Morgonpromenad

Annonser

Fat. Men koppar?

_20180107_163720.JPG
Nio kaffefat

Vi hade tänkt köpa nya kaffekoppar till svärfar i födelsedagspresent. Det var lättare sagt än gjort! Alla verkar föredra muggar numera, för såna fanns det gott om i alla affärer, med och utan öra. Någon kaffekopp hittade vi, helt vit och ganska dyr. Och tråkig. Förr kunde man köpa en kartong med ett halvt dussin vardagskaffekoppar med fat. Sådant finns nu tydligen inte att uppbringa! Svärfar fick en bok istället.

Så visade det sig att ett par möss hade mött sitt öde under hans diskbänk. När vi städade efter de små kräken hittade vi ett gäng med kaffefat. Kaffefat som mist sina koppar och blivit omplacerade till tjänstgöring under blomkrukor. Nio stycken helt olika fat. Och jag tänkte, att hemma har jag också en del gamla kaffefat som blomfat. Måste kolla om det också är många olika!

_20180107_163617.JPG
Sju kaffefat och ett tefat. T o m de tre vita i mitten är olika – ett kantigt, ett med guldkant och ett helt vitt.

Det var det.

Så mycket kaffekoppar folk måtte ha haft genom åren! Något fat känner jag igen från min barndom hos mormor, ett par andra från mammas och pappas skåp. Några har kommit med krukväxter från min svärmor. Några har jag köpt själv. Med koppar då. Några har stämplar under, Rörstrand, Uppsala Ekeby, Made in China… De flesta är omärkta. Men var har alla koppar blivit av? (Och, ähum, alla krukväxter…?)

Har vi haft lika många muggar? De har ju inga fat, så ingen del finns kvar som påminner om muggen som gick sönder.

_20180107_163549.JPG
Nio kaffefat till.

Varför har tillverkare och försäljare slutat med kaffekoppar? Det måste ha varit en oerhört lukrativ bransch!

Åtskilliga liter kaffe har druckits ur många olika koppar – och sörplats från faten. Kopparna har mist sina öron, spruckit och gått i bitar. Faten finns kvar och framkallar alla möjliga minnen.

Tyst fyrverkeri 

_20180101_112543.JPG
Svårfångad skönhet

Jag tog en promenad på nyårsdagens förmiddag. Skräpet efter nyårsnattens bombardemang var som vanligt ingen rolig syn. Krutröken hade åtminstone regnat bort och regnmolnen såg ut att börja ge vika. Min uppmärksamhet fångades av naturens eget tysta fyrverkeri – träd och buskar hade fångat in regnet, som nu hängde och glittrade på grenar och kvistar.

Det gäller att njuta i stunden.

Jag kom att tänka på en gång när jag en tidig morgon passerade en tennisbana omgiven av nätstaket. I staketet satt tusentals små iskristaller. När solen på väg upp värmde staketet, gav sig iskristallerna iväg med små plingande ljud. Jag hade på den tiden ofta anledning att gå vägen förbi tennisbanan, och å vad jag önskade att få höra iskristallmusik igen, men aldrig mer sammanföll regn, kyla och sol med tiden för min promenad.

_20180101_112628.JPG
Mobilkameran gör så gott den kan…

Idag njöt jag av det mindre sällsynta regndroppsglittret och undrade om alla de andra nyårsdagspromenerarna såg det. När solen stiger och vinden smeker fram försvinner det utan ett spår och alldeles ljudlöst. Eller kanske, om man lyssnar riktigt noga, hörs ett svagt lyckligt fnitter när dropparna faller om varandra ner i vattenpölarna på marken.

Mycket vackrare än det som dundrade mot himlen inatt. Och alldeles gratis.