Jag tog en promenad på nyårsdagens förmiddag. Skräpet efter nyårsnattens bombardemang var som vanligt ingen rolig syn. Krutröken hade åtminstone regnat bort och regnmolnen såg ut att börja ge vika. Min uppmärksamhet fångades av naturens eget tysta fyrverkeri – träd och buskar hade fångat in regnet, som nu hängde och glittrade på grenar och kvistar.
Det gäller att njuta i stunden.
Jag kom att tänka på en gång när jag en tidig morgon passerade en tennisbana omgiven av nätstaket. I staketet satt tusentals små iskristaller. När solen på väg upp värmde staketet, gav sig iskristallerna iväg med små plingande ljud. Jag hade på den tiden ofta anledning att gå vägen förbi tennisbanan, och å vad jag önskade att få höra iskristallmusik igen, men aldrig mer sammanföll regn, kyla och sol med tiden för min promenad.
Idag njöt jag av det mindre sällsynta regndroppsglittret och undrade om alla de andra nyårsdagspromenerarna såg det. När solen stiger och vinden smeker fram försvinner det utan ett spår och alldeles ljudlöst. Eller kanske, om man lyssnar riktigt noga, hörs ett svagt lyckligt fnitter när dropparna faller om varandra ner i vattenpölarna på marken.
Mycket vackrare än det som dundrade mot himlen inatt. Och alldeles gratis.
Nån som jag 
Sån fin reflektion och så sant att det är vackrare med naturen, ändå kan jag uppskatta fyrverkerier. Gott nytt år!
GillaGilla
Ja, jag gillar också fyrverkerier. Men vi bor intill en allmänning där ”alla” från villorna runtomkring tycker det är lämpligt att skjuta sina raketer… Ett jädra pangande rent ut sagt, inte kul att vara kanin eller hund eller skotträdd här inte. 😊
GillaGilla
Så underbart beskrivet. Kändes som om man var där med dig.
GillaGillad av 1 person
😊 tack!
GillaGilla