Bildminne och minnesbild

Våren och försommaren är så vackra. Man försöker fotografera, och visst blir det en eller annan snygg bild, men det mesta – dofterna och fågelsången och hela kroppskänslan – följer inte med. Det gröna är liksom större och mer lysande i verkligheten, och ljuden och solens värme fastnar inte på foton.

Milstenen på morgonen en annan dag, några sekunder efter att gulsparven åter suttit och sjungit men hunnit flyga därifrån…

En stilla kväll med insektssurr i luften sitter gulsparven på milstenen vid vägkanten och sjunger sin räkneramsa. Den flyger inte iväg när jag rullar förbi på min cykel, utan tystnar bara och tittar på mig och fortsätter sen att räknesjunga. Solen står lågt bakom min rygg och förstärker gulsparvens färg. Livet är intensivt närvarande och det far genom mitt huvud, att nån kurs i mindfulness behöver inte jag. Kameran är långt borta, men minnesbilden är sparad i hjärtat.