En julsaga
Det var en gång två tomtar som hade varsin julklappsverkstad. I verkstäderna var en massa tomtenissar anställda. De var olika och jobbade med olika saker. En del var lite lata och bekväma av sig, andra väldigt plikttrogna och arbetsamma, några var extra duktiga på att slipa och måla, andra ena riktiga hejare på att såga och spika, och andra åter fina på att sy och brodera. Ett par av dem avskydde glögg, en åt helst bara grönsaker och flera stycken var lite för förtjusta i julgröt med grädde och smör. Kort sagt: de var som nissar är mest. Det de alla hade gemensamt var att de tyckte det var vansinnigt skojigt att tillverka julklappar att dela ut till alla snälla barn, och det var naturligtvis det som fått dem att söka jobb i verkstäderna.
Även tomtarna som styrde i verkstäderna var olika och fick olika idéer. En jul tänkte – och sa – den ena tomten: ”Det är av misstagen vi lär oss! Låt oss se vad som är dåligt gjort!” Han uppmuntrade alla tomtenissarna att komma med förslag på vad det var för fel på kälken han höll upp, kälken som lilla Lisa skulle få. Snart hade de hittat en rad saker som inte var bra: Färgen var lite ojämnt struken, en spik var lite snett islagen, ett par av ribborna i sitsen var inte tillräckligt fint slipade på undersidan. Och på tröjan som lilla Olle skulle få var några maskor ojämna, och en rand på ärmen lite för bred. Dockan till lilla Stina hade en liten tråd som stack ut under ena armen, näsan tyckte någon var för liten – och någon annan tyckte den var för stor – och dessutom var klänningen för lång. Nissen som gjort kälken såg nog vad de andra menade, men riktigt rättvist kändes det inte. Han var ju så förkyld den där dagen när han skulle göra kälken. Han som stickat tröjan suckade och undrade hur i all världen han skulle kunna rätta till det där utan att börja om helt från början. Och Nissen som gjort dockan hade ju gjort en lång klänning för att lilla Stina ville ha det så.
Den andra tomten tänkte: ”Mina nissar är så duktiga, visst blir det fel ibland, men de är så bra på en massa saker, och det tänker jag tala om för dem.” Han höll upp en kälke som lille Gustav skulle få, och sa: ”Titta vilken fin kälke! Ser ni så fint formade medarna är, den här kälken kommer att gå jättebra att åka på för lille Gustav!” Att Nissen hade missat en liten ojämnhet på fotstödet sa han inget om, för han visste att Nissen hade sovit dåligt den natten för att hans katt sprungit bort. ”Och titta på tröjan till lilla Anna! Vad säger ni om den?” ”Å, vilka vackra färger! Och vilken härlig randning på ärmen!” hördes från tomteskaran. ”Och här har vi en docka som lille Pelle har önskat sig,” sa tomten. Belåtna miner och nickningar syntes bland tomtarna, jo, det var just en sån docka som lille Pelle hade önskat, med brunt hår och gröna byxor. ”Lille Pelle kommer att bli jätteglad!” sa tomten, ”Bra jobbat min duktiga nissar!” Nissen som gjort den fina kälken sträckte på sig och tänkte. ”Ja, det där blev ju riktigt bra, vad roligt det ska bli att göra en till lilla Lena också!” Han som stickat tröjan tänkte: ”Vad roligt att de tyckte om randningen, jag undrade just om den var lyckad.” Och han som sytt dockan kände sig riktigt nöjd och belåten med att Pelle troligen skulle bli glad.
I den första tomtens verkstad gick det inte så bra den julen. Inte så att inte klapparna blev fina. Men ingen kände sig riktigt nöjd och glad, alla var rädda att de andra skulle hitta något fel på det som just han hade gjort, och alla gick och tittade missunnsamt på varandras alster och letade fel. Tomtarna var deppiga och tyckte just inte att de kunde någonting. ”Nej, jag är inte så bra på att måla, nej, jag kan inte sy så där fina stygn” hördes ständigt från arbetsrummen. Det blev som ett sätt att ursäkta sig för att kanske mildra den kritik man väntade sig. Barnen som fick sina julklappar var nöjda, men de tyckte att tomtarna såg lite ledsna ut och inte så där glada och godmodiga som tomtar ska vara, kunde det vara något fel på klapparna tro?
I den andra tomtens verkstad gick det bra. Julklapparna blev finare än någonsin. Alla uppmuntrade varandra och om det någon gång hördes: ”Äsch, jag kan inte få till det här!” så kom genast ett svar: ”Jo, det kan du nog, försök en gång till!” eller ”Vill du att jag ska hjälpa dig?” Annars hördes det mest: ”Å, så fint du har gjort!” och ”Det där blev bra!” Och barnen var så nöjda som barn kan bli, och tomtenissarna var glada och lärde sig en massa nya saker, bara för att det var så roligt.
Snipp snapp snut så var sagan slut.
