Få har väl undgått #metoo på sociala medier i dessa dagar. Alltså ”jag har också varit utsatt för sexuella trakasserier /övergrepp osv”.
En del blir förskräckta över hur många kvinnor som säger sig ha blivit utsatta. En del ifrågasätter om det verkligen är sant att alla dessa har varit utsatta. Några tycker att det är fel att säga att man varit utsatt för sexuella trakasserier om man ”bara” blivit verbalt trakasserad. Som att man då skulle förringa deras upplevelser som blivit utsatta för det riktigt svåra – våld och våldtäkt. Men – vad som är trakasserier avgörs av den som blir utsatt, precis som det är mobboffret och inte mobbaren som avgör om det är mobbning eller skoj att bli utfryst, retad eller slagen. Väcker det obehag eller rädsla så räcker det. Om vi inte pratar om våra upplevelser förminskar vi det vi känt, förminskar vi oss själva, skapar vi en tystnad som som gör att kränkande beteenden bara kan fortsätta och fortsätta.
Det måste ju inte handla om våldtäkt. Det behöver inte ens vara något fysiskt. Det kan räcka med ord för att känna sig besudlad, äcklad, skrämd. Jag tror inte det finns så värst många kvinnor som klarat sig undan objudna ”komplimanger”, kommenterar om våra kroppar, nedsättande tillmälen, objektifiering, tafsande…
Något som skrämmer mig är de kvinnor som skriver ”jag har aldrig varit utsatt för något sådant. Är det något fel på mig? Är jag oattraktiv?” Eller ”det beror nog på att jag är så självsäker, så stark i mig själv, att ingen vågar ge sig på mig”. (Jo, det är sant, jag har sett flera liknande kommentarer idag.) Stopp!!! vill jag skrika. Vad är det för dumheter? Om du inte blivit antastad och tror att det är din förtjänst att du inte blivit det, vad säger du då om dem som blivit utsatta? Att det är deras eget fel?!
Nej!!! Det beror INTE på hur den som blir utsatt ser ut, klär sig, beter sig. (Ska vi klä oss i burka för att slippa undan? Hjälper ens det?) Blir man utsatt beror det på att vissa män(niskor) inte har nån hyfs och på att kulturen tillåter det. Har man inte blivit utsatt har man haft tur. Eller är man möjligen helt okänslig för hela fenomenet. Att man är okänslig och inte lägger märke till sexuella trakasserier skulle kunna förklaras av att kulturen är som den är. Tillåtande för män(niskor) att ta sig friheten att kommentera eller röra andra människors kroppar. Att nedvärdera kvinnor och homosexuella. Att flickor får lära sig att vara tacksamma för ”komplimanger”, som kan bestå av allt från beröm för kläder och frisyr till att bli jagad och fasthållen och rörd vid mot sin vilja. ”Han är nog kär i dig.” Att vi är så vana vid det att vi inte ens reagerar.
Det är inte offrets fel. Det är alltid förövaren som är problemet. Det är alltid förövarens fel. Punkt.
—
Nån som jag 