Knäpp?

Jag var bara tvungen att ta en promenad ikväll efter jobb och mat, trots att min familj tyckte jag var mer än lovligt knäpp – det ösregnade ju. Inte många var ute ikväll och det var nog bara jag som var ute och gick med mig själv, de få andra jag såg var ute med hundar. För hundar behöver ju motion oavsett väder, till skillnad från oss människor. Eller hur det nu är…

Jag blir nästan lite fnissig av regnpromenader, just för att det känns så absurt att bli så blöt att vattnet rinner, från regnkläderna och från håret. (Och då har jag inte ens tänkt tanken att hoppa i vattenpölarna…) Dessutom har jag ju min mössa. En mössa med en lampa på som jag tänder vid mörkare passager på gångbanan. Och då, när det regnar, glittrar hela luften omkring mig. Bara en sån sak! Helt klart värt att bli blöt för.

Annonser

Bra saker

_20181018_171724.JPG
Dela med dig av det goda!

Det goda som händer i världen får inte mycket uppmärksamhet i media. Där syns nästan bara det hemska, otäcka, svåra. Vi delar och förfasar oss och klickar in ledsna emojis. ”Vart är världen på väg, hur kan det få ske…” Man kan undra varför vi är så programmerade att våra blickar och medvetanden dras till läskigheter?

Men. Det goda som sker är faktiskt mångdubbelt större än det onda. Det händer bra saker varje dag, varje stund. Hela tiden görs kärleksfulla handlingar. Kanske tycker vi att det är för lite ändå? Det finns en bra lösning på det. Vi får se till att hjälpas åt så att det blir mer, helt enkelt (Jag är rätt säker på att vänlighet och kärlek smittar dessutom!)

Hemma

Man kan drömma om ett vackert hus. Allé. Snygg grusplan. Välansade gräsmattor med välordnade planteringar. Inbjudande trappa. Veranda. Eller glasveranda! Stilig entré. Nyrenoverat, välorganiserat och vackert. Och dammfritt! Vid utsikt, över sjön såklart. Kan man drömma.

Men när jag sneddar över lekplatsen efter kvällspromenaden och ser att det lyser i fönstren… då vet jag. Det spelar ingen roll att det som skulle vara en trädgård mer liknar – nej, är – en okammad ogräsodling, att trappan knarrar och ytterdörren är i behov av målning. Det kvittar att familjens tusenfoting har lagt sina skor i en hög innanför dörren och att dammråttorna nosar en i hälarna när man kliver in. Vad gör det att alla möbler har olika stil och att det fortfarande fattas tapeter och lister här och där? För det lyser i fönstren, och därinne är det varmt och där finns några jag älskar och allt jag behöver.

Hur känns det?

”Hur känns det?” är en fråga jag fått många gånger den här hösten, ja, före semestern också. Jag ska ju byta jobb. De vanligaste svaren från mig har varit ett sanningsenligt ”Väldigt blandade känslor” till de flesta, och kanske lite trotsigt ”Bra!” till dem jag tycker tål det… Jag menar: inte förväntar sig någon att jag ska svara ”det känns hemskt, jag ångrar mig bittert?” – ens om det var sant??? Någon gång, när jag blev lite trött på frågan, svarade jag ”måste det kännas på nåt särskilt sätt?”

Det är klart att det känns. Mer ju närmare det kommer, uppbrottet. Stor glädje och positiv spänning inför det nya. En liten lättnad att komma ifrån vissa saker som ibland känts jobbiga. En liten rädsla att inte klara vissa saker i det nya livet. Ledsenhet när människor kommer fram och kramas och gråter. En fantastisk glädje över alla uppmuntrande tillrop från människor i både de gamla och de nya sammanhangen. (Ja ibland har jag tänkt att man borde byta jobb oftare, för det är lite som när nån har dött och folk står runt kistan och talar om hur fin människan i den var. Det kanske vi borde fundera på. Vänta inte, säg det nu!) (Fast, jo, jag har fått väldigt mycket uppmuntran och stöd och tacksamhet hela tiden på mitt gamla jobb, det har jag verkligen!)

Jag tycker inte att jag är stressad, men min kropp tycker visst det, och skickar på mig stressdrömmar, hjärtklappning och magknip. Typiska stresspåslag. Jag har ju själv valt att byta jobb och ser jättemycket fram emot det, med en glad pirrig känsla i magen. Men att lämna det gamla är mycket mer känslomässigt än jag föreställt mig. Det är konstigt att kroppen reagerar på ett helt annat sätt än hjärnan tycker att den borde. Att rensa och städa ut, bära hem det som är mitt och lämna tillbaka det som är lånat, säga ”hejdå, det har varit så roligt men nu är det slut” – ajajaj vad det gör ont, faktiskt rent fysiskt. Att se sina arbetskamrater sticka iväg på sina vanliga uppdrag, i den vardag som vi har delat i elva fina år, och själv ha lämnat sina nycklar och gå ut och höra dörren slå igen bakom ryggen…

Det känns vill jag lova.

Nu vet ni. Det känns. Men ibland bara måste man hoppa, hur läskigt det än är. Det är ju så härligt när det pirrar i magen. Till er, mina vänner, och dit räknar jag alla som jag haft någon slags relation till på jobbet under alla dessa år: ❤️ Vi ses. Såklart.

Myra

Jag förvandlade mig till myra för en stund och betraktade världen ur ett myrperspektiv. Det kan vara bra att se ur andras vinklar och perspektiv, tänk på det.

Myran ser andra saker än vi långbenta högväxta. Det kan finnas detaljer som vi storvuxna missar när vi ser ned på blommor och gräs. Man kan behöva betrakta trädet som en myra gör för att riktigt se det. En blomma kan vara vacker även från ett annat håll. Trädet kan vara så mycket större och mer komplicerat än vi först kan uppfatta som ser det framifrån på avstånd. Glöm inte att se upp till det och dem du har omkring dig.

Om du ser upp är det svårt att inte se himlen. Tänk på det.

 

 

Vanor

Jag cyklar till jobbet. Det har blivit en vana – motståndet från hela mig mot att sätta mig på cykeln tidigare i vår (och nästan hela förra året) är som bortblåst. Det känns nästan som ett straff om jag av någon anledning måste ta bilen. Högerhanden har lärt sig var det går uppför och nedför och vrider vant på växelspaken så att benen knappast märker något. Benen å sin sida lärde sig raskt var de skulle sakta in för att näsan skulle hinna nosa på syrenerna. Nu är syrentiden över och benen trampar på. Ögon och minne samarbetar om att komma ihåg hålen i cykelbanan och förmå armarna att svänga undan. En dag är groparna lagade och hela kroppen njuter av hur slätt det blev. Ojämnheterna är raskt glömda, tills det kommer nya. Allt blir en vana. Man vänjer sig och vänjer om sig. Det är i och för sig inte så svårt att cykla när solen strålar och man kan vara ute i t-shirt före åtta på morgonen, liksom efter nio på kvällen, men jag tänker att om jag var tvungen att cykla varje dag i regn så skulle jag nog vänja mig vid det också. Andra kläder, bättre förberedelse – nog skulle det gå om jag blev tvungen.

Jag tänker att det är som livet. Hela tiden ändras livet och vi vänjer oss och vänjer om oss. När vi är små vill vi lära – äta själv, gå, prata… När vi blir större glömmer vi ibland bort hur spännande det är att lära nytt. Men förändringar fortsätter komma, vilket vi vill det eller inte. Sluta skolan, byta jobb, flytta, få barn, sucka över trotsåldersbarn, plötsligt vara tonårsförälder… Vi får lära och lära om. Visst kan det kännas jobbigt, men efter ett litet tag blir det mesta vana och vardag.

Människan är en av de arter som utvecklas allra mest i livet. Vi föds som små hjälplösa knyten, växer upp till förhoppningsvis kompetenta vuxna, och kan fortsätta utvecklas till visa gamlingar, om vi har lite vilja och tur, ända in i döden. Människan är också en av de mest anpassningsbara arterna på hela jorden. Det är därför vi finns överallt och överlever nästan vad som helst.

Så varför är vi så rädda för det främmande, det ovana, för förändring?