Me too

Få har väl undgått #metoo på sociala medier i dessa dagar. Alltså ”jag har också varit utsatt för sexuella trakasserier /övergrepp osv”.

En del blir förskräckta över hur många kvinnor som säger sig ha blivit utsatta. En del ifrågasätter om det verkligen är sant att alla dessa har varit utsatta. Några tycker att det är fel att säga att man varit utsatt för sexuella trakasserier om man ”bara” blivit verbalt trakasserad. Som att man då skulle förringa deras upplevelser som blivit utsatta för det riktigt svåra – våld och våldtäkt. Men – vad som är trakasserier avgörs av den som blir utsatt, precis som det är mobboffret och inte mobbaren som avgör om det är mobbning eller skoj att bli utfryst, retad eller slagen. Väcker det obehag eller rädsla så räcker det. Om vi inte pratar om våra upplevelser förminskar vi det vi känt, förminskar vi oss själva, skapar vi en tystnad som som gör att kränkande beteenden bara kan fortsätta och fortsätta.

Det måste ju inte handla om våldtäkt. Det behöver inte ens vara något fysiskt. Det kan räcka med ord för att känna sig besudlad, äcklad, skrämd. Jag tror inte det finns så värst många kvinnor som klarat sig undan objudna ”komplimanger”, kommenterar om våra kroppar, nedsättande tillmälen, objektifiering, tafsande…

Något som skrämmer mig är de kvinnor som skriver ”jag har aldrig varit utsatt för något sådant. Är det något fel på mig? Är jag oattraktiv?” Eller ”det beror nog på att jag är så självsäker, så stark i mig själv, att ingen vågar ge sig på mig”. (Jo, det är sant, jag har sett flera liknande kommentarer idag.) Stopp!!! vill jag skrika. Vad är det för dumheter? Om du inte blivit antastad och tror att det är din förtjänst att du inte blivit det, vad säger du då om dem som blivit utsatta? Att det är deras eget fel?!

Nej!!! Det beror INTE på hur den som blir utsatt ser ut, klär sig, beter sig. (Ska vi klä oss i burka för att slippa undan? Hjälper ens det?) Blir man utsatt beror det på att vissa män(niskor) inte har nån hyfs och på att kulturen tillåter det. Har man inte blivit utsatt har man haft tur. Eller är man möjligen helt okänslig för hela fenomenet. Att man är okänslig och inte lägger märke till sexuella trakasserier skulle kunna förklaras av att kulturen är som den är. Tillåtande för män(niskor) att ta sig friheten att kommentera eller röra andra människors kroppar. Att nedvärdera kvinnor och homosexuella. Att flickor får lära sig att vara tacksamma för ”komplimanger”, som kan bestå av allt från beröm för kläder och frisyr till att bli jagad och fasthållen och rörd vid mot sin vilja. ”Han är nog kär i dig.” Att vi är så vana vid det att vi inte ens reagerar.

Det är inte offrets fel. Det är alltid förövaren som är problemet. Det är alltid förövarens fel. Punkt.

Annonser

”Ett tecken på att du är intelligent” 

Då och då dyker det upp rubriker om intelligens. Att du är glömsk kan bero på att du är ovanligt intelligent, sa den senaste jag såg. Att du är en nattuggla är också ett tecken, har jag läst, eller att du svär mycket. Olika tester säger sig visa att du är smartare än de flesta som gjort testet. Och folk gillar och delar och gläds åt att de troligen är mer intelligenta än andra.

Samtidigt breder faktaresistensen ut sig alltmer, liksom kunskapsföraktet. Man hånar gärna den som är högt utbildad, påstår att den som studerat mycket är ”förläst” eller att den som har hög iq inte samtidigt kan vara en socialt fungerande människa. Och källkritiken lyser med sin frånvaro.

Vad vill jag ha sagt med det här?

Jag menar inte att förringa någons intelligens. De flesta av oss är smarta så det räcker till vardags. Men vill du verka smartare än de flesta – börja inte med svordomarna, nattsuddandet och glömskan. Börja med fakta, kunskap och källkritik.

Lycka till!

Magkänslan 

Känslor är bra. ”Lita på magkänslan”, säger vi ibland. Det ska vi absolut göra, när det gäller oss själva och våra beslut, och om det inte finns något facit. För mig, som gärna använder hjärnan och förnuftet, tog det lång tid att lära mig lyssna på den där lilla kämpande inre rösten som protesterade ibland när jag var på väg åt galet håll. ”Jag vill inte…” kanske den viskade, men hjärnan tyckte att det inte fanns något skäl att inte vilja. ”Jag orkar inte” kunde magen knorra, medan hjärnan sa att nu fick jag väl ta och skärpa mig ändå. Ofta vann magen trots allt, men det tog tid att acceptera att den kunde ha rätt när hjärnan sa något annat.

Dock kan vi inte alltid lita på magkänslan. Inte om det handlar om rädsla. Kläderna på stolen ser ut som ett monster i nattens mörker. Hjärnan säger att det bara är byxorna och tröjan, och tänder vi lampan ser vi att den har rätt. Alla spökhistorier vi hört ger oss magknip av att gå över kyrkogården i mörker, men förnuftet säger oss att levande människor nog kan vara bra mycket farligare än döda. Mediebruset får vår mage att tro att våld och brottslighet har ökat, och att världen blir sämre och sämre. Statistiken visar i många fall något helt annat.

Så, finns det ett facit, kolla det innan magen springer ifrån hjärnan. Finns inget facit så hör med hjärtat också. Där inifrån hojtar kärleken, att den faktiskt besegrar till och med döden, och att vi borde slösa med den så att den får växa i allt vidare cirklar omkring oss. 

Text & foto 

Pappa

Min pappa var inte som andra pappor. Det tycker kanske alla barn som älskar sina pappor. Men min var speciell. Jag brukar tänka att det kanske var för att han själv växte upp utan pappa och därmed utan förutfattade meningar om hur en pappa ska vara.

Det är mycket lördag i mina minnen av pappa. På lördagarna när mamma jobbade, lagade pappa spagetti och köttfärssås eller lasagne eller pannkaksrulle. Lördag för mig var kokt ägg till frukost, Ring så spelar vi, Melodikrysset och doften av pappas köttfärssås och en eller annan deg som jäste och gräddades. Cykeltur eller badhusbesök var också lördagsnöjen med pappa, liksom förmiddagsfika på café när mamma jobbade.

När det var rätt slutsiffra på Ring så spelar vi, försökte pappa ringa. Han sa alltid, att om han kom fram skulle han önska Barnatro med Lapp-Lisa. Den hade de fått lyssna på på grammofon på barnkolonin där han tillbringade sina somrar som barn.

Under melodikrysset fick man inte prata. Det gällde ju att höra ledtrådarna. När det var bak på gång höll vi barn oss gärna i närheten för att få smaka en bit deg eller slicka skålen, men inte för nära, för då röt han ”spring inte framför fötterna på mig!” Stora starka händer hade han, som kunde knåda stora tunga degar. Han påstod att han, när mamma och han gifte sig, kunde nå med sina händer runt hennes midja.

Pappa hade tid. I alla fall i mitt minne. Säkert sa han som alla vuxna någon gång ”jag har inte tid”, men det känns gott att jag faktiskt inte minns det. Frågan ”Pappa kan du göra en flöjt åt mig?” möttes alltid med tveksamhet. Det var ju lite joxigt, särskilt om det inte var rätta årstiden med rätt spänst i sälgpinnarna. Likväl blev det alltid en flöjt. I alla fall i mitt minne. Ett vanligt svar när man ville göra något tillsammans var ”Vänta! Vi ska se! Här ska du se!” Då kunde det bli något spännande. Ibland blev det en klurig matteuppgift eller någon kortkonst. En gång blev det ett periskop av ett långt papprör och två fickspeglar. En annan gång blev det ett litet rött hus av plywood med runda fönster. När jag en gång ville snickra, (jag menade på barns vis ”banka in spikar i en planka”), missförstod han mig och trodde jag menade tälja. Men jag tackade inte nej till fällkniven med bortslipad spets som han gav mig och visade mig hur jag skulle hantera.

Många korsord blev det, många melodikryss. Skrev brev gjorde han, till farmor. Farmor hade ingen telefon och bodde hundra mil bort. Många brev blev det. Å vad jag önskar att jag kunde få läsa dem! Men de finns inte kvar. Han hade ett speciellt sätt att liksom ta sats med pennan när han ritade eller skrev. Handstilen var tämligen oläslig, åtminstone för ett litet barn. Jag minns att vi fnissade åt hans skolbetyg i välskrivning när han visade oss. Ändå var han sekreterare i nån styrelse. Och siffror och räkenskaper var det noga med. En särskild liten anteckningsbok för bilen fanns det. ”Egentligen skulle man väl inte skriva upp allt vad pengar man lägger på bilen”, muttrade han. ”Varför då”, undrade jag. ”För då kommer man på att man inte har råd att ha bil.”

Lite busig var han. Ibland svarade han tokigt i telefonen. ”Sions boningar” kunde det bli, eller istället för telefonnumret ”12345”. Lite skämmigt men samtidigt väldigt skojigt. Och vad vi hade roligt när vi hade lånat den bortresta kusinens lägenhet på semestern, och gjorde bus innan vi lämnade den – la peppar i kaffeburken och makaroner på vingarna till takfläkten så det regnade makaroner på kusinen när han kom hem och satte igång sin takfläkt.

Minnen av pappa flimrar förbi som små filmer innanför mina ögonlock. Jag ser honom framför mig när han berättade något roligt, med återhållet skratt, lite hopkurad över köksbordet. Jag känner igen honom i mig själv när jag står vid diskbänken eller gör någon nedärvd rörelse eller min. Att jag går likadant som pappa medan lillasyster trippar som mamma har jag hört många gånger, liksom att jag har pappas ögon och är pappas flicka.

Kanske kan man tänka att livet efter döden är en enda lång ledighet. En enda lång lördag, med nybakt bröd och fika och gott om tid. All tid.

En lucka i vardagen – 8

attaAtt vänta i ett väntrum är oftast ingen trevlig upplevelse. Jag menar – man skulle ju kunna passa på att njuta en stund av att inte behöva göra något annat än just vänta. Men det går liksom inte när den man väntar på är en doktor eller sjuksköterska eller tandläkare… Det pirrar och kryper orosmyror i kroppen och minuterna sniglar sig fram. Det som någon annanstans kunde blivit ett vilsamt avbrott är allt annat än det.

Men sådan tur att de finns, alla som jobbar med att ta hand om våra kroppar och krämpor, små och stora. Lagar oss lite, lappar ihop och plåstrar om så vi orkar en bit till. Tack!