Hur känns det?

”Hur känns det?” är en fråga jag fått många gånger den här hösten, ja, före semestern också. Jag ska ju byta jobb. De vanligaste svaren från mig har varit ett sanningsenligt ”Väldigt blandade känslor” till de flesta, och kanske lite trotsigt ”Bra!” till dem jag tycker tål det… Jag menar: inte förväntar sig någon att jag ska svara ”det känns hemskt, jag ångrar mig bittert?” – ens om det var sant??? Någon gång, när jag blev lite trött på frågan, svarade jag ”måste det kännas på nåt särskilt sätt?”

Det är klart att det känns. Mer ju närmare det kommer, uppbrottet. Stor glädje och positiv spänning inför det nya. En liten lättnad att komma ifrån vissa saker som ibland känts jobbiga. En liten rädsla att inte klara vissa saker i det nya livet. Ledsenhet när människor kommer fram och kramas och gråter. En fantastisk glädje över alla uppmuntrande tillrop från människor i både de gamla och de nya sammanhangen. (Ja ibland har jag tänkt att man borde byta jobb oftare, för det är lite som när nån har dött och folk står runt kistan och talar om hur fin människan i den var. Det kanske vi borde fundera på. Vänta inte, säg det nu!) (Fast, jo, jag har fått väldigt mycket uppmuntran och stöd och tacksamhet hela tiden på mitt gamla jobb, det har jag verkligen!)

Jag tycker inte att jag är stressad, men min kropp tycker visst det, och skickar på mig stressdrömmar, hjärtklappning och magknip. Typiska stresspåslag. Jag har ju själv valt att byta jobb och ser jättemycket fram emot det, med en glad pirrig känsla i magen. Men att lämna det gamla är mycket mer känslomässigt än jag föreställt mig. Det är konstigt att kroppen reagerar på ett helt annat sätt än hjärnan tycker att den borde. Att rensa och städa ut, bära hem det som är mitt och lämna tillbaka det som är lånat, säga ”hejdå, det har varit så roligt men nu är det slut” – ajajaj vad det gör ont, faktiskt rent fysiskt. Att se sina arbetskamrater sticka iväg på sina vanliga uppdrag, i den vardag som vi har delat i elva fina år, och själv ha lämnat sina nycklar och gå ut och höra dörren slå igen bakom ryggen…

Det känns vill jag lova.

Nu vet ni. Det känns. Men ibland bara måste man hoppa, hur läskigt det än är. Det är ju så härligt när det pirrar i magen. Till er, mina vänner, och dit räknar jag alla som jag haft någon slags relation till på jobbet under alla dessa år: ❤️ Vi ses. Såklart.

Annonser