Vinter, eller…

Nyss såg det ut så här:

Idag var det mer vårkänsla i luften:

SONY DSC

Och den här lille satt och sjöng:

SONY DSC

Det känns som hopp om livet!

Foto

Annonser

Ludd i örat?

img_20160125_111350.jpgTösa och Mor är på Ica och handlar. Medan Mor väljer bland grönsakerna smiter Tösa iväg till leksakshyllan för att kolla lite. Där står en liten pojke och tittar på suddgummin i genomskinliga plastburkar.
– Titta mamma! säger han till en kvinna som står och letar bland vällingpaketen på hyllan mittemot. Mamman reagerar inte.
– Titta mamma! försöker pojken igen.
– Nej, säger mamman, vi behöver inga suddgummin. Pojken mulnar, ser Tösa, men mamman märker inget, hon bara tar pojken i handen och drar iväg. Tösa tittar också på suddgummina, de är roliga, olika figurer i fina färger. Säkert luktar de gott också. Hon kikar lite på några bokmärken och plastbilar och tuschpennor också innan Mor dyker upp i gången och upplyser om att hon är på väg till mjölkdisken nu.
– Jag kommer! säger Tösa och skuttar iväg. Vid mjölkdisken står den lille pojken och tittar fascinerat på yogurtburkarna med olika fruktsmaker.
– Fina! Fina! säger han. De är fina, det tycker Tösa också. Massor med färg!
– Det är alldeles för mycket socker i de där! säger mamman och drar iväg med honom igen.
Så småningom kommer Tösa och Mor till godishyllorna och kassan, och där är den lille pojken och mamman igen. Pojken plockar med några chokladkakor som har olika figurer på omslagspapperet.
– Titta mamma! uppmanar han, precis som förut.
– Nej, låt bli, det är inte godisdag idag, muttrar mamman och rotar efter något i kundvagnen.
– Men titta! Nu skriker pojken.
– Jaja, men vi ska inte ha något godis idag säger jag, säger mamman bestämt. Då häver pojken upp ett riktigt tjut. Han illvrålar och faller ner på knä på golvet. Mamman ser nu ut att börja svettas och lyfter upp pojken, som fortsätter skrika.
– Nu får du väl sluta! fräser hon.
– Jag vill inte! skriker han och kämpar emot. Tösa blir fundersam. Hon måste testa en sak. Hon petar på Mor.
– Titta! säger hon och pekar på de färgglada chokladpaketen.
– Ja, du, vilka fina! säger Mor. – Undrar om de är lika goda som de ser ut?
– Kan vi köpa? undrar Tösa.
– Ja, på lördag kan vi köpa och provsmaka! säger Mor. Det känns skönt i Tösas mage när Mor säger så. Annars känns det inte så värst bra; mamman med den skrikande sprattlande pojken i famnen är på väg ut ur affären. Deras kundvagn står kvar vid godishyllan. Några av dem som står vid kassan rynkar pannorna och skakar på huvudena. Tösa förstår att de tycker det var en bråkig pojke. Själv tycker hon att det var en besvärlig mamma. Hon tänker, att nästa gång hon ser den där pojken ska hon själv titta på allt han pekar på, för mamman verkar ju ha fått något ludd i örat.

Text

Att kunna eller inte kunna

Jag hör så ofta folk säga att de inte kan sjunga.

Varför tror de att de inte kan sjunga? Vem har sagt att de inte kan? Lyssnade läraren i skolan på dem och sa att de inte kunde? Men – var läraren kompetent att avgöra det? Kanske kunde han eller hon bara spela i en tonart, och det var inte rätt tonart, det var för högt eller för lågt för den som skulle sjunga? Eller var det deras föräldrar eller syskon som inte tyckte om att de lät hela tiden? Eller deras barn som tyckte att de var pinsamma? Eller kanske är det så att de själva tycker att rösten inte bär eller att de inte ”kommer upp” eller att luften inte räcker?

Vad är det att kunna sjunga? Det måste väl bero på vem man jämför med? ”Jag kan inte sjunga som han eller hon” – Malena Ernman, Sarah Dawn Finer, Peter Jöback… i så fall är vi många som inte kan sjunga… Sen beror det ju på vilken genre vi pratar om – opera, blues, rock, pop, visa, musikal… – olika stilar har olika ideal när det gäller röst, uttryck mm – vad som anses rätt och bra inom respektive genre… Sång handlar om andning, tonbildning, artikulation, gehör, kanske notläsning, och en massa andra saker.

Jag säger: Att kunna sjunga allsång, det som i kyrkan är församlingssång, psalmsång, är att våga låta. Om vi sjunger för någon annan, som ska lyssna, kan vi säga: Att kunna sjunga är att kunna hålla en melodi så att någon annan förstår vilken sång det är. Men detta behöver vi inte nödvändigtvis klara ensamma. Att kunna sjunga i en flerstämmig kör är att kunna hålla sin melodi = sin stämma, bland flera andra stämmor utan att låta sig förvirras – men inte ensam. I en kör stöder vi varandra. Och detta kan vi träna upp.

Om vi har en röst som Louis Armstrong kanske vi inte passar i en kör, i varje fall inte om vi vill att kören ska låta någorlunda homogen. Men inte kan vi för den skull slå fast att Louis Armstrong inte kunde sjunga? I så fall skulle han inte ha sålt så många skivor…

Om bebisar sa ”Jag kan inte!” då skulle vi alla fortfarande ligga i barnvagnen och skrika. Vi skulle inte ha lärt oss krypa, gå, prata, äta med kniv och gaffel, läsa, skriva, räkna… Vi har olika förutsättningar, det tar olika lång tid att lära sig gå, eller läsa eller…

Varför är just ”sjunga” något som vi bara förutsätts kunna, något som vi inte behöver lära?

Om vi hårdrar: Bara den som saknade ben lärde sig inte gå. Den som saknar stämband eller hörsel – eller vilja – sjunger inte. Nej, jag tror inte att alla kan bli stjärnor på att sjunga, lika lite som alla kan bli världsmästare på att springa 100 meter. Men det är långt mellan ”världsstjärna” och ”kan inte alls”. Man kan lära sig. Man kan bli bättre. Om man vill.

Jag vet inte vad du verkligen kan. Man får – som jag brukar säga till mina barn när de blir besvikna över att teckningen inte blev så bra som de hade tänkt, eller vad det kan vara för misslyckande – man får försöka igen och igen och igen och en gång till och en gång till och en gång till… Tänk om vi sa Nej, jag kan inte cykla – och lät bli att ens sätta oss på cykeln? Tänk på hur en liten ettåring reser sig och dunsar ner på rumpan gång på gång utan att ge sig. Det vi verkligen vill, det lär vi oss, med mer eller mindre hjälp av andra. Till slut går vi, springer, hoppar, cyklar. Och sjunger.

Text

Koltrasten

SONY DSC

Hallå här sitter jag! Jag sitter och funderar på varför du tycker det är så viktigt att vara snygg? Jag har mina svarta fjädrar, jag. I den här kylan är de fluffiga och varma. Och de hjälper mig att flyga! Det kan inte du, hur mycket kläder du än har!

SONY DSC

Min gula näbb, den är väl stilig? Inget läppglans här inte! Stark är den också.

SONY DSC
Ska nog ta mig en tur till äppelhögen där borta. Äta bör man – ju fetare desto bättre!
Vadå, jästa? Jag ska inte köra bil! Tjena!

.

Text & foto

Kön, sex, makt och ords betydelser. (Frågor…)

Funderar. Det skrivs mycket nu, om pojkar och flickor, killar och tjejer, män och kvinnor och allas rätt till sin egen kropp. Kan någon förklara hur det kan bli så att någon, oavsett kön, härkomst, ålder, bildning, tycker sig ha rätt att ta på någon annans kropp? Hur börjar det? Och hur ska vi få stopp på det? Om vi just nu skulle ta och bortse från andra kulturer, där kvinnans ställning är svag och mannen har alla rättigheter, och håller oss till vårt eget kära gamla Sverige, med våra traditioner av kvinnofrid och med vår relativt långt komna jämställdhet:

Somliga vuxna tycks inte alls minnas sin ungdom, sin skoltid, och allt vad som kunde inträffa av tafsande och trakasserier. Kanske det inte fanns på alla skolor? Lyckliga ni som inte behövde höra könsord och snuskiga förslag ropas till er själva eller någon i er omgivning. Lyckliga ni som inte behövde vara rädda för att bli tafsade på. Även om det inte hände en själv, så såg man det hända, och var rädd att bli drabbad. (Och, märk väl, det fanns inga människor från ovan nämnda främmande kulturer i min hembygd, så skyll inte på det!) Vuxna kan idag sitta och förfasa sig över dagens barns och ungdomars språk. Vi som minns är inte ett dugg förvånade, det var ju likadant för 30-40 år sedan, säkert ännu längre tillbaka också. Kanske att det har krupit ner åldrarna. Kanske att sociala medier gör det hela värre.

Men vart kommer det ifrån? Varför har ingen fått stopp på det? Barn och ungdomar gör som vuxna gör. Och de lär av varandra. Finns det så många vuxna som kallar varandra sådana fula saker och därmed visar den unga generationen att det är okej? Eller är det för få vuxna bland barn och unga på förskolor och skolor som visar hur man uppför sig? Stämmer det att barn fortfarande får höra när någon bråkar ”det är ju bara för att hen tycker om dig”? Borde vi i så fall inte istället ge goda alternativ till hur man visar att man tycker om någon?

Och det här med att säga nej: När barn tjatar om godis, och den vuxna säger nej, först, och sedan ger efter för tjatet, vad betyder nejet då? Och ibland när man hör barn leka så blir man fundersam: De jagar varandra och kittlas, t ex, och någon skriker ”nej” men skrattar kanske samtidigt, och de fortsätter och fortsätter tills någon blir ledsen eller en vuxen sätter stopp. Är det där barn lär sig att nej inte betyder något? Eller när (oftast flickor) kommer fram till mig och ber ”säg till honom, han bara håller på” (ja, oftast, en ”han”) där ”håller på” inte nödvändigtvis har med kön eller sex att göra, utan ”bara” är knuffar, petande, kittlande… Varför måste de be en vuxen om hjälp? Varför är inte barnets (flickans?) ”nej” giltigt? Har vi glömt att lära barnen att lösa konflikter? Och framför allt: varför har ingen lärt barnen (pojkarna?) vad ”sluta” eller ”nej” betyder?

Vem ska lära barnen hur man uppför sig, om inte vi föräldrar? Och, i de fall föräldrarna inte gör det, därför att de själva är sådana som ”håller på” mot andra, eller använder könsord mot varandra (ja, såna föräldrar finns!) – måste då inte förskola och skola och alla vi andra vuxna  visa vägen?

Har övergrepp med makt att göra, maktdemonstration? Jag såg en förfärlig tråd på facebook där ett antal män beskrev vad de skulle göra med en kvinna som de uppenbarligen hatade. Varför vill man bedriva något som helst sexuellt umgänge med någon man hatar? Ungefär som djur visar varandra vem som står högst i rang genom att låtsas-para sig med konkurrenten? Men vi är väl för 17 inga djur!?

Liksom när det gäller mobbning är det väl den som är utsatt som har tolkningsföreträde? Men tror vi på dem som berättar om övergrepp, sexuella eller inte, barn eller vuxna, eller viftar vi bort det med att ”sånt får man tåla”, ”det var väl inte så farligt”, ”var inte så känslig”? Är vi så rädda för den som har makten att vi därför slätar över?

Kommer vi att komma någon vart om inte vi vuxna kan lära barn att säga nej när de menar nej och ja när de menar ja? (Och, kanske framförallt, eftersom barn gör som vi gör och inte som vi säger: göra likadant själva…) Och lära dem vad ”nej” och ”sluta” betyder? Måste då flickor fortsätta vara rädda för pojkar, tjejer finna sig i att bli tafsade på, kvinnor fortsätta gå med nyckelknippan som ett knogjärn i vanten?

Säkert finns också folk av kvinnligt kön som trakasserar. Säkert finns också utsatta manliga människor. Inte alla pojkar, killar, män ”håller på”, nej. Inte alla flickor, tjejer och kvinnor är rädda. Men det räcker med några få för att det ska vara ett problem för hela samhället.

Text

Ingen heminredningstidning

I mitt jobb har vi tystnadsplikt. Så även om folk skulle bete sig roligt, hålla knasiga tal eller ha konstiga kläder i olika kyrkliga sammanhang eller vid hembesök så får vi inte prata om det.

Jag undrar hur det är på andra jobb? Anticimex t ex. När de har varit på besiktning  hos någon som har hela utrymmet under diskbänken proppfullt med äggkartonger? Sitter de och skrattar ihjäl sig åt det i fikarummet? Berättar de roliga historier på personalfesten om sorterade sopor i halva hallen? Roar de sina barn med gamla stereobänkar med uråldriga stereoanläggningar med spretande sladdar framför öppna spisen och möbler som ser ut att vara på väg någon annanstans? Tröstar de sina partners med att andra har ännu större berg av tvätt över hela golvet i tvättstugan där man får gräva för att hitta golvbrunnen? Äcklar de sina vänner med stanken och gegget i golvbrunnen bredvid duschen i det där huset?

img_20160111_113720.jpg
Komposterbart berg

Jag bara undrar.

Antar att jag får vara nöjd med att soporna åtminstone var sorterade. Trösta mig med att jag just höll på att byta i sängarna. Att jag trots mitt slafsande i mjukiskläder ändå hade duschat. Och även om stegen redan borde ha varit uppställd för titten uppe på vinden, så visste jag i alla fall var den fanns.

Nästa gång ska jag inte glömma att det ska komma en besiktningsgubbe. Jag menar, jag behöver ju inte ensam stå för all underhållning på Anticimex personalmöten.

Text