Hemma

Man kan drömma om ett vackert hus. Allé. Snygg grusplan. Välansade gräsmattor med välordnade planteringar. Inbjudande trappa. Veranda. Eller glasveranda! Stilig entré. Nyrenoverat, välorganiserat och vackert. Och dammfritt! Vid utsikt, över sjön såklart. Kan man drömma.

Men när jag sneddar över lekplatsen efter kvällspromenaden och ser att det lyser i fönstren… då vet jag. Det spelar ingen roll att det som skulle vara en trädgård mer liknar – nej, är – en okammad ogräsodling, att trappan knarrar och ytterdörren är i behov av målning. Det kvittar att familjens tusenfoting har lagt sina skor i en hög innanför dörren och att dammråttorna nosar en i hälarna när man kliver in. Vad gör det att alla möbler har olika stil och att det fortfarande fattas tapeter och lister här och där? För det lyser i fönstren, och därinne är det varmt och där finns några jag älskar och allt jag behöver.

Annonser

Hur känns det?

”Hur känns det?” är en fråga jag fått många gånger den här hösten, ja, före semestern också. Jag ska ju byta jobb. De vanligaste svaren från mig har varit ett sanningsenligt ”Väldigt blandade känslor” till de flesta, och kanske lite trotsigt ”Bra!” till dem jag tycker tål det… Jag menar: inte förväntar sig någon att jag ska svara ”det känns hemskt, jag ångrar mig bittert?” – ens om det var sant??? Någon gång, när jag blev lite trött på frågan, svarade jag ”måste det kännas på nåt särskilt sätt?”

Det är klart att det känns. Mer ju närmare det kommer, uppbrottet. Stor glädje och positiv spänning inför det nya. En liten lättnad att komma ifrån vissa saker som ibland känts jobbiga. En liten rädsla att inte klara vissa saker i det nya livet. Ledsenhet när människor kommer fram och kramas och gråter. En fantastisk glädje över alla uppmuntrande tillrop från människor i både de gamla och de nya sammanhangen. (Ja ibland har jag tänkt att man borde byta jobb oftare, för det är lite som när nån har dött och folk står runt kistan och talar om hur fin människan i den var. Det kanske vi borde fundera på. Vänta inte, säg det nu!) (Fast, jo, jag har fått väldigt mycket uppmuntran och stöd och tacksamhet hela tiden på mitt gamla jobb, det har jag verkligen!)

Jag tycker inte att jag är stressad, men min kropp tycker visst det, och skickar på mig stressdrömmar, hjärtklappning och magknip. Typiska stresspåslag. Jag har ju själv valt att byta jobb och ser jättemycket fram emot det, med en glad pirrig känsla i magen. Men att lämna det gamla är mycket mer känslomässigt än jag föreställt mig. Det är konstigt att kroppen reagerar på ett helt annat sätt än hjärnan tycker att den borde. Att rensa och städa ut, bära hem det som är mitt och lämna tillbaka det som är lånat, säga ”hejdå, det har varit så roligt men nu är det slut” – ajajaj vad det gör ont, faktiskt rent fysiskt. Att se sina arbetskamrater sticka iväg på sina vanliga uppdrag, i den vardag som vi har delat i elva fina år, och själv ha lämnat sina nycklar och gå ut och höra dörren slå igen bakom ryggen…

Det känns vill jag lova.

Nu vet ni. Det känns. Men ibland bara måste man hoppa, hur läskigt det än är. Det är ju så härligt när det pirrar i magen. Till er, mina vänner, och dit räknar jag alla som jag haft någon slags relation till på jobbet under alla dessa år: ❤️ Vi ses. Såklart.

Myra

Jag förvandlade mig till myra för en stund och betraktade världen ur ett myrperspektiv. Det kan vara bra att se ur andras vinklar och perspektiv, tänk på det.

Myran ser andra saker än vi långbenta högväxta. Det kan finnas detaljer som vi storvuxna missar när vi ser ned på blommor och gräs. Man kan behöva betrakta trädet som en myra gör för att riktigt se det. En blomma kan vara vacker även från ett annat håll. Trädet kan vara så mycket större och mer komplicerat än vi först kan uppfatta som ser det framifrån på avstånd. Glöm inte att se upp till det och dem du har omkring dig.

Om du ser upp är det svårt att inte se himlen. Tänk på det.

 

 

Vanor

Jag cyklar till jobbet. Det har blivit en vana – motståndet från hela mig mot att sätta mig på cykeln tidigare i vår (och nästan hela förra året) är som bortblåst. Det känns nästan som ett straff om jag av någon anledning måste ta bilen. Högerhanden har lärt sig var det går uppför och nedför och vrider vant på växelspaken så att benen knappast märker något. Benen å sin sida lärde sig raskt var de skulle sakta in för att näsan skulle hinna nosa på syrenerna. Nu är syrentiden över och benen trampar på. Ögon och minne samarbetar om att komma ihåg hålen i cykelbanan och förmå armarna att svänga undan. En dag är groparna lagade och hela kroppen njuter av hur slätt det blev. Ojämnheterna är raskt glömda, tills det kommer nya. Allt blir en vana. Man vänjer sig och vänjer om sig. Det är i och för sig inte så svårt att cykla när solen strålar och man kan vara ute i t-shirt före åtta på morgonen, liksom efter nio på kvällen, men jag tänker att om jag var tvungen att cykla varje dag i regn så skulle jag nog vänja mig vid det också. Andra kläder, bättre förberedelse – nog skulle det gå om jag blev tvungen.

Jag tänker att det är som livet. Hela tiden ändras livet och vi vänjer oss och vänjer om oss. När vi är små vill vi lära – äta själv, gå, prata… När vi blir större glömmer vi ibland bort hur spännande det är att lära nytt. Men förändringar fortsätter komma, vilket vi vill det eller inte. Sluta skolan, byta jobb, flytta, få barn, sucka över trotsåldersbarn, plötsligt vara tonårsförälder… Vi får lära och lära om. Visst kan det kännas jobbigt, men efter ett litet tag blir det mesta vana och vardag.

Människan är en av de arter som utvecklas allra mest i livet. Vi föds som små hjälplösa knyten, växer upp till förhoppningsvis kompetenta vuxna, och kan fortsätta utvecklas till visa gamlingar, om vi har lite vilja och tur, ända in i döden. Människan är också en av de mest anpassningsbara arterna på hela jorden. Det är därför vi finns överallt och överlever nästan vad som helst.

Så varför är vi så rädda för det främmande, det ovana, för förändring?

Farthinder

_20180331_183140.JPGPå min mammas anslagstavla sitter en satirteckning från den tid då det var bly i bensinen. ”Om blyet i bensinen hade varit skadligt för bilarna hade man nog snabbt förbjudit det”, är teckningens budskap.

Jag tog en promenad idag och skulle korsa en väg när det kom en bil. Där var ett farthinder som bilen saktade in för, och jag som är en gammal erfaren trafikant förstod ju att föraren inte alls saktade in för att släppa förbi mig utan bara för att där var ett gupp. Men om jag varit ett litet barn med bråttom hem hade jag kanske trott att hen tänkte stanna, och så hade jag sprungit över. Förhoppningsvis hade föraren varit mer uppmärksam på och tagit mer hänsyn till ett barn än till vuxna mig.

Men visst är det väl sorgligt att farthinder behövs? Man saktar in för att inte skada bilen. Man kan tydligen inte sakta in för att undvika att skada en medtrafikant?

Som en dröm

Jag står i snögloppet och väntar. Känner att jag behöver nya skor. Glasögonen går knappt att se igenom. Isnålar i kinderna.
Jag hör att det ropas och skrattas bortefter vägen. Jag frågar någon som går förbi med raska, plaskande steg: – Vad är det för rop och skratt? Vad är det som händer?
– Det är Marias pojk. Dom säger att han gav syn åt en blind.
Syn åt en blind?
– Gode gud!
– Ja vad vill du? hör jag intill mig. Jag hoppar till.
– Gode gud! utbrister jag igen.
Hans ögon är smittsamt varma.
– Vad vill du att jag ska göra för dig? Han verkar mena det. Där är fullt med folk, men bara vi två.
Jag tänker. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill att jag och alla de mina ska vara lyckliga och få leva i fred och ro, far det genom mitt huvud. Men vad betyder det? Hur ska det bli så? Vad krävs för det? Jag vet inte. Vad vill jag? Vad som helst? Nåt annat. Nya skor.
– Jag vet inte.
Han ser på mig. Eller kanske snarare – in i mig. Och ”hur länge” är en fråga som inte finns. Förvirringen lägger sig. Han går vidare, och jag följer efter. Där är fullt av folk, och bara vi två. Mina fötter är fortfarande blöta, men jag är varm. Jag ser det jag behöver se. Ett steg, ett ögonblick. Jag vill. Vill vilja. God vilja.

Fat. Men koppar?

_20180107_163720.JPG
Nio kaffefat

Vi hade tänkt köpa nya kaffekoppar till svärfar i födelsedagspresent. Det var lättare sagt än gjort! Alla verkar föredra muggar numera, för såna fanns det gott om i alla affärer, med och utan öra. Någon kaffekopp hittade vi, helt vit och ganska dyr. Och tråkig. Förr kunde man köpa en kartong med ett halvt dussin vardagskaffekoppar med fat. Sådant finns nu tydligen inte att uppbringa! Svärfar fick en bok istället.

Så visade det sig att ett par möss hade mött sitt öde under hans diskbänk. När vi städade efter de små kräken hittade vi ett gäng med kaffefat. Kaffefat som mist sina koppar och blivit omplacerade till tjänstgöring under blomkrukor. Nio stycken helt olika fat. Och jag tänkte, att hemma har jag också en del gamla kaffefat som blomfat. Måste kolla om det också är många olika!

_20180107_163617.JPG
Sju kaffefat och ett tefat. T o m de tre vita i mitten är olika – ett kantigt, ett med guldkant och ett helt vitt.

Det var det.

Så mycket kaffekoppar folk måtte ha haft genom åren! Något fat känner jag igen från min barndom hos mormor, ett par andra från mammas och pappas skåp. Några har kommit med krukväxter från min svärmor. Några har jag köpt själv. Med koppar då. Några har stämplar under, Rörstrand, Uppsala Ekeby, Made in China… De flesta är omärkta. Men var har alla koppar blivit av? (Och, ähum, alla krukväxter…?)

Har vi haft lika många muggar? De har ju inga fat, så ingen del finns kvar som påminner om muggen som gick sönder.

_20180107_163549.JPG
Nio kaffefat till.

Varför har tillverkare och försäljare slutat med kaffekoppar? Det måste ha varit en oerhört lukrativ bransch!

Åtskilliga liter kaffe har druckits ur många olika koppar – och sörplats från faten. Kopparna har mist sina öron, spruckit och gått i bitar. Faten finns kvar och framkallar alla möjliga minnen.