På taket

I vår familj tittar vi inte på teve i köket. Har inte förstått varför man ska ha en teve där faktiskt. Däremot tittar vi gärna på en teveantenn. Det är ganska trevligt!

Svalor
Svalor
Duvor, närmare bestämt turkduvor om jag inte ser fel!
Duvor, närmare bestämt turkduvor om jag inte ser fel!

Själva taket erbjuder visst också en fin sittplats för den som vill njuta av morgonsolen! 

Morgonsol
Morgonsol
Annonser

Minnesstenar

Jag åkte berg-och-dalbana en dag, medlockad av dottern som påstod att det inte var läskigt alls. Det var ju längesen jag gjorde nåt sånt! Hade jag blivit för gammal? Nä, inte gammal, väl? Hm. Det var läskigt. Men också väldigt skojigt och riktigt, riktigt härligt. Vaknade helt fnissig på natten efteråt; minnet av färden satt kvar i kroppen som pirrande sockerdricka.

Jag var på konsert en kväll och blev helt tagen av musiken. Mina ögon har lätt för att rinna över ibland (det blir bara värre med åren, det där…) men om det är av glädje eller lycka är det ju ändå rätt okej. Jag kände mig upplyft efteråt och tänkte, att jag vill behålla den här känslan av glädje, hopp och beslutsamhet som konserten gav. Den där känslan av att vilja göra skillnad är möjligen svår att leva upp till, men ändå något jag tror vi alla behöver drabbas av ibland. Och försöka hålla kvar. 

Lyser i kvällssolen
Lyser i kvällssolen

Jag åkte förbi kyrkan en kväll och såg korset högst upp på tornet lysa i kvällssolen. Jag kom att tänka på när jag var däruppe. Jag var livrädd och jublande glad, samtidigt. Euforin stannade kvar ett bra tag när jag kom ner igen. I flera dagar efter den strapatsen gick jag och myste av lycka när jag tänkte på att jag hade suttit uppe på tornets tak. Fortfarande blir jag glad av minnet och av att jag tog chansen när jag fick den.

Nere på marken, ute i livet, är verkligheten ibland – eller ganska ofta – kall och hård, ja, vass emellanåt. Inte ofta direkt euforisk. Om det kommer tårar är de inte alltid av glädje, om vi säger så. Men vem orkar å andra sidan leva i ett glädjerus hela tiden? Även förälskelser lugnar ner sig till mer vardagligt hanterliga känslor!

Minnena av besöket på tornet, konserten, berg-och-dalbanan och andra upplevelser ligger som ädelstenar i hjärtat. Minnesstenar. Stora, glada, värmebevarande stenar. Små, hårda, beslutsamma stenar. Ljuspunkter i mitt innersta. Det kommer att bli bra.

Sista dagen 

En annan sommarkväll
En annan sommarkväll

Sista dagen på semestern. Jag går hemma och plockar med tvätt och önskar att det var första dagen. Tänker att jag borde göra något roligare. Och att jag borde städa. Tvätten är åtminstone lite mindre tråkig än att städa. Men jag borde göra något roligare, något njutbarare. Ute. Det är ju i alla fall sommar.

Har tagit en massa kort för att minnas sommarens roligheter. Håller kvar upplevelser av gemenskap och bergochdalbanor och solsken och vattenblänk. Köper jordgubbar och fryser in en bit av sommaren och kokar saft på en annan bit. Köper glass tillsammans med barnen, men det blåser kallt och vi sitter inne och äter den. Tiden tickar och semestern tar slut och hösten kommer om bara ett litet tag…

Vill stanna kvar! Hålla fast! Bada mer, äta mer jordgubbar! Mer glass! Har ju inte blivit färdig med att göra ingenting! Ger upp, sköljs med som en våg i ett vattenfall. Kan inte stå emot tiden.

En plats att längta till 

Jag älskar det här stället. Ville bara säga det, med några bilder av lite tveksam mobiltelefonkvalitet. Här slappnar jag av (och sover…) som allra bäst.

 

Om du inte har hört bruset så rekommenderar jag ett besök vid Vindelälven. En plats att längta till.


Foto