En kyrkomusikers bön

Jag mötte Dig,
och Du såg mig
och sa:
Jag älskar dig,
jag tror på dig!

Och då måste jag sjunga och spela för Dig,
för jag vet inget annat att göra,
och jag försöker berätta om Dig,
men de verkar inte höra vad jag säger.

Jaja det är bra det där om att älska varandra
och hjälpa varandra
och göra så gott man kan
i sin lilla vrå av världen,
så säger de,
och undrar om jag inte kan spela lite jazz istället
eller Barnatro av Lapplisa
eller mellolåten
eller Frank Sinatra,
för det är ju så trevligt.

De fattar inte att jag gör det JAG kan
och att det inte är det som är viktigt.
Det viktiga är ju
att DU finns
och vill möta oss och säga jag älskar dig, jag tror på dig.

Och Du ropar och Du ropar,
men de verkar inte kunna höra.

Om jag så drar ut vartenda register
och sjunger så högt jag kan,
så verkar de inte förstå,
att det är DIG jag spelar för,
för att Du sjunger i mitt hjärta
så musiken väller ut
ur mina händer
och mina fötter
och min mun.

Och ordet ”trevligt” blir alldeles fel
och inte är det intressant
eller underhållande heller,
jag vill ju bara sjunga och spela för Dig en stund,
och min bön är att de andra också ska få möta Dig
och att de ska höra Dig säga:
Jag älskar dig,
jag tror på dig
och jag vill vara med dig
alltid

.

En kyrkomusikers bön skrev jag för nu rätt många år sedan, och den har tidigare varit publicerad i Kyrkomusikernas Tidning

Annonser

Den minsta blir störst

wpid-wp-1433011042781.jpeg

Tösa sitter och gungar och tänker. När blir man för stor? Mor sa häromdagen att hon också tyckte om att gunga och slå kullerbyttor när hon var liten. Och när de såg en fallskärmshoppare och Tösa sa att det verkade härligt att hoppa ut från ett flygplan, sa Mor att hon också drömde om att hoppa fallskärm när hon var liten, men sen hade det gått över. Gått över? Som magknip eller förkylning? Hur kan man inte tycka om att gunga? Varför slutar man drömma om att hoppa fallskärm? När vill man inte längre slå kullerbyttor? När blir man stor, för stor?

Tösa tar ett skutt från gungan, landar i gräset och kullerbyttar fram till Mor. – Mor, när blir man för stor? I söndagsskolan säger de att man ska vara som ett barn, men hur slutar man växa? Jag vill ju bli stor och hoppa fallskärm! Men jag vill också vara liten och tycka om att gunga och slå kullerbytta!

– Oj. Mor sätter sig ner i gräset. – Det var mycket på en gång.

– Att vara som ett barn är att våga och vilja växa, inte bara i kroppen utan i hela sig. Det är att vara öppen för att lära sig mer om det som är nytt och okänt – för ett litet barn är ju allting nytt och okänt. För ett litet barn är viljan att lära sig större än rädslan att misslyckas. Ett litet barns stora uppgift är att växa och utvecklas. Ett litet barn skrattar och gråter, utan rädsla för att det sker på fel ställe eller att någon ska se. Att vara som ett barn kan vara att vara sig själv utan att undra vad någon annan ska tycka. Att vara nyfiken på sin omgivning istället för att ängsligt titta på sig själv. Att vilja fortsätta att lära och utvecklas. Om det så handlar om kullerbyttor eller fallskärmshopp, att sitta i någons knä eller trösta ett barn, att lära känna nya människor eller sig själv – allt har sin tid. Vi behöver sträva efter att bli helare, godare, gladare, friare människor. Jag tror vi behöver våga förändra och förändras. – Eller vad tror du? Mor stryker Tösa över håret och reser sig och fortsätter med sitt.

Tösa ligger kvar i gräset och tittar upp i molnen. Hon tänker på att ”bli för stor” kan vara att krympa, och att hon i alla fall vill försöka fortsätta att vara stor, stor som ett barn. wpid-wp-1432489074087.jpegText och foto

Ängel

Jo, alltså, jag tror det finns änglar. Men jag vet inte om jag tror att de är så där ljuva och skira och övergulligt pastelliga som man ofta kan se dem på bilder och i konsten. Eller i ”kitschen”. Jag har en ängel, eller om det möjligen är Ängeln som har mig, svårt att veta. Jag tror den sitter bredvid mig när jag kör bil t ex. Ibland far den bara förbi och drämmer till mig i skallen om jag behöver skärpa mig eller så.

Sitter det någon där? image Häromdagen t ex, när jag via sms från mannen fick veta att dottern glömt sin mobiltelefon på tåget. Jag blev arg och tänkte, att ska hon ha nån mer mobil får hon köpa den själv. Drälla bort såna dyra saker! Just då passerade Ängeln och lappade till mig.
”Hur många gånger har DU lagt ifrån dig telefonen och fått leta dig blå efter den? Rena turen att du inte gjort det på ett tåg själv! En ny telefon går nog att köpa, men tänk på alla foton hon tagit nu på skolresan med mobilkameran! Fattar du hur ledsen hon måste vara! Minns du den där gången när inte ett enda av dina foton blev nåt för att filmen var fel isatt!? Minns du?”
”Hm… jo… jag låg i sängen och storgrät… Hm…”
”Du var 21. Hon är 12.”
”Mm…”
Hoppas nån ängel ser till att dotterns telefon kommer hem.

Fotnot: Jag vet inte hur många änglar med eller utan vingar som varit inblandade, men den 25/5 kom telefonen hem i ett rekommenderat brev!

Upphovsman

Vid kärlek

I söndagsskolan har Tösa lärt sig en sång om herr Guds kärlek. ”Så hög, jag kan ej gå över den, så djup, jag kan ej gå under den.” Så långt är Tösa med. Men sedan: ”Så vid, jag kan ej gå ut ur den.”

Tösa har fått en klänning från en Gammal Moster i Amerika. Och den klänningen sitter som ett korvskinn och hon tror att näsan och öronen och håret ska lossna när den ska på och av. Den är trång. Den skulle behövda vara vidare för att man skulle kunna komma ur den.

”Så VID, jag kan ej gå ut ur den”. ??? Tösa grubblar. Herr Guds kärlek skulle behöva vara TRÅNG, som klänningen, så den inte ramlar av, eller man tappar den! Hon förstår inte. Hon frågar Mor.

Och Mor säger, att den där klänningen, den är dum. Men herr Guds kärlek är ingen klänning. En kärlek kan inte vara trång och hålla fast och tvinga, för då är det inte kärlek. Herr Guds kärlek är stor och vid, större än hela världen. Så vart Tösa än går i hela världen, så kan hon aldrig ramla ut ur den.

Då lättar Tösa och flyger, fri som en fågel i världen. Jag älskar dig! ropar hon till björken, Och dig med! till trasten. Jag älskar er, viskar hon till gullvivorna i gräset. Men du kan inte tvinga mig att älska dig! säger hon strängt till spindeln som kilar iväg mellan stenarna. För då blir det ingen riktig kärlek, utan bara som en trång klänning! Men jag kan försöka vara snäll mot dig ändå, tillägger hon fundersamt. Spindeln kan ju inte hjälpa att den är läskig.

Text

Mer om Tösa