Syns inte, finns inte??

Tösa har läst om en kosmonaut som hade sagt att han inte hade sett till nån gud när han var ute i rymden.
Tösa tycker det var obegripligt dumt. Varför skulle herr Gud synas mer i rymden än på jorden? Kosmonauten kunde lika gärna ha sagt ”jag såg inte till nån kärlek där ute i rymden”. Det skulle han aldrig ha kommit på tanken att säga.

Idag åker Tösa flygplan. Hon sitter i planet och kikar ut på molnen långt nedanför och tänker på kosmonauten som inte såg nån gud. Man kan ju inte se en kärlek heller, eller en glädje eller ett skratt! Det finns en massa saker man inte kan se! Man kan inte peka på en kärlek eller ta en glädje och stoppa den i en väska eller lägga ifrån sig skrattet i soffan. Men man kan se att de finns, för de gör spår. Lysande ögon, skuttande fötter, glada munnar…

Molnen där nere är så vackra! Himlen är ljusblå och solen skiner och molnen ser ut som härligt fluffiga gräddlandskap. Mjuka ulliga täcken. Höga berg och djupa dalar. Tösa tänker, att det har varit sådär vackert ovanför molnen i miljontals år innan det fanns flygplan. Utan att nån enda människa sett det!

Nog är väl det spår av kärlek och skaparglädje – tänk att göra något så vackert fastän ingen ser det på miljoner år.
image
Text
Bild: S.Ö.

Annonser

Empatisk

IkonbildTösa och Mor har varit i kyrkan. Det är långfredag och i kyrkan handlade det förstås om Jesu lidande och död. Uppståndelsen kommer på söndag, dit längtar Tösa. Fastetiden gillar hon inte nåt vidare. Och idag sjöng de i en psalm ”såsom Jesu smärta var aldrig någons varit har”. Det funderar Tösa på på hemvägen. Hon har sett en massa elände på tevenyheterna och i tidningen, fast hon försöker undvika det. Många, många barn lever i krig och svält och sjukdom och utan föräldrar… De är också oskyldiga, precis som Jesus, åtminstone kan inte Tösa förstå vad för ont alla de där stackars barnen skulle ha gjort för att förtjäna ett sånt liv. Inget mer ont än alla friska barn här hemma, som har det hur bra som helst med mat och sängar och kläder och leksaker… Och hon vet nog att det finns något som heter tortyr och dödsstraff och annat hemskt som människor gör mot varandra… Så hur kan det stå att Jesus hade mer smärta än alla andra människor? Hon får ta och fråga Mor. Kanske att hon vet något om detta. Hon väntar tills de sitter vid matbordet och äter lunch.

Mor blir tyst och funderar en stund.
– Du vet, när du ser någon som är ledsen och gråter, vad händer då? frågar hon till sist.
– Då blir jag också ledsen! säger Tösa och får nästan tårar i ögonen vid blotta tanken.
– Mm. Du tycker ju det är jobbigt att se på nyheterna på teve, till exempel. Det tycker jag också! Det är så mycket ledsamma nyheter och när man har lätt för att känna som någon man ser, då blir det lite jobbigt. Och hur känns det i dig när någon skrattar?
– Då blir jag också full i skratt, säger Tösa och fnissar till när hon tänker på igår, när Olle och hon inte kunde sluta skratta när de såg en liten film med en bebis som skrattade.
– Det kallas empati, säger Mor, detta att man kan känna andras känslor. Vi har mer eller mindre empati, vi människor. Ibland kan vi behöva öva upp vår empati, barn kan behöva träna på att tänka efter hur det känns för ett annat barn om man slåss t ex… många vuxna skulle också behöva fundera på det förresten… Jag tror att Jesus hade väldigt mycket empati. Han visste ju direkt hur det var fatt med människor som kom till honom för att be om hjälp med olika saker. Jag tror han hade mest empati av alla. Så på det viset kan man nog säga att hans smärta var större än andras. Han kände allas känslor och förstod allas tankar och handlingar, i alla tider. Han kände så starkt för människorna, vilkas liv han hade levt… Går det att förstå?
– Ja, kanske… Det blir tyst en stund igen.
– Det kanske är det det betyder att vi ska försöka bli lika honom, funderar Mor vidare. Att vi ska se på varandra med Guds blick. Det läste jag om för ett tag sen. Mor hämtar sin telefon och letar upp ett blogginlägg av Underbara Clara. Hon räcker telefonen till Tösa, som tar emot den och läser. Det handlar om när Clara satt på bussen och såg hur fina alla människor var. ”…Jag har förstått att det måste vara Gud som lånar mig sina ögon. Som låter mig låna hans blick en stund. Det är så här han ser på oss barn. Som kämpar, och lider och försöker så gott de kan. Som är otillräckliga och bräckliga och alldeles perfekta i hans ögon. Älskade bortom allt förnuft…” läser hon.
– Det var fint, säger Tösa, och Mor nickar.
– De flesta av oss orkar inte vara sådär empatiska hela tiden, säger Mor. Kanske ingen kan det förresten. Men man måste försöka i alla fall. Det kanske inte kan bli fred på jorden förrän vi blir mer lika Jesus. Men han förstår nog när vi gör så gott vi kan, vi människor.
– Ja, för han fattar ju allt! säger Tösa belåtet.

.

Text

Vatten och fjädrar

En liten promenad med kameran, när solen tittade fram igår, gav kall näsa, nariga händer och smutsiga knän. Och några bilder av vatten, som nu är isfritt utom inne vid kanten. (Det luktade vatten! Inte läskig Östersjölukt, utan friskt och gott. Jag har sedan barnsben önskat att man kunde ”spela in” lukter…) Och så några bilder av ett par fjädrar som någon flygande vän blivit av med. (Därav mina smutsiga knän…) Är man klädd i såna gosiga dun behöver man inte frysa!

Vatten

Fjädrar

Foto