Tösa kommer hem och är ledsen. Hon har fått skäll idag. Så här var det: På sista rasten skulle hon gå in och hämta sitt hopprep i klassrummet. Och då orkade hon inte ta av sig skorna, utan skuttade med så få långa steg hon kunde genom klassrummet till sin bänk. Det blev gegga på golvet för det var blött och lerigt på skolgården den här vårvinterdagen. Efter rasten var fröken arg och grälade på Tösa, som skämdes och försökte försvara sig med att städerskan ändå skulle komma på eftermiddagen. Det var ju dumt, men hon kände sig så överrumplad. Och fröken blev ännu argare och Tösa fick gå till vaktmästaren och låna en 
mopp och torka golvet medan de andra barnen gick till biblioteket. Det var sista lektionen och om de ändå skulle till biblioteket var det väl inte så noga med golvet, tyckte Tösa. När hon hade torkat bort alla spåren satte hon sig i sin bänk och tjurade. Hon älskade egentligen att gå till biblioteket, men när fröken var så där dum så kunde allting kvitta! Jaha, och då blev väl fröken arg för det förstås, när hon kom upp till klassrummet för att se var Tösa blivit av. Usch, en arg och ledsen avslutning på dagen blev det, trots att fröken, när de till slut kom till biblioteket, försökte lirka och fjäska och låtsas att allt var bra igen, efter att hon förmått Tösa att säga förlåt. När Tösa gick hem kände hon att hon nästan hatade fröken. Hat är en hemsk känsla, och Mor har sagt att det är ett för starkt ord att använda om andra människor.
När Tösa sjunkit ner vid köksbordet och berättat alltihop för Mor, känner hon sig som en liten ynklig trasa. Egentligen är det sig själv hon hatar, kommer hon på, för att hon gjorde så dumt och för att hon försökte försvara sig så dumt. Tårar trillar nerför kinderna och landar på smörgåsen.
– Det känns som man blir ännu elakare av skäll… mumlar Tösa. – Och man hatar den som skäller och sen hatar man sig själv för att man är så dum…
– Mm, så tycker jag med, säger Mor. Jag tror att människor ibland skäller på varandra för att de är arga på sig själva, för att de vet att de kunde ha gjort samma dumma sak själva. Tror du inte att fröken har gjort fel nån gång? Gått in med skorna eller kört för fort med bilen eller struntat i att borsta tänderna? Tösa fniss-snyftar till, skulle fröken strunta i att borsta tänderna? Nä?!
– Det tror jag, säger Mor. – Alla gör fel ibland, kanske oftast för att vi inte vet det eller märker det, men också för att vi inte alltid orkar göra rätt.
– Mm… Tösa funderar. – Hon kunde väl bara ha sagt ”hoppsan, bäst du hämtar en mopp och torkar upp”. Då hade jag inte blivit så ledsen och jag hade ju ändå fattat att jag hade gjort nåt dumt…
– Fröken gjorde fel som skällde, för ingen blir bättre av skäll, säger Mor, – och du gjorde fel som gick in med skorna. Och båda visste nog bättre egentligen va?
– Ja… Det blir tyst en stund medan Tösa tänker. Mor ser hur det ljusnar i hennes ansikte. – Fröken tvingade mig att säga förlåt fast jag inte menade det för jag var så arg. Men imorgon kanske jag kan säga det på riktigt!
På förekommen anledning: Tösa, Mor och fröken är alla fiktiva personer! Det de är med om kan ha grund i verkligheten, eller inte.
Nån som jag 
Så bra och fint beskrivet! En ack så vanlig situation som om den upprepas allt för ofta (som den gjorde för mig under min barndom) sätter spår i själen i form av dålig självkänsla och låg grundtrygghet.
GillaGilla
Tack! Ja, det finns många sätt att uppfostra barn, och att skälla tillhör inte se bättre…
GillaGilla
Så sant. Jag har överlag en väldigt bra relation till min pappa, men under min uppväxt har jag spenderat hundratals timmar, kanske mer, på att bli utskälld när jag gjort fel. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle då detta gjort mig till en bättre människa, snarare ledde det bara till att fler tegelstenar lades på muren mellan oss. Det hade räckt så väl att säga: ”Jag blev ledsen när du inte hade tömt diskmaskinen, var snäll och försök komma ihåg det nästa gång” och sen hade det inte varit mer med det och man hade fått sig en nyttig tankeställare. Istället fick man sitta i en halvtimme, ibland längre, och lyssna på hur oerhört respektlös man var och hur besviken och arg man så ofta gjorde honom. Bemötandet från min sida blev alltid detsamma: inget emotkäftande, bara stänga in mig i mig själv och hoppas att stormen snart skulle vara över. Och efterdyningarna av stormen kunde vara ända till dagen efter, det gick inte bara att sluta fred och återgå till det vanliga efter att ha fått ta emot en sådan urladdning. Motivationen för att hjälpa till hemma blev därför inte: ”Om jag gör det här så blir pappa glad” utan snarare: ”Om jag gör det här så slipper jag få skäll av pappa”. Det är raka motsatsen till konstruktivt och detta har satt tydliga spår än idag när jag är 26 år gammal och har hunnit fundera över både självmord och att skada andra. På sistone tror jag själv att han förstått att det inte var rätt sätt att handskas med problemen som fanns, men efterklokhet läker inga sår. Jag kan bara hoppas att jag bär med mig denna medvetenhet till den dag då jag själv får barn att uppfostra istället för att mata dem med kritik som bara bryter ner dem. För om alla föräldrar kunde se konsekvenserna av det skällande som de tror är ”inlärning av disciplin” skulle ingen någonsin mer falla för den frestelsen.
GillaGilla
Vilken klok reflektion! Tack för att du delar med dig! Tyvärr är det ju lätt att veta vad som är ett bättre sätt, och svårt att leva upp till i praktiken, när trötthet, stress och vardagsbekymmer kommer till. Upplever i alla fall jag som mamma… Men att veta ”det rätta” är en bra bit på väg. Lycka till i livet!
GillaGilla