Övning

Fredsduva
Fredsduva. Utrotningshotad?

Jag låg vaken häromnatten, kunde inte sova. Jag låg och hörde på Aurora. Inte på något så vackert och romantiskt som morgonrodnadens gudinna, utan militärövningen, som av någon outgrundlig anledning fått detta vackra namn. Så fort jag slumrade till lite vaknade jag igen och hörde flygplan.

Jag tänkte, att det är för bedrövligt med dessa maktdemonstrationer. Männens makt, styrka, krig… Härska och behärska. Från små pojkar till fullvuxna män, på skolgårdar, på gator och torg, på vägar, i maktens korridorer, till sjöss, i luften, i hela världen… överallt dessa ”bevis”  på styrka och makt… Jag ska fram, jag ska äga, jag är störst, bäst, snabbast… Okej då, somliga kvinnor också.

Så – människor!

Hur skulle det vara med fredsövning istället? Öva på att avstå makt? Öva på att ge istället för ta, älska istället för hata, hålla fred istället för kriga. Ge plats istället för ta plats. Öva på att hjälpa, rädda liv istället för att döda. Vem behöver mer makt? Inte då de stora männen som redan styr och behärskar världen! Vem behöver mer krig? Inte barnen! Inte mammorna! Nej, det finns väl inte en enda människa som behöver mer krig?? Fred och samarbete är vad vi behöver, och det behöver det sannerligen övas på, av män(niskor) på den här stackars planeten.

What the world needs now is love, sweet love, hörde jag på lärarkonserten på Oskarshamns folkhögskola i tisdags. Just precis det.

Annonser

Hösten, en schysst typ!

Vi dealade ju lite, hösten och jag, och här ska ni se vilken schysst typ hösten är! Jag tog mig en skogspromenad, och fick njuta av både sol, färg och växt- och djurliv.

Jag hoppas jag inte begär för mycket om jag önskar fler såna här dagar och promenader i höst. Ganska mycket sol och färg, inlagrat i själen, går åt för att klara allt det grå och mörka som närmar sig.
————————–

Foto

Hej hösten. 

Du har varit här ett tag nu. Men du bryr dig väl inte om mig. Du är dig själv nog. Tittar inte åt någon. Stor och bred och stark rycker du fram och sveper bort allt som är grönt och levande. Blött och kallt blir det i dina spår. Vad rör det dig om inte jag tycker om dig?

Kan du lyssna på mig lite, hördu? Tycker du ens om dig själv? Jag vet ju inte hur det är med höstar, men med människor är det så, att om de inte tycker om sig själva, så tycker de inte om nån annan heller. Och då kan de få svårt att bli omtyckta också. De kan verka liksom lite kalla och tvära, där de går omkring och tycker lika illa om andra som de tycker om sig själva. Det blir en ond cirkel, liksom.

Jag gillar ju dig ibland, när jag får dra en filt över mig i soffan, sticka lite eller läsa en bra bok och dricka varm choklad. Då är du riktigt mysig faktiskt, med dina tunga regnmoln och ditt ylande runt knuten.

Vad ser jag, ett leende?

Du, hösten, kan vi inte göra en deal? Kan inte du fixa lite solsken på färgglada löv emellanåt, så lovar jag att inte gnälla när du ruskar fram där ute, utanför min goa varma filt. Vi kan väl ge och ta lite, både du och jag? Jag ska försöka gilla dig då, och tala väl om dig, jag lovar.

Jomen nu ler du, visst? Kompis? Deal?

”Ett tecken på att du är intelligent” 

Då och då dyker det upp rubriker om intelligens. Att du är glömsk kan bero på att du är ovanligt intelligent, sa den senaste jag såg. Att du är en nattuggla är också ett tecken, har jag läst, eller att du svär mycket. Olika tester säger sig visa att du är smartare än de flesta som gjort testet. Och folk gillar och delar och gläds åt att de troligen är mer intelligenta än andra.

Samtidigt breder faktaresistensen ut sig alltmer, liksom kunskapsföraktet. Man hånar gärna den som är högt utbildad, påstår att den som studerat mycket är ”förläst” eller att den som har hög iq inte samtidigt kan vara en socialt fungerande människa. Och källkritiken lyser med sin frånvaro.

Vad vill jag ha sagt med det här?

Jag menar inte att förringa någons intelligens. De flesta av oss är smarta så det räcker till vardags. Men vill du verka smartare än de flesta – börja inte med svordomarna, nattsuddandet och glömskan. Börja med fakta, kunskap och källkritik.

Lycka till!

Sånger i huvudet

Jag har en massa sånger i huvudet. Ibland funderar jag på hur många sånger det kan rymmas där inne egentligen. Rätt som det är poppar de upp, när jag ser något eller om någon säger något som väcker associationer. Det finns en sång om allt! sa min syrra en gång och jag kan bara hålla med.
Idag till exempel kom först ”tack för rosorna vid vägen…” (inte en favoritpsalm, nej!) och sen ”strö lite rosor på den väg vi vandra…” (klämmig gammal sång!) när jag såg det här. Det är inte ens rosor. Men strö ut lite blommor längs vägen kan vi väl hjälpas åt med. Eller åtminstone hjälpa varandra att se dem. ”Må vägen komma dig till mötes”, förresten, och ”må solen värma ditt ansikte”!


Foto och text

Känner du inte till sångerna? Här finns de!
Strö lite rosor       Tack       Må vägen komma