Myra

Jag förvandlade mig till myra för en stund och betraktade världen ur ett myrperspektiv. Det kan vara bra att se ur andras vinklar och perspektiv, tänk på det.

Myran ser andra saker än vi långbenta högväxta. Det kan finnas detaljer som vi storvuxna missar när vi ser ned på blommor och gräs. Man kan behöva betrakta trädet som en myra gör för att riktigt se det. En blomma kan vara vacker även från ett annat håll. Trädet kan vara så mycket större och mer komplicerat än vi först kan uppfatta som ser det framifrån på avstånd. Glöm inte att se upp till det och dem du har omkring dig.

Om du ser upp är det svårt att inte se himlen. Tänk på det.

 

 

Annonser

Vanor

Jag cyklar till jobbet. Det har blivit en vana – motståndet från hela mig mot att sätta mig på cykeln tidigare i vår (och nästan hela förra året) är som bortblåst. Det känns nästan som ett straff om jag av någon anledning måste ta bilen. Högerhanden har lärt sig var det går uppför och nedför och vrider vant på växelspaken så att benen knappast märker något. Benen å sin sida lärde sig raskt var de skulle sakta in för att näsan skulle hinna nosa på syrenerna. Nu är syrentiden över och benen trampar på. Ögon och minne samarbetar om att komma ihåg hålen i cykelbanan och förmå armarna att svänga undan. En dag är groparna lagade och hela kroppen njuter av hur slätt det blev. Ojämnheterna är raskt glömda, tills det kommer nya. Allt blir en vana. Man vänjer sig och vänjer om sig. Det är i och för sig inte så svårt att cykla när solen strålar och man kan vara ute i t-shirt före åtta på morgonen, liksom efter nio på kvällen, men jag tänker att om jag var tvungen att cykla varje dag i regn så skulle jag nog vänja mig vid det också. Andra kläder, bättre förberedelse – nog skulle det gå om jag blev tvungen.

Jag tänker att det är som livet. Hela tiden ändras livet och vi vänjer oss och vänjer om oss. När vi är små vill vi lära – äta själv, gå, prata… När vi blir större glömmer vi ibland bort hur spännande det är att lära nytt. Men förändringar fortsätter komma, vilket vi vill det eller inte. Sluta skolan, byta jobb, flytta, få barn, sucka över trotsåldersbarn, plötsligt vara tonårsförälder… Vi får lära och lära om. Visst kan det kännas jobbigt, men efter ett litet tag blir det mesta vana och vardag.

Människan är en av de arter som utvecklas allra mest i livet. Vi föds som små hjälplösa knyten, växer upp till förhoppningsvis kompetenta vuxna, och kan fortsätta utvecklas till visa gamlingar, om vi har lite vilja och tur, ända in i döden. Människan är också en av de mest anpassningsbara arterna på hela jorden. Det är därför vi finns överallt och överlever nästan vad som helst.

Så varför är vi så rädda för det främmande, det ovana, för förändring?

Farthinder

_20180331_183140.JPGPå min mammas anslagstavla sitter en satirteckning från den tid då det var bly i bensinen. ”Om blyet i bensinen hade varit skadligt för bilarna hade man nog snabbt förbjudit det”, är teckningens budskap.

Jag tog en promenad idag och skulle korsa en väg när det kom en bil. Där var ett farthinder som bilen saktade in för, och jag som är en gammal erfaren trafikant förstod ju att föraren inte alls saktade in för att släppa förbi mig utan bara för att där var ett gupp. Men om jag varit ett litet barn med bråttom hem hade jag kanske trott att hen tänkte stanna, och så hade jag sprungit över. Förhoppningsvis hade föraren varit mer uppmärksam på och tagit mer hänsyn till ett barn än till vuxna mig.

Men visst är det väl sorgligt att farthinder behövs? Man saktar in för att inte skada bilen. Man kan tydligen inte sakta in för att undvika att skada en medtrafikant?

Som en dröm

Jag står i snögloppet och väntar. Känner att jag behöver nya skor. Glasögonen går knappt att se igenom. Isnålar i kinderna.
Jag hör att det ropas och skrattas bortefter vägen. Jag frågar någon som går förbi med raska, plaskande steg: – Vad är det för rop och skratt? Vad är det som händer?
– Det är Marias pojk. Dom säger att han gav syn åt en blind.
Syn åt en blind?
– Gode gud!
– Ja vad vill du? hör jag intill mig. Jag hoppar till.
– Gode gud! utbrister jag igen.
Hans ögon är smittsamt varma.
– Vad vill du att jag ska göra för dig? Han verkar mena det. Där är fullt med folk, men bara vi två.
Jag tänker. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill att jag och alla de mina ska vara lyckliga och få leva i fred och ro, far det genom mitt huvud. Men vad betyder det? Hur ska det bli så? Vad krävs för det? Jag vet inte. Vad vill jag? Vad som helst? Nåt annat. Nya skor.
– Jag vet inte.
Han ser på mig. Eller kanske snarare – in i mig. Och ”hur länge” är en fråga som inte finns. Förvirringen lägger sig. Han går vidare, och jag följer efter. Där är fullt av folk, och bara vi två. Mina fötter är fortfarande blöta, men jag är varm. Jag ser det jag behöver se. Ett steg, ett ögonblick. Jag vill. Vill vilja. God vilja.

Fat. Men koppar?

_20180107_163720.JPG
Nio kaffefat

Vi hade tänkt köpa nya kaffekoppar till svärfar i födelsedagspresent. Det var lättare sagt än gjort! Alla verkar föredra muggar numera, för såna fanns det gott om i alla affärer, med och utan öra. Någon kaffekopp hittade vi, helt vit och ganska dyr. Och tråkig. Förr kunde man köpa en kartong med ett halvt dussin vardagskaffekoppar med fat. Sådant finns nu tydligen inte att uppbringa! Svärfar fick en bok istället.

Så visade det sig att ett par möss hade mött sitt öde under hans diskbänk. När vi städade efter de små kräken hittade vi ett gäng med kaffefat. Kaffefat som mist sina koppar och blivit omplacerade till tjänstgöring under blomkrukor. Nio stycken helt olika fat. Och jag tänkte, att hemma har jag också en del gamla kaffefat som blomfat. Måste kolla om det också är många olika!

_20180107_163617.JPG
Sju kaffefat och ett tefat. T o m de tre vita i mitten är olika – ett kantigt, ett med guldkant och ett helt vitt.

Det var det.

Så mycket kaffekoppar folk måtte ha haft genom åren! Något fat känner jag igen från min barndom hos mormor, ett par andra från mammas och pappas skåp. Några har kommit med krukväxter från min svärmor. Några har jag köpt själv. Med koppar då. Några har stämplar under, Rörstrand, Uppsala Ekeby, Made in China… De flesta är omärkta. Men var har alla koppar blivit av? (Och, ähum, alla krukväxter…?)

Har vi haft lika många muggar? De har ju inga fat, så ingen del finns kvar som påminner om muggen som gick sönder.

_20180107_163549.JPG
Nio kaffefat till.

Varför har tillverkare och försäljare slutat med kaffekoppar? Det måste ha varit en oerhört lukrativ bransch!

Åtskilliga liter kaffe har druckits ur många olika koppar – och sörplats från faten. Kopparna har mist sina öron, spruckit och gått i bitar. Faten finns kvar och framkallar alla möjliga minnen.

Tyst fyrverkeri 

_20180101_112543.JPG
Svårfångad skönhet

Jag tog en promenad på nyårsdagens förmiddag. Skräpet efter nyårsnattens bombardemang var som vanligt ingen rolig syn. Krutröken hade åtminstone regnat bort och regnmolnen såg ut att börja ge vika. Min uppmärksamhet fångades av naturens eget tysta fyrverkeri – träd och buskar hade fångat in regnet, som nu hängde och glittrade på grenar och kvistar.

Det gäller att njuta i stunden.

Jag kom att tänka på en gång när jag en tidig morgon passerade en tennisbana omgiven av nätstaket. I staketet satt tusentals små iskristaller. När solen på väg upp värmde staketet, gav sig iskristallerna iväg med små plingande ljud. Jag hade på den tiden ofta anledning att gå vägen förbi tennisbanan, och å vad jag önskade att få höra iskristallmusik igen, men aldrig mer sammanföll regn, kyla och sol med tiden för min promenad.

_20180101_112628.JPG
Mobilkameran gör så gott den kan…

Idag njöt jag av det mindre sällsynta regndroppsglittret och undrade om alla de andra nyårsdagspromenerarna såg det. När solen stiger och vinden smeker fram försvinner det utan ett spår och alldeles ljudlöst. Eller kanske, om man lyssnar riktigt noga, hörs ett svagt lyckligt fnitter när dropparna faller om varandra ner i vattenpölarna på marken.

Mycket vackrare än det som dundrade mot himlen inatt. Och alldeles gratis.

 

Nyårslöften? 

_20171231_121512.JPG
Nytt år på väg, lika säkert som att solen går upp där bortom diset.

Nej, jag ger inga nyårslöften. Det här gamla 2017 innehöll en massa oro, sorg och trötthet. Men också såklart ljuspunkter och lyckliga stunder. Det nya året lovar ingenting bestämt. Inte jag heller. Däremot har jag en radda med önskningar. Jag brukar säga till barnen att man får önska vad man vill, även om man inte får allt man önskar. Så här kommer mina nyårsönskningar.

Jag lovar inte att motionera mer, men jag önskar att jag ska få tillbaka viljan och orken att springa och cykla, som försvann nånstans bland all oro och sorg.

Jag lovar inte att äta mindre godis och kakor, men jag önskar att jag inte ska känna behov av att tröstäta.

Jag lovar inte att bli en bättre mamma, men jag önskar framtidstro och hopp till våra barn och ungdomar, mina och andras.

Jag lovar inte att bli en bättre människa, men jag önskar att jag ska få kraft till bön och stöd och hjälp där det behövs.

Jag lovar inte att börja ett nytt liv, men jag önskar mig inspiration och glädje, och detsamma åt alla som behöver mer av det.

Jag önskar hälsa och kraft åt dem som är sjuka, särskilt åt den som väntar med bävan på en stor operation och åt den som nyligen fått diagnos på kronisk sjukdom. Och jag önskar mod och trygghet åt alla som är rädda.

Jag önskar kärlek till allas hjärtan och frid i allas sinnen. Och när jag ändå håller på så önskar jag god vilja och fred på jorden också. Någon gång ska väl ens önskningar slå in.

Gott nytt år!