Min pappa var inte som andra pappor. Det tycker kanske alla barn som älskar sina pappor. Men min var speciell. Jag brukar tänka att det kanske var för att han själv växte upp utan pappa och därmed utan förutfattade meningar om hur en pappa ska vara.
Det är mycket lördag i mina minnen av pappa. På lördagarna när mamma jobbade, lagade pappa spagetti och köttfärssås eller lasagne eller pannkaksrulle. Lördag för mig var kokt ägg till frukost, Ring så spelar vi, Melodikrysset och doften av pappas köttfärssås och en eller annan deg som jäste och gräddades. Cykeltur eller badhusbesök var också lördagsnöjen med pappa, liksom förmiddagsfika på café när mamma jobbade.
När det var rätt slutsiffra på Ring så spelar vi, försökte pappa ringa. Han sa alltid, att om han kom fram skulle han önska Barnatro med Lapp-Lisa. Den hade de fått lyssna på på grammofon på barnkolonin där han tillbringade sina somrar som barn.
Under melodikrysset fick man inte prata. Det gällde ju att höra ledtrådarna. När det var bak på gång höll vi barn oss gärna i närheten för att få smaka en bit deg eller slicka skålen, men inte för nära, för då röt han ”spring inte framför fötterna på mig!” Stora starka händer hade han, som kunde knåda stora tunga degar. Han påstod att han, när mamma och han gifte sig, kunde nå med sina händer runt hennes midja.
Pappa hade tid. I alla fall i mitt minne. Säkert sa han som alla vuxna någon gång ”jag har inte tid”, men det känns gott att jag faktiskt inte minns det. Frågan ”Pappa kan du göra en flöjt åt mig?” möttes alltid med tveksamhet. Det var ju lite joxigt, särskilt om det inte var rätta årstiden med rätt spänst i sälgpinnarna. Likväl blev det alltid en flöjt. I alla fall i mitt minne. Ett vanligt svar när man ville göra något tillsammans var ”Vänta! Vi ska se! Här ska du se!” Då kunde det bli något spännande. Ibland blev det en klurig matteuppgift eller någon kortkonst. En gång blev det ett periskop av ett långt papprör och två fickspeglar. En annan gång blev det ett litet rött hus av plywood med runda fönster. När jag en gång ville snickra, (jag menade på barns vis ”banka in spikar i en planka”), missförstod han mig och trodde jag menade tälja. Men jag tackade inte nej till fällkniven med bortslipad spets som han gav mig och visade mig hur jag skulle hantera.
Många korsord blev det, många melodikryss. Skrev brev gjorde han, till farmor. Farmor hade ingen telefon och bodde hundra mil bort. Många brev blev det. Å vad jag önskar att jag kunde få läsa dem! Men de finns inte kvar. Han hade ett speciellt sätt att liksom ta sats med pennan när han ritade eller skrev. Handstilen var tämligen oläslig, åtminstone för ett litet barn. Jag minns att vi fnissade åt hans skolbetyg i välskrivning när han visade oss. Ändå var han sekreterare i nån styrelse. Och siffror och räkenskaper var det noga med. En särskild liten anteckningsbok för bilen fanns det. ”Egentligen skulle man väl inte skriva upp allt vad pengar man lägger på bilen”, muttrade han. ”Varför då”, undrade jag. ”För då kommer man på att man inte har råd att ha bil.”
Lite busig var han. Ibland svarade han tokigt i telefonen. ”Sions boningar” kunde det bli, eller istället för telefonnumret ”12345”. Lite skämmigt men samtidigt väldigt skojigt. Och vad vi hade roligt när vi hade lånat den bortresta kusinens lägenhet på semestern, och gjorde bus innan vi lämnade den – la peppar i kaffeburken och makaroner på vingarna till takfläkten så det regnade makaroner på kusinen när han kom hem och satte igång sin takfläkt.
Minnen av pappa flimrar förbi som små filmer innanför mina ögonlock. Jag ser honom framför mig när han berättade något roligt, med återhållet skratt, lite hopkurad över köksbordet. Jag känner igen honom i mig själv när jag står vid diskbänken eller gör någon nedärvd rörelse eller min. Att jag går likadant som pappa medan lillasyster trippar som mamma har jag hört många gånger, liksom att jag har pappas ögon och är pappas flicka.
Kanske kan man tänka att livet efter döden är en enda lång ledighet. En enda lång lördag, med nybakt bröd och fika och gott om tid. All tid. 
