Lagom

molnTösa kommer hem från skolan en fredag och slänger väskan i hallen och slår sig suckande ner vid köksbordet för att ta sig en smörgås.
– Oj, du ser ut som ett åskmoln, har det hänt något? undrar Mor.
– Åskmoln, de är väl inte heller lagoma va? muttrar Tösa.
– Va? Mor fattar ingenting.
– Kan känslor vara lagoma nån gång? Och hur är de då? Tösa brer ilsket ett tjockt lager smör på en macka.
– Ööö… Jag vet inte. Känslor är väl som dom är kan jag tro. Men man behöver ju inte precis odla och gödsla sin ilska… eller vad menar du? Mor ser hjälplös ut.
– Jo, du vet, Olle? Han blir ju så arg ibland. Han kan liksom inte hjälpa det. Idag råkade Erik knuffa till honom av misstag och då blev han så arg så han flög på Erik och tänkte slå honom. Men då kom fröken och sa, att det var väl inget att bli sååå arg för. Och det kanske det inte var. Men då var ju Olle redan arg, och då går det inte att prata med honom, men fröken lär sig visst aldrig det! Hon bara fortsätter tjata och Olle springer ut och gömmer sig och… Hon hejdar sig och fortsätter sedan: – Och sen, på rasten, då ramlade Ebba och skrapade knät, och vi sprang och hämtade rastvakten, och Ebba var jätteledsen och kunde inte sluta gråta, och då sa rastvakten, att det nog inte var så farligt, och att Ebba skulle sluta gråta för nu var det bra! Det kunde väl inte hon veta, hur ont det gjorde på Ebba!? Och sen, då hade vi klassens timme, och alla som ville fick berätta roliga historier, och då berättade Moa en jätterolig historia. Eller, jag tyckte att den var jätterolig, för du vet, jag får såna där små filmer i huvudet? Orden bara bubblar ur Tösa. – Ja, då i alla fall, då kunde inte jag sluta skratta. Jag blev sådär jättefnissig du vet? Så jag bara fortsatte och fortsatte. Och då sa fröken ”Nej nu räcker det! Nu måste någon annan få chans att berätta, nu får du vara tyst!” Tösa förställer rösten när hon härmar fröken, och en ledsen grimas far över hennes ansikte. – Och då, då började jag gråta istället! Det var som om gråten låg alldeles bredvid skrattet och slank ut vid sidan. Och då sa fröken, att jag inte fick vara så känslig! Hon ville ju bara att det skulle bli tyst så att nästa fick berätta! Hur ska man kunna veta vad som är lagom? Och hur slutar man skratta när det inte går att stoppa? Och varför tror folk att man skrattar eller gråter med flit!? Och hur slutar man vara känslig?
– Ja du, den sista frågan har jag funderat på i hela mitt liv, säger Mor. – Jag tror inte det går. Man kanske kan lära sig att behärska sina känslouttryck… Om man inte vill göra någon ledsen med att skratta till exempel. Och man blir äldre och erfarnare och lär sig att inte ta åt sig och så där… Men, nej, jag tror inte man kan sluta vara känslig. Det är en fin egenskap, men lite jobbig emellanåt…
– Jättejobbig faktiskt! Det blir tyst en stund. Sen kommer ett litet fniss mellan smörgåstuggorna: – Fast åskmoln kan ju inte fnissa utan bara dundra och braka! Det är nog ännu jobbigare!

.

Text och bild

 

Annonser

En del andra är barn

wp-1473230262099.jpgVi tar och låtsas lite. Vi låtsas att du hade klantat dig på jobbet. Vi låtsas att du hade gjort en rejäl tabbe, antingen för att du inte visste bättre, eller för att det helt enkelt bara blir fel ibland. Om nu din chef skulle ertappa dig i din klantighet och tillrättavisa dig inför arbetslaget, kanske t o m skälla ut dig riktigt ordentligt i allas åsyn, om din chef kanske var en hetsig typ vars bägare plötsligt rann över, och hen straffade dig genom att du inte fick vara med på fikat på fredag – hur skulle det kännas?

Om du är medveten om ditt fel och har erkänt det för dig själv kan du möjligen erkänna att kritiken var befogad. Du tycker nog att det var rätt jobbigt att bli utskälld inför arbetslaget. Rejält skitjobbigt om du är en känslig typ. Om du inte visste om att du gjort fel känns det troligen ännu värre. Hur det än är, om du känner och erkänner skuld eller inte, så känner du nog skam. Skam över att bli tillrättavisad, bortgjord, utskämd inför dina arbetskamrater. Du skulle nog hellre fått det i enrum. Du tycker nog att din chef skaffar sig poäng och makt på din bekostnad. (Fast om dina arbetskamrater är på din sida har chefen snarast fått minuspoäng, tappat i förtroende.) Kanske räcker det med att du vet att det blev fel. Du behöver inte skäll. För hur mycket skäll du än får kommer du att göra fel igen – du är ju bara människa och människor gör fel. Skäll gör dig kanske rädd, rädd att göra fel och bli utskämd en gång till. Skam och rädsla är verkligen ingen bra grund för att göra ett bra jobb.

Det där blev ju lite fånigt, för så där går det inte till på jobbet (förhoppningsvis). Vi låtsas vidare! Vi låtsas att arbetsplatsen är en skola, arbetslaget en klass och chefen en lärare. Minns du hur det var att vara barn? Minns du hur maktlös du kunde känna dig? Du kom till skolan och var arg för något som hade hänt hemma. Eller du var rädd, rädd för att bli jagad och slagen på rasten idag igen. Eller du var utless på att inte fatta matten, att sitta där dag efter dag och känna dig dum i huvudet för att du inte förstod något. Eller du sitter ännu en dag på biologilektionen och önskar att du skulle få lära dig något nytt istället för att återigen repetera ”gran korta barr tall långa barr” som du har vetat sen förskolan och som din lärare av någon anledning anser vara en mycket viktig kunskap som dina kamrater visst aldrig får in i sina arma skallar.
Du är kort sagt frustrerad. Och något blir fel – du glömmer att räcka upp handen innan du pratar, eller sitter och sparkar med foten så det låter, eller bara orkar inte göra uppgifterna i boken, eller känner att du måste gömma dig med alla känslor som hotar att välla ut, eller dina känslor väller verkligen ut i form av en knytnäve i någons mage… Kommer du ihåg? Vi tar inledningen till den här texten och byter ut orden lite, och låtsas att du är ett barn.

Vi låtsas att du hade klantat dig i skolan. Vi låtsas att du hade gjort en rejäl tabbe, antingen för att du inte visste bättre, eller för att det helt enkelt bara blir fel ibland. Om nu din lärare skulle ertappa dig i din klantighet och tillrättavisa dig inför klassen, kanske t o m skälla ut dig riktigt ordentligt i allas åsyn, om din lärare kanske var en hetsig typ vars bägare plötsligt rann över, och hen straffade dig genom att du inte fick vara med på roliga timmen på fredag – hur skulle det kännas? 

Det konstiga är att många tycker att det är rätt att vuxna – lärare eller föräldrar – tillrättavisar barn offentligt, skäller på dem, straffar dem.

Om du är medveten om ditt fel och har erkänt det för dig själv kan du möjligen erkänna att kritiken var befogad. Du tycker nog att det var rätt jobbigt att bli utskälld inför klassen. Rejält skitjobbigt om du är en känslig typ. Om du inte visste om att du gjort fel känns det troligen ännu värre. Hur det än är, om du känner och erkänner skuld eller inte, så känner du nog skam. Skam över att bli tillrättavisad, bortgjord, utskämd inför dina klasskamrater. Du skulle nog hellre fått det i enrum. Du tycker nog att din lärare skaffar sig poäng och makt på din bekostnad. (Fast om dina klasskompisar är på din sida har läraren snarast fått minuspoäng, tappat i förtroende.) Kanske räcker det med att du vet att det blev fel. Du behöver inte skäll. För hur mycket skäll du än får kommer du att göra fel igen – du är ju bara ett barn och barn gör fel. Skäll gör dig kanske rädd, rädd att göra fel och bli utskämd en gång till. Skam och rädsla är verkligen ingen bra grund för att lära sig saker.

Du är ett barn och läraren en vuxen som vill att du ska visa respekt, för att du är ett barn och hen en vuxen. En vuxen som glömt hur det är att vara barn. En vuxen som glömmer att vara en förebild i tålamod och uppförande. En vuxen som kanske t o m hånar dig, så känns det i alla fall, för du har ju försökt göra rätt men det gick inte för kroppen ville inte som du. Hjärnan stängde av. Orken räckte inte till. Varför ska du visa respekt för en sån person?

Det finns alltid en orsak till att barn inte kan ”uppföra sig”. Precis som det finns orsaker till att vuxna gör fel ibland.

Varför glömmer vi vuxna så lätt bort den enklast formulerade sociala regeln av alla: Behandla andra som du själv vill bli behandlad. En del av dessa ”andra” är barn. Barn är människor, bara lite mindre erfarna. Lite mindre till växten kanske. Lika stora på insidan, och minst lika ömtåliga.

Text

Sensommar

Sommaren hade så bråttom. Vi försöker hålla kvar den, och den är vänlig och ger oss några varma soliga dagar, den har varit lite snål med det annars i år, stressad som den var. Vi tar för oss, njuter, försöker hålla kvar…

Solen skiner lite snett och ger allt ett ovant ljus, naturen får andra färger. Vi känner inte riktigt igen oss.

Vi gör upp en liten eld, sitter vid en sjö tills solen går ner… Vill inte gå hem, vill inte att sommaren ska gå…

.

Foto