Förlåta och berömma eller Facebook I

Irriterar mig ofta på typiska, vad jag kallar ”facebook-deviser”. ”Sanningar”, utskrivna lite piffigt, ibland med en bild till, som okritiskt gillas och delas och sprids.

Den här, t ex: ”När jag gör något rätt kommer ingen ihåg det. När jag gör något fel glömmer ingen det.” Det verkar ju sant, och blir lite kul, uttryckt på det viset.

Men jag undrar om det egentligen är så? Vem är det som har svårast att ge beröm när jag har gjort nåt bra? Vem är det som har svårast att förlåta när jag har gjort nåt dumt?

Är det inte – jag själv?

.

Text

Annonser

Jackan

Tösa har fått en ny jacka. Den är fin – blå, varm och vattentät, och har stora fickor. Hon tycker om sin jacka, men hon visste inte att det var en killjacka. Det är i alla fall vad de andra säger. Anton har en likadan. Konstigt nog säger de inte till honom att det är en tjejjacka, det borde det ju vara eftersom Tösa har en? Hursomhelst. Hon gillar jackan och fickorna, som har plats för alla fina stenar och roliga skruvar och muttrar som hon hittar lite varstans, så hon bryr sig inte.

I varje fall inte förrän någon som gillar bus byter plats på jackorna i korridoren. På rasten kränger Anton på sig Tösas en storlek mindre jacka, och hon upptäcker att hon har hans när hon kör ner händerna i fickorna och i ett isande ögonblick tror att någon stulit hennes skatt. När jackorna har bytt plats för tredje gången på en vecka, tar Tösa med sig sin in i klassrummet och hänger den på stolen. Då kommer såklart fröken.
– Jackorna hänger vi därute! påminner hon.
-Nä, jag vill inte det, för… börjar Tösa, men fröken avbryter.
– Gå och häng upp den nu! säger hon, lite mer strängt.
– Nån byter plats på min och Antons jacka hela tiden! skyndar sig Tösa att säga.
– Jaså? Vad är det för dumheter? De retas bara, bry dig inte om det så slutar de nog. Gå och häng upp den nu så vi får börja lektionen nån gång!
Tösa vill fortfarande inte. Hon vill ha sin jacka med stenar och muttrar och skruvar ifred! Men fröken ger sig inte, så till slut måste hon ändå gå ut med jackan. Argt går hon. Hon undrar vad fröken har i sina jackfickor, om hon skulle vilja att någon tog det? Och om fröken skulle vilja att någon tog hennes jacka och gick ut och spelade fotboll med den, slängde sig i gruset och kanade på magen? Fröken får hänga sin jacka i lärarrummet tänker Tösa. Lärarrummet är låst. Varför minns så få vuxna hur det är att vara barn? Har de inte varit barn allihop, eller?

Text

Känsliga människor

En del människor är känsligare än andra. Det får känsliga människor lära sig att leva med. Känsliga människor får lära sig att anpassa sig och sina reaktioner. Känsliga människor blir ofta kallade överkänsliga. Känsliga människor får ofta höra att de inte ska ta saker ”så personligt”. Känsliga människor ordnar sig ibland ett hårt skal för att skydda sig. Ibland går skalet sönder lite. Ibland hjälper inte lärdomar och erfarenheter. Ibland har känsliga människor nerverna som utanpå ändå. Och det behöver inte bero på vare sig sorg eller sjukdom eller månadscykler. Det bara är så.

Normalkänsliga människor kan ha svårt att förstå varför känsliga människor blir ledsna eller arga. Eller för den delen glada eller exalterade. Känsliga människor kan tycka att dessa normalkänsliga egentligen borde kallas underkänsliga. Känsliga människor kan tycka att dessa underkänsliga eller normalkänsliga också borde lära sig att anpassa sig. Inte vara så hårda och okänsliga. Vara lite mer vänliga och försöka förstå. Hellre för vänliga än tvärtom, liksom.

Vi kan inte påverka våra personligheter så väldigt mycket. Men vi är människor, och människor kan lära sig otroligt mycket. (Läsa cykla enhjuling sticka tröjor prata kinesiska jonglera med 8 bollar baka wienerbröd räkna ut hur man flyger till månen konstruera supersmarta datorer spela trummor bygga kärnkraftverk skapa konstverk laga trasiga bilar springa maraton bygga jättehöga torn…) Om (över)känsliga människor kan (läs: tvingas) lära sig stå ut med och anpassa sig efter normal(under)känsliga borde normal(under)känsliga kunna lära sig det motsatta. Världen skulle bli en mycket skönare plats om vi alla försökte förstå varandra och vara vänliga mot varandra även om vi inte alltid tycker om varandra. Och detta utan att någon enda behövde känna att det var något fel på hen.

Tycker i alla fall nån som jag. Som har vad det verkar väldigt många nerver. Ibland utanpå.

Text

Lära sig att lyssna?

SONY DSCÅnej, nu har hon gjort det igen! Tösa vaknar upp och undrar vad fröken just frågade.

Det händer då och då. Fröken har genomgång. Hon pratar och förklarar. Tösa har redan fattat, och tankarna far iväg ut genom fönstret, upp till flaggstångsknoppen och vidare ut i det blå där några vita molntussar seglar fram. Hon flyger tillsammans med några måsar, kretsar runt och spanar. Hon ser bilar som pilar fram på vägen och alla cyklar som står parkerade vid skolan, hon ser en tant med en hund och en farbror med rollator… Hon kikar in genom klassrumsfönstret och ser att Olle har vikt ett dragspel av sitt papper och sitter och ritar något på bänken och sparkar med fötterna. Han längtar nog tills han får gå hem och bygga på sin nya legomodell. Tösa tänker att hon måste sluta flyga ut genom fönstret, och istället lyssna på vad fröken säger. Bli bättre på att skriva långsammare så hon inte hinner så långt före de andra.

Linnea blir jättesur när Tösa har fler rätt än Linnea på proven. Så är det nästan varje gång. Särskilt på matteprov. Tösa fräste ifrån en gång till Linnea, när fröken hade lämnat tillbaka matteprov: ”Jag kan väl inte skriva fel med flit heller!” Då blev Linnea ännu surare. Så Tösa bestämde sig för att aldrig tala om några resultat på några prov någonsin. Ett himla tjat var det varje gång sedan dess. Men Tösa teg som muren. Linnea sa att det nog var för att Tösa inte vågade säga att hon inte hade alla rätt. Fick hon väl tro då. Det är väl ingen tävling heller! Tösa tänker att Olle nog också skulle kunna ha alla rätt på matteproven, men han bryr sig inte. Han viker dragspel istället. Och pappersflygplan som han försöker pricka kompisarna med.

Nu är det plötsligt alldeles tyst och fröken är på väg fram till Tösa.
– Vad sa du? undrar Tösa generat.
– Har du förstått uppgiften? Du lyssnar ju inte! säger fröken, och tittar ner på Tösas bänk. Där ligger arbetsbladet. Det är redan klart.

Text och foto