Krig och terror lite varstans. Inga bekymmer!!??!! Oron för att de man älskar mest ska få cancer eller krocka med bilen och…
– Vadå INGA BEKYMMER!? fräser Tösa och målar fort, fort, kors och tvärs över orden och hela pappret. Kritan är svart.

Det kan bara vara vuxna med dåligt minne som kan få för sig att barns liv är bekymmerslösa.
.

Text

Korset

wp-1470645403313.jpgNär jag konfirmerades fick jag en slant av min farmor. För pengarna köpte jag ett litet silverkors. Det har hängt i sin kedja runt min hals för det mesta sedan dess, bara ibland avlöst av någon present från min man eller mina barn eller så.

Tidigt lärde jag mig att ett kors runt någons hals inte alls behöver betyda att personen tillhör samma tro som jag. En klasskompis hade ett, och var samtidigt en ihärdig och övertygad gudsförnekare.

Mitt kors hänger inte runt min hals för att visa att jag är kristen. Inte för att demonstrera eller lura i någon annan att jag är religiös, kyrklig, from, lite förmer, lite duktigare, lite ordentligare eller något annat fördomsfullt epitet som kan förknippas med att vara kristen. Och det har definitivt inte med politik att göra, Gud bevare mig. Det hänger inte där för någon annans skull alls. Det hänger där för min skull. För att påminna mig själv om vad Kristus gjort för mig, att det är tack vare honom och för hans skull jag lever det liv jag lever. Och för att påminna mig om att jag ska försöka göra något för honom. Det han vill är liv och kärlek – för alla människor oavsett religion eller brist på densamma.

Och ser jag någon annan med kors runt halsen så kan det hända att jag tänker ”det där är kanske en kristen”, men det är inte säkert jag lägger märke till det mer än något annat smycke. Det är vad personen säger och gör som betyder något. Kärleken.

Amen.

 

Levande ting

wp-1470647470919.jpgVi gjorde ett besök vid Södra Råda gamla kyrkplats på semestern. Bygget av kopian av 1300-talskyrkan har kommit upp en bit i höjden sedan vi var där senast för några år sedan. Det känns fortfarande konstigt att den gamla kyrkan är borta. Jag minns att jag faktiskt grät när jag fick veta att den brunnit ner – bränts ner skulle det visa sig – en natt hösten 2001. Jag minns också att jag tänkte att det var konstigt att gråta över en sådan sak, just en sak – inget levande. Men när jag står där och minns den gamla kyrkan med sina unika målningar, så är det ändå som om det var något levande som dog den där höstnatten. Spåren av generationer av människor som genom århundraden byggt, målat, haft idéer, byggt om lite, ristat in sina initialer i sakristians fönsterkarm, firat gudstjänst, bett, tagit emot nattvarden, predikat, sjungit, spelat (jag var en av dem), gift sig, döpt sina barn, begravt sina döda… Levt. Det kommer inte tillbaka hur man än dokumenterar och rekonstruerar.

(Kunde inte låta bli att ta med bilden längst ner till vänster, en skylt invid balken som omgärdar kyrkogården – gammalt och nytt möts.)