Bräcklighet och styrka

Jag blundar, och då ser jag honom. Han sitter där på en sten, helt ensam. Han håller ett grässtrå i handen och betraktar det, som ett barn, förundrad. Jag går fram mot honom, lite tveksam. Ryggsäckens remmar skär in i mina axlar. Mina knän darrar. I packningen finns fullt av måsten och borden och tillkortakommanden och viljor och önskningar. – Hjälp mig! vill jag säga. Men det känns dumt. Han makar sig lite åt sidan och ger tecken åt mig att sätta mig. Tvekande sätter jag mig intill honom. Inte ska väl jag… Han visar mig det tunna långa grässtrået. Han säger inget, bara visar mig strået, dess bräcklighet och styrka, den vackra vippan i toppen, utsökt formad.
– Gör dig inga bekymmer, viskar han i mitt hjärta, lägg ner din tunga ryggsäck.
– Men…
– Ser du blomman här? Han böjer sig mot marken för att röra vid den. – Så skön, så fulländad. Gör dig inga bekymmer!
Vi sitter där ett tag och luften är god att andas. När jag reser mig upp är ryggsäcken lätt.

image

Text och foto

Annonser

Skönhet och skit

Jag stod och såg på floden, en stor, bred, djup flod, en enormt kolossal flod. Bilder, musik, fakta och information vällde fram, det var bara att skopa upp och dricka, släcka sin kunskapstörst. Kunskapens flod, på gott och ont –  mitt i den aldrig sinande strömmen virvlade lögner och förtal, illvilja och hat, trakasserier, våld och förnedring. Jag rös och tänkte: ”Sväljer man fel blir man förgiftad, drunknar, förgås i svåra plågor.” Jag hade en liten hink i handen. Men vad skulle jag kunna göra åt flodens bråte och smuts? Jag anade att Ängeln stod bredvid mig, stilla för en gångs skull. Jag tror dess vingar slokade, medan den sorgset betraktade blandningen av högt och lågt, visdom och vanvett, skönhet och skit.
”Det kunde vara så fint, så bra, så fantastiskt, med allt detta mänskliga vetande och kultur att bara ta för sig av”, viskade Ängeln. ”Fyll din hink med kärlek och hopp, och töm den i floden! Inte mycket förslår det mot lorten, men åtminstone det kan vi göra. Varje gång du slänger ut något nedsättande om någon, sak samma vem, bidrar du till flodens nedsmutsning. Det spelar ingen roll om det når fram till den berörda, det sprider sin stank ändå. Men varje droppe kärlek ger en renare, skönare flod.”

Text

Förklaringsberg

Lyllos Petrus, Jakob och Johannes som får följa med Jesus upp på förklaringsberget och höra Guds röst: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Tänk om vi hade ett sånt ”facit”!

Det finns olika ”förklaringsberg”. De kan heta Taizé, Väckelsemöte, Naturupplevelse, Kyrkans-unga-träff eller något helt annat. Händelser eller ögonblick när det står alldeles klart att Gud finns, att han älskar mig, att detta med Kristus betyder något, att Han vill mig något.

Även om det står helt klart för mig, kan jag kanske inte övertyga den som inte vill låta sig övertygas, lika lite som jag rättvist kan beskriva havet för den som aldrig sett det. När någon säger till mig att hen inte tror på Gud, eller att Gud inte finns, känns det som om hen inte tror på mig. Jag vet ju. Tycker jag.

Det blir vardag igen efter förklaringsberget, även för Petrus, Jakob och Johannes. De hade hört Guds röst och sett Jesus stå och prata med Mose och Elia. Det är få förunnat att få se! Ändå hade de svårt att tro, när Jesus pratade om sin förestående död och uppståndelse. Så mycket svårare då för oss.

Men ”förklaringsberget” finns kvar och lyser i minnet.

Textförfattare

…som havet…

SONY DSC

Tösa sitter och ser på havet. För bara några dagar sedan hade hon aldrig sett eller varit i närheten av det. Hemma finns en vik av den stora sjön. Där är lugnt och varmt och härligt att bada. Hon förstod inte vad det skulle vara för speciellt med havet. Det skulle vara mycket större än sjön, man skulle inte kunna se land på andra sidan hade hon hört. Det var svårt att föreställa sig. Vatten som vatten, strand som strand. Bad som bad.

Men när hon fick se det…

Första dagen blåste det, vågorna slog in och sögs ut igen och det var ett väldigt dån. Hur kunde någon våga bada i det där!? Tösa hade längtat hem till sjön, till de varma, vänliga små vågorna på badstranden, och känt sig så liten och rädd för det där stora, vilda, farliga. Men den jätte-jättelånga sandstranden förlät ju en del förstås, och alla fina småstenar och snäckor som havet slängde upp. Och man kunde verkligen inte se land på andra sidan, inte någonstans längs hela horisonten.

SONY DSC
Nu har det slutat blåsa och snällare små vågor smeker stranden. Tösa har sprungit i strandkanten och hoppat över vågorna och nu blir hon nästan sömnig av att sitta och titta på dem. Alldeles lugn, som av en vaggvisa. Aldrig kunde hon föreställa sig att något sådant som Havet kunde finnas. Så stort, mäktigt, farligt och alldeles alldeles underbart.

Mor sitter bredvid, hon gnolar på en liten sång: ”Guds kärlek är som havet, mäta den man ej förmår”. Plötsligt förstår Tösa varför en del människor påstår att herr Gud inte finns. De har väl inte mött honom! Det är väl därför de inte kan tro på något så stort, mäktigt, kärleksfullt och alldeles alldeles underbart.

Inom sig känner Tösa, i takt med vågorna, sången om att hon är älskad.

SONY DSC

Text och foto

Prästprat och vingfladder

Jag satt i en kyrka, någonstans i Sverige. En präst pratade. Länge och blommigt. Och jag hade något bekymmer som jag ville fråga herr Gud om. Och prästen sa härligt och underbart och kära vänner och fantastiskt vackert, och jag kunde inte höra vad herr Gud sa.
– Ge mig tålamod!! bad jag, – Vad den här prästen pratar, hur ska jag kunna höra vad Du säger Gud? Ge mig tålamod med präster som pratar!!
Då var ju Ängeln där förstås, och snurrade runt mig med flaxande vingar, och genom fladdret hörde jag en viskning:
– Ingen är perfekt, men jag älskar er ändå.

Text

Stigar

image

Häromdan gick vi längs en vandringsled som slingrade upp och ner och hit och dit längs en å. Kunde inte låta bli att fundera på – vem gick här först? (Ja, förutom ett eller annat djur då.) När var det, och varför? Ån är fin att fiska i, så det är lätt att föreställa sig att det var fiskare som gick där först. Att följa en å är ju också ett säkert sätt att komma till vilken som helst plats som ligger längs ån, utan att gå vilse. En handelsplats, kanske. Längs vår stig fanns fångstgropar. (Ni vet såna där som man förr jagade ner älgar i om man ville ha sig en rejäl stek.) De här fångstgroparna var, enligt informationsskyltarna, från vikingatid eller tidig medeltid. Om groparna är så gamla, borde ju stigen vara lika gammal. Minst. Sisådär 1000 år. Tanken svindlar.

image

Vilka gick här då? Vad hette de? Vad tänkte de på? Vad hade de för bekymmer? Vad drömde de om? Såg de också hur vackra forsarna och selen och fjällen är? Och solskenet som silar genom träden, över blåbärsriset och de ljusgröna små nykläckta ormbunkarna? Hade de tid att njuta av utsikten, de som hade fullt upp med att jaga sin mat och inte kunde gå till affären och köpa sin stek och sin fisk?

Fast hur vackert och njutningsfullt är det egentligen att stressa från jobbet till affären och frysdisken där?

image

Text och bild