Väntar

Jag väntar vid en busshållplats

på någon jag älskar. Vi ska äta god middag. Idag för fjorton år sen väntade vi också. Då visste vi inte vem vi väntade på, bara att det var ett litet hjälplöst knyte. Desideria, den önskade, efterlängtade, är dagens namn och önskat och efterlängtat var knytet. Och hjälplösheten varade inte så länge – fort går tiden, även om det inte känns så medan man väntar…

Annonser

Körskola

På nattduksbordet just nu

Häromdagen var jag och äldsta dottern på introduktionskurs för körkortsutbildning. (I min kalender stod det 16.30 körskola och jag var tvungen att rita en liten bil bredvid eftersom jag hajade till varje gång jag såg ordet ”körskola” – jag har ju ingen kör nu…)
Det var en intressant kväll med många tankar som väcktes. Hur gör man när man kör iväg med bilen? Det är ju självklart! Men förklara för en nybörjare hur och i vilken ordning man ska göra de olika momenten… Eller hur man stannar eller hur man tolkar det man ser när man närmar sig en gatukorsning. Mycket nyttigt att påminnas om regler och lagar och skyltar och polismans tecken och hej och hå… Högerregeln kan jag, och jag irriterar mig ofta på andra som verkar ha glömt den när de susar fram här i villaområdena. Men hur har vi det med bussregeln, svängningsregeln och utfartsregeln? För att inte tala om blockeringsregeln! Jag tror det vore bra med en liten trafik-teori-repetition ibland för alla bilförare. Och lite påminnelser om vikten av att vara inte bara nykter, för det är ju självklart, men också utvilad och lugn när man kör bil. Och kanske mest av allt en kurs i hur man kör bränslesnålt. Lugn och bränslesnål – då skulle man kanske slippa de där som kommer susande och tvärnitar bakom en och sen ligger 30 cm bakom på europavägen och klämmer sig förbi så fort det blir två filer. Eller som försöker köra om fast omkörningsfilen nästan är slut eller det bara är en fil… Tänk om det skulle anses coolt bland (unga) män (nej, tyvärr är det inte bara en fördom att det är (unga) män som är farliga på vägen) att köra bränslesnålt istället för risktagande… Vilka faror man utsätter sig för som bilförare och särskilt som nybörjare, det talar min fantasi om för mig, hu!!! så det kapitlet var inte direkt nytt… Nu har vi sökt tillstånd, så snart ska vi ut och åka, jag och äldstan. Spännande är bara förnamnet. Kör försiktigt därute, det tänker i alla fall vi göra!

Våren norrut

Vi var i Västerbotten några dagar på påsklovet. Ett av mina ”hemma”. Jo, för ”hemma” är där de är och trivs som jag tycker om. Och min familj trivs i Västerbotten och min svärfar finns där. Hemma, där vi bor, har det varit varmt ett bra tag, men hur skulle man klä sig för en resa norrut, det var frågan. Det verkade varmt där med, så ingen vinterjacka i alla fall. Men varma dojjor var nog bäst, tänkte vi. Det är för längesen jag bodde i Norrland och jag är där för sällan på våren… Kommer inte ihåg hur det brukar vara – långa dagar, varm sol, kall snö… Men jag kan säga att mina fötter inte var så glada när de och jag var ute och gick i de varma vinterskorna… Här några bilder från den västerbottniska våren.

Vad man kan få se

Jag står utanför ett provrum och väntar på dotter som provar tusen plagg. Tyngdkraften känns extra stark just nu, den drar i ryggen och jag önskar mig en stol. Det är varmt. Kön till provrummen är lång. Trötta, glåmiga människor som vill pigga upp sig med nya kläder. En glänsande skalbagge irrar hit och dit på golvet. En pappa står utanför ett annat provrum en bit bort och väntar på sin dotter. Han tittar också på skalbaggen. Sen vill dottern nåt och han böjer sig in i hennes provrum, de pratar en stund om något. Under tiden kryper skalbaggen upp på hans sko. Den dunsar ner ett par gånger – även den är tydligen besvärad av tyngdkraften? Till sist får skalbaggen fäste för sina små fötter, och kryper ner under plösen i mannens vänstersko. Flickan i provrummet är visst klar nu och hon och pappan – och skalbaggen – går iväg. Det känns som om tyngdkraften lättat lite, min egen dotter har också provat klart, och mitt huvud är fullt av fniss och frågor.

Rätt bra

Jag har ändrat tajmrarna på fönsterlamporna, för det är ljust så länge nu. Vi har varit och handlat och tagit en promenad, och det kändes som vår. Inga mer plikter eller måsten idag, städa kan man göra en annan dag, diska och tvätta också. Jag har sportlov och en stickning och en man som fixar pizza. Även om vår tänkta resa inte kan bli av pga elaka basillusker i familjen så känns det ändå rätt bra. Och himlen är rosa.

Me too

Få har väl undgått #metoo på sociala medier i dessa dagar. Alltså ”jag har också varit utsatt för sexuella trakasserier /övergrepp osv”.

En del blir förskräckta över hur många kvinnor som säger sig ha blivit utsatta. En del ifrågasätter om det verkligen är sant att alla dessa har varit utsatta. Några tycker att det är fel att säga att man varit utsatt för sexuella trakasserier om man ”bara” blivit verbalt trakasserad. Som att man då skulle förringa deras upplevelser som blivit utsatta för det riktigt svåra – våld och våldtäkt. Men – vad som är trakasserier avgörs av den som blir utsatt, precis som det är mobboffret och inte mobbaren som avgör om det är mobbning eller skoj att bli utfryst, retad eller slagen. Väcker det obehag eller rädsla så räcker det. Om vi inte pratar om våra upplevelser förminskar vi det vi känt, förminskar vi oss själva, skapar vi en tystnad som som gör att kränkande beteenden bara kan fortsätta och fortsätta.

Det måste ju inte handla om våldtäkt. Det behöver inte ens vara något fysiskt. Det kan räcka med ord för att känna sig besudlad, äcklad, skrämd. Jag tror inte det finns så värst många kvinnor som klarat sig undan objudna ”komplimanger”, kommenterar om våra kroppar, nedsättande tillmälen, objektifiering, tafsande…

Något som skrämmer mig är de kvinnor som skriver ”jag har aldrig varit utsatt för något sådant. Är det något fel på mig? Är jag oattraktiv?” Eller ”det beror nog på att jag är så självsäker, så stark i mig själv, att ingen vågar ge sig på mig”. (Jo, det är sant, jag har sett flera liknande kommentarer idag.) Stopp!!! vill jag skrika. Vad är det för dumheter? Om du inte blivit antastad och tror att det är din förtjänst att du inte blivit det, vad säger du då om dem som blivit utsatta? Att det är deras eget fel?!

Nej!!! Det beror INTE på hur den som blir utsatt ser ut, klär sig, beter sig. (Ska vi klä oss i burka för att slippa undan? Hjälper ens det?) Blir man utsatt beror det på att vissa män(niskor) inte har nån hyfs och på att kulturen tillåter det. Har man inte blivit utsatt har man haft tur. Eller är man möjligen helt okänslig för hela fenomenet. Att man är okänslig och inte lägger märke till sexuella trakasserier skulle kunna förklaras av att kulturen är som den är. Tillåtande för män(niskor) att ta sig friheten att kommentera eller röra andra människors kroppar. Att nedvärdera kvinnor och homosexuella. Att flickor får lära sig att vara tacksamma för ”komplimanger”, som kan bestå av allt från beröm för kläder och frisyr till att bli jagad och fasthållen och rörd vid mot sin vilja. ”Han är nog kär i dig.” Att vi är så vana vid det att vi inte ens reagerar.

Det är inte offrets fel. Det är alltid förövaren som är problemet. Det är alltid förövarens fel. Punkt.