Gilla hösten?

Kameran hjälper mig att gilla hösten.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Foto

Annonser

Solnedgång vid den vackraste av sjöar

Igår eftermiddag när vi kom hem till mormors och morfars hus såg vi att solen var på väg ner i en blank sjö och vi utbrast i kör ”vad vackert det är!!” och kastade oss ur bilen och småsprang ner till sjön för att hinna fånga det vackra med kamerorna.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC
Vilken sjö som är den vackraste? Vänern förstås!
F ö är det härligt att dela intresse med barnen!

Foto

Coolt?

Höstlov. Rätt skönt, tycker Tösa. Men en sak med höstlovet gillar hon inte. Spökena.

Visst är det kul att klä ut sig. Visst är det gott med godis. Men. Det ÄR inte kul att bli rädd. Att vara rädd. Nej.

Dagen före höstlovet stack ett spöke in huvudet genom ett fönster i klassrummet, och Tösa som satt närmast blev så rädd att hon började gråta när spöket skrattade sitt hemska moahahaha bara någon meter ifrån henne. Godis smakar inte så bra när man skäms för att alla, eller nästan alla, skrattar. Det var någon mer som också hade fått tårar i ögonen.

På kvällen hör hon minnet av de där skratten, spökets och barnens. Fast hon egentligen vet att det bara var ”på skoj” så hoppas hon att hon inte ska behöva gå på toa inatt…

Några klasskompisar ska gå på ”bus eller godis” på fredag, men Tösa vill inte. Hon vet en tant som blev jätteledsen av ”bus eller godis”-spökena som kom en gång när hon precis hade kommit hem efter att ha hälsat på sin man på kyrkogården. Tösa vill att folk ska bli glada, inte rädda eller ledsna.

Det finns så mycket hemskt i världen. Tösa måste undvika dagstidningen och nyheterna på teve för att inte drömma mardrömmar. Varför måste man hitta på mera hemskheter? Varför kan inte alla bara vara snälla? Varför just spöken, häxor och monster? Varför inte änglar, tomtar och spännande rymdvarelser? Varför är det coolt att vara hemsk och farlig och elak? Är det inte coolare att kunna trösta någon som är rädd, än att skrämmas? Det coolaste som finns måste ju vara att kunna rädda livet på någon, inte att döda?

Tösa kan inte sova för alla frågor, men vågar inte stiga upp… Hon drar täcket över huvudet och försöker tänka på ”något roligt”, som Mor brukar föreslå när Tösa inte kan sova. Det går sådär.

.

Text

Skvallerbytta bing bång

Tösa undrar en sak. Hon har undrat länge och den här veckan hände något som ställde frågan på sin spets. Ända sedan förskolan har hon lärt sig att man inte ska skvallra. ”Skvallerbytta bing bång”.

Lite bus kan ju alla göra och det kan till och med vara skoj. Som den där gången när någon hade lagt en liten groda i frökens väska. Fröken blev inte rädd för grodan, hon bara skrattade, så det spelade ju ingen roll. Eller när någon hade hittat godiset som fröken hade gömt i skrivbordslådan till roliga timmen, så när roliga timmen kom fanns nästan bara godispapper kvar. Om man nu hade vetat vem godistjuven var, hade det kanske varit elakt att skvallra? Å andra sidan var det ju jättetråkigt för hela klassen att inte få något godis…

Häromdagen på lunchrasten hade några tjejer lek-bråkat, bara på skoj. Först. Sen hade det urartat och två-tre stycken hade försökt dra ner byxorna på en fjärde. Några hade stått en bit ifrån och tittat på. Ingen gjorde något. När Tösa upptäckte vad som höll på att hända ringde skolklockan precis, vaktmästaren gick över gården och alla sprang in. I klassrummet satt den utsatta och grät halva lektionen. Men ingen talade om varför, inte tjejen själv heller. Och den där tjejen brukade aldrig gråta – Tösa tyckte att det borde ha fått någon vuxen att fatta att det hade hänt något allvarligt. Men sedan var det inget mer med det och alla lekte som vanligt på sista rasten.

På vägen hem hade Tösa sällskap med Ebba, som fnissande berättade, att på sista fotbollsträningen hade den ena ledaren uppmanat några av barnen att dra ner byxorna på den andra ledaren, och det hade de lyckats med. Tösa förstår inte det roliga i det, hon mår nästan illa när hon kommer hem, hon är så glad att hon inte går på fotbollsträning, och hon tänker att om hon hade varit där skulle hon nog aldrig ha gått tillbaka dit igen.

När Tösa berättar alltihop för Mor, säger Mor, att så där får ingen göra, ingen!! Inte mot någon och inte ens på skoj. Då måste man berätta för en vuxen. Och nu undrar Tösa: Om vuxna gör så mot varandra, vem ska man då berätta för? Och hur ska man veta när det är okej att skvallra, och när det inte är det? Hur kan de vuxna överlåta åt barnen att avgöra det, när inte ens de verkar kunna reglerna?

.

Text

För dig med liknande funderingar: Scouternas  Trygga möten
Detta inlägg finns även publicerat på bloggen där.

Förebild

imageI dessa tider med allt prat om respekt och disciplin och ordning i skolan och väldigt mycket synpunkter från olika håll på hur folk uppfostrar (eller låter bli att uppfostra?) sina barn kan jag inte låta bli ett citat från 1840-talet, ur ”Jane Eyre” som jag läste häromveckan. Jane har kommit som lärare till en by på landet, till en skola för flickor, och lär känna folk som inte tillhör den överklass hon växt upp hos.

”Det var en glädje för mig att ta emot dessa människors enkla vänlighet och att återgälda den med ett aktningsfullt bemötande, en skrupulös hänsyn för deras känslor, en hänsyn som de kanske inte alltid fått röna. Detta tilltalade dem och gjorde dem gott. Ty på samma gång som den aktningsfulla behandlingen höjde dem i deras egna ögon blev de angelägna om att förtjäna den.”

Detta tycker jag säger väldigt mycket om hur vi människor bör bemöta varandra, vare sig det är barn eller vuxna vi har att göra med. En annan berömd person långt tidigare sa något i stil med ”gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig”. Och ett välkänt talesätt är det att barn inte gör som vi vuxna säger utan som vi gör. Kolla in närmsta småbarn, hur de tar efter de vuxna runtomkring i allt från hur de leker matlagning och bilkörning till hur de tillrättavisar sina gosedjur och varandra och vilka ord och tonfall de använder.
image
Så… Hur svårt kan det vara att vara en förebild? Hur svårt som helst! Men svårt är inte detsamma som omöjligt!
.

image ”Jag vill gå som du…”

Text och foto

”Proffs och amatörer” eller ”Varför får inte kultur kosta något?”

Egon står och lyssnar på sin granne, som utgjuter sig över de senaste kulturhändelserna i bygden. Grannen, Harry, sitter ju i kommunfullmäktige och får höra och se ett och annat. Harry har varit vänlig nog att låna ut sin högtryckstvätt, och när nu Egon har lämnat tillbaka den har de blivit stående vid staketet, en stund ganska överens om världsproblemen. Men inte överens om allt, nej, nu håller Harry monolog…

– Dom är ju så märkvärdiga dom där musiklärarna på kulturskolan, går han på. – Pianostämmare! Höh, Birger där borta, han kan stämma pianon, han har en sån där stämapparat. Billigt, vettu, tvåhundra spänn! Vansinne å betala tusen spänn för nåt som Birger kan göra för tvåhundra!! Ja det är väl svart förstås. Höhöhö. Men ändå.
Och den där organisten i körka i lördags, från Tyskland! Gud min själ, ska han ha betalt sa jag! Jag hade velat ha betalt för att lyssna på’n!! Höh!!
Han spottar en stråle in i busken bredvid och Egon känner det som om han själv satt där i busken tillsammans med den tyska organisten. Det hade varit en fantastisk konsert, Egon hade njutit av varenda ton.
– Nä, det ska jag säga, fortsätter Harry, Helmer i Hult, han kan spela han, på dragspelet! Den skulle de ha i körka, då skulle det nog komma folk! Hörde du det då, vad den där orkestern i stan kostar om året! Herregud, lägga skattepengar på sånt! Dom som vill ha sån där finkultur, dom kunde gott betala själva! Det har dom allt råd med! Höh!

Här tar Egons tålamod slut.
– Hörru Harry, säger han. Vad tror du om FF nu på lördag då…
Harry skiner upp. Fotboll är nåt han förstår sig på. Genast börjar han samla sig för en träffsäker analys. Men Egon är snabbare:
– Den kostar ju en jädra massa pengar, den där fotbollen. Det är ju inget fel på korplaget här i byn! Rejäla grabbar, och inte kostar det nåt mer än bollen och lite fika. Nog kunde det duga, att glo på deras matcher om lördagarna! Frisk luft på köpet! Dom där som vill ha proffsfotboll, dom kunde allt betala själva för sina arenor och huliganer och polisinsatser. För att inte tala om fantasilönerna till de där märkvärdiga proffsen. Höh! Det har dom allt råd med!
Sedan går han. Harry står kvar och stirrar efter honom.

Text

Tacksam

Vi har så mycket att vara tacksamma för. Igår var det tacksägelsedagen, och av gammal tradition var många kyrkor pyntade med äpplen och morötter och annat av årets skörd, som vi uttrycker tacksamhet för. Mycket har vi att vara tacksamma för, även om vi inte har någon odling att skörda frukt ifrån.

Själva livet t ex!

Alla människor! Vilken rikedom att vi har människor omkring oss – barn, syskon, föräldrar, vänner, släktingar… Vi behöver dem – och de behöver oss. Jag känner mig just nu extra tacksam över människorna i kören jag leder. De verkar behöva det som medverkan i kören ger. Jag behöver det definitivt.

Alla våra olika begåvningar och förmågor. Jag önskar att varje människa skulle vara stolt över och få lov att – och vilja! – använda just sin förmåga till att göra något gott. Med alla våra olikheter blir helheten fantastisk!

Kärlek och förmåga att älska. Kärlek att ge och ta emot – är det inte det som är vår storhet som människor? Nog är det det vackraste vi har?! Kärleken rentav gör oss till människor. Den viskar till oss att vara rädda om våra egna och andras liv och jorden där vi bor. Låt oss vara tacksamma för att kärlek finns, och hjälpas åt att sprida den. För det finns ingen annan väg, inget annat sätt, ingen annan möjlighet till fred på jorden.

Text